Fru talman! Staffan Anger hänvisar i sitt anförande till diverse lagstiftning som finns på det här området i Sverige. Men lagstiftningen är långtifrån heltäckande. Den ger absolut inga garantier mot utvinning av något slag, inte heller när det gäller uranbrytning. Minerallagen är främst till för att ge rättigheter för utvinnaren och inte för samhället i stort eller för markägaren. Det gjordes en revidering för några år sedan som, som Staffan Anger sade, skärpte lagen när det gäller att ge information och ersättning till markägaren men det finns absolut inget om att man kan säga nej till utvinning som markägare. Den övriga lagstiftningen är också så utformad att den medger avvägningar mellan olika intressen. Miljöeffekter till exempel ställs mot de intäkter som en eventuell brytning skulle ge. Det är inte alls så att den lagstiftning vi har i dag garanterar ett nej till uranbrytning i Sverige. Det är just därför som det är så viktigt att partierna i stället klart redogör för vad de står i den här frågan.
Jag tycker att Staffan Anger blundar för den problematik som finns. Gruvbrytning i Staffan Angers värld medför bara positiva effekter i form av arbetstillfällen och ekonomisk utveckling. Men det finns också en stor risk för att en ny utvinning slår undan benen för de många företag i glesbygden som nu spirar och som är beroende av en orörd natur och stor naturrikedom för sin verksamhet. Det gäller till exempel ekoturism. Vi har i dag turister som kommer från hela Europa och hela världen just för att besöka den svenska vildmarken. Vi har Europas största vildmarksområden. Det är ett enormt stort värde. Om de får en gruva som granne blir det enormt svårt att bedriva verksamhet. Det kommer att fullständigt slå undan benen för hela den spirande branschen som har en väldigt stor potential i Sverige.
Man kan inte bara säga ja till gruvbrytning med hänvisning till arbetstillfällen. Man måste också se till de arbetstillfällen som hotas genom det.