Herr talman! Jag vill börja med att säga att kampen om råvarorna hårdnar i världen. Det är egentligen det som är den grundläggande utgångspunkten för den här debatten och för väldigt mycket av de förändringar som vi ser i världen i dag. Det är stora förändringar som är på gång och som påverkar också oss i Sverige. Vi ser att oljan sinar och priserna stiger, och det påverkar oss. Vi ser att stålpriserna stiger, efterfrågan ökar dramatiskt - det gäller också andra mineraler - och det påverkar oss. Sverige är ett gruvland. Vi har många av de tillgångar som i dag efterfrågas på världsmarknaden, inte olja och kol i någon större utsträckning, men vi har andra fyndigheter och andra tillgångar.
Jag bor i Norrbotten och är den första att säga att där är det viktigt att vi ska fortsätta att vara en gruvnation och fortsätta bryta i Malmfälten och ta vara på fyndigheter även i andra delar av länet och Sverige. Jag har ingenting mot det. Jag tycker att det är spännande och vill gärna se att vi hittar nya fyndigheter i Pajala och i Malmfälten och även i andra delar av Sverige. Men det finns också en baksida på det här, kampen om råvarorna, det ökade intresset och engagemanget, de enorma prisförändringar som har skett inom det här området.
Jag tycker inte att det är bra att vi ger tillstånd till prospektering av mineraler inom världsarvsområden och skyddade naturområden i Sverige. Jag tycker att det ger väldigt konstiga signaler. Vi har också en minerallagstiftning som är väldigt stark i Sverige. Det är ingen tvekan om att det är på det sättet. Det är inte bara för en myndighet eller ens en regering att säga nej om man tycker att det är lite för stora problem med en eventuell uranbrytning i framtiden. Man måste kunna hänvisa till de paragrafer och den realia som finns bakom. Det är inte alls säkert att det är en enkel sak för en myndighet eller en kommun.
Jag kan till exempel tänka mig att ta en diskussion ytterligare med Karin Åström från Socialdemokraterna som hänvisade till sin egen kommun, Överkalix. Jag bor strax utanför Överkalix. Jag skulle vilja ställa en fråga till Karin Åström: Är du säker på att kommunledningen i Överkalix skulle säga nej om det visade sig att det finns en riklig uranfyndighet i Överkalix? Det tycker jag är en fråga man ska fundera på.
En annan intressant fråga är: Är du säker på att den borgerliga regeringen skulle säga nej om det kom till en situation där man får den här saken verkligen prövad? Jag tycker, efter den debatt som vi har haft här nu, att det skulle vara mycket märkligt att säga att man är säker på det.
Vi hörde Mikael Oscarsson nyss säga att det praktiskt taget är en moralisk skyldighet att ha uranbrytning i Sverige. Det var kontentan av det senaste han sade och som Per Bolund inte fick svara på.
Vi har hört Staffan Anger tala om fördelarna.
Vi har tidigare hört Folkpartiet som nu ligger lite lågt i debatten och inte gärna diskuterar det, men de har tidigare uttalat mycket tydligt att de vill att Sverige ska ha uranbrytning. De vill satsa långsiktigt på kärnkraft. Det tycker jag är ett rimligt ställningstagande, och de tar också ansvar och säger att det är bra med uranbrytning. Men jag tror inte att de har tänkt igenom den saken riktigt ordentligt. Det finns enormt stora miljöproblem i samband med uranbrytning.
Den tolkning som jag gör av dagens debatt är att det finns en stark majoritet inom den borgerliga regeringen som är för uranbrytning i Sverige och att man kommer att säga ja till det. Det finns inget som säger att vi har en så stark lagstiftning att det skulle vara omöjligt att få igenom det. Det är rent struntprat när Staffan Anger är inne på den linjen. Det beror alldeles på vilka resurser som ett bolag är berett att lägga ned i förhållande till den situation som är. Vi vet att det vid årsskiftet fanns 52 tillstånd i Sverige för prospektering och ytterligare 20 på gång. I dag har ytterligare tillstånd blivit beviljade för prospektering. Vi vet att uranpriserna har ökat med 700 procent de senaste två åren. Då är det här en fråga om stora ekonomiska intressen. Det är självklart att det finns en brytpunkt någonstans, antagligen har vi redan passerat den, där det är mycket möjligt att några av de här tillstånden för prospektering visar sig vara så intressanta och ekonomiskt värdefulla att det finns bolag som är villiga att investera i det. Då skulle jag vilja se den borgerliga regering som säger nej i det läget när man har bundit upp sig så hårt som man redan har gjort.
Det här är det läge som finns att säga nej innan, genom att ändra lagstiftningen och förbjuda uranbrytning i Sverige. Om man inte vill göra det håller man öppet för att vi ska ha, med alla de problem som det innebär, en uranbrytning framöver i Sverige. Både Karin Åström och de borgerliga debattörerna här ska vara på det klara med, och alla de som lyssnar på debatten, att då vill man hålla öppet för det och eventuellt också säga ja i ett senare skede. Då kan man inte göra så som Åke Sandström var inne på, ändra det senare. Hej och hopp, det är lite för sent, skulle jag vilja säga, att ändra lagstiftning i ett skede när tillstånden redan har beviljats.