Fru talman! Jag vill också tacka socialförsäk-
ringsministern för svaret. Men jag och kristdemokra-
terna hade hoppats att alla de familjer - speciellt
familjer som har det oerhört tungt i dag - skulle få ett
tröstande ord och löfte om förändringar.
Det är beklämmande att läsa alla brev från männi-
skor som är hårt drabbade i det här landet. Det är inte
bara inom ett område som de familjer som redan har
det tungt har blivit drabbade, utan inom många områ-
den. Om man ser varje område för sig kan man natur-
ligtvis tycka att det är marginellt med en hundralapp
eller femhundra kronor. Men tillsammans blir det ett
resultat som gör att familjerna kapsejsar. Bekymren
tränger sig inpå bara skinnet, och man vet inte vart
man skall ta vägen.
För mig var det en chock att se att regeringen fö-
reslog individuella gränser. Jag kan fortfarande inte
riktigt förstå argumentet bakom den s.k. arbetslinjen.
Vilken arbetslinje? Det är inte ens säkert att man har
jobb. Enskilda familjer i Sverige - ett välfärdsland, ett
modernt land - borde väl vara myndiga att själva
bestämma hur de vill ordna sina inkomster?
Jag har läst många brev. En kvinna har tre min-
deråriga barn, och hennes sambo är arbetslös. Hon är
själv deltidsarbetande. Hon skriver att de inte har
något annat val än att lämna sitt hus och försöka hyra
en bostad. Hon beskriver att hon kan få bostadsbidrag
om hon hyr en bostad på tre rum och kök. Men om de
bor kvar i sitt hus, där det är tryggt för alla, tas det
ifrån familjen. Det är en fullständigt orimlig situation
för de enskilda.
Det är gott och väl att Maj-Inger Klingvall säger
att det i vårpropositionen kan komma förslag. Men
det är alldeles för sent. Familjerna har hunnit flytta
från sina hus många gånger om. Ibland verkar det
ändå som om socialförsäkringsministern inser att
något måste göras; jag tror att det är nödvändigt. Jag
måste därför passa på att ställa en fråga. Om nu de här
familjerna klarar av att vänta till vårpropositionen
undrar jag om pengarna kommer att kunna betalas ut
retroaktivt. Kommer det att bli så?
När det gäller beräkningsunderlaget för bostadsbi-
drag var LO, TCO och Riksförsäkringsverket mycket
tydliga under utredningsarbetet. De är stora och bety-
delsefulla organisationer som man borde lyssna på.
Jag skulle också vilja fråga om socialförsäk-
ringsministern tycker att vi även fortsättningsvis skall
ha målet att alla barn skall kunna ha ett eget rum.
Eller tror socialförsäkringsministern att man skall ha
några telefonkiosker i varje hus för att barnen skall
kunna ha ett eget rum?
Det här handlar om våra barn. Det handlar om den
trygghet som barn känner i en bostad. Det måste bli
en förklaring och ett svar på frågan om hur man skall
kunna lösa det här problemet.