Fru talman! Jag hade faktiskt i den här debatten
tänkt stryka ned anförandet till ett minimum. Men
efter att ha suttit och lyssnat på debatten tycker jag att
många frågor är uppe i luften. Även om vi har debat-
terat dem många gånger förut är det kanske viktigt att
ta upp dem i alla fall.
Men först, fru talman, vill jag uttrycka min stora
glädje över det tillkännagivande som utskottet ger till
regeringen, nämligen att man ska låta utreda frågan
om en särskild reglering för hur häktade personer
under 18 år ska behandlas. Vi har överallt i rättsvä-
sendet regleringar av hur man behandlar de unga -
när det gäller möjlighet att använda tvångsmedel, när
det gäller att förhöra, när det gäller att anhålla. Vi har
särskilda skäl för att man ska få häkta dem och sär-
skilda regler för hur man kan döma dem till fängelse.
Vi har ett särskilt påföljdssystem för unga lagöverträ-
dare. Men ett område där det inte funnits någonting är
hur unga människor som är häktade ska behandlas
och vilka regleringar som ska gälla för dem.
Vi har i flera år motionerat om att man skulle be-
höva se över detta. Unga människor under 18 år har
speciella behov, och just häktningstiden vet vi även
av många vuxna kriminella upplevs som en väldigt
jobbig period. Vi är alltså oerhört glada över att det
nu är en majoritet som står bakom detta. Ett enigt
utskott säger att vi ska utreda och se över detta och
försöka skapa en särskild reglering för att se till att de
unga som ändå hamnar i häkte ska bli behandlade
som de barn de faktiskt är.
Men sedan, fru talman, vill jag kommentera en del
av de saker som varit uppe i debatten utifrån de reser-
vationer som finns.
Den största fråga som debatterats har handlat om
överlämnande till socialtjänst. Denna fråga har varit
uppe gång på gång i utskottet. Sedan jag kom in i
riksdagen 1994 har detta väckts hela tiden. Vi i
Vänsterpartiet är helt överens om att det finns brister i
socialtjänsten. Det finns brister i vad som händer när
domstolen har beslutat om överlämnande till social-
tjänst. Men det finns också många fall där det funge-
rar bra, och dem hör vi aldrig talas om. Det är ju det
som är det fina: Om det har blivit ett överlämnande
till socialtjänsten från domstolen, man genomför en
bra behandling och den unge rättar till sig och aldrig
återkommer i statistiken igen, då får vi ju aldrig höra
talas om det. Det måste man tänka på.
De fall vi hör talas om är ju när det inte har lyck-
ats. Det är lätt att få en bild av att det här är en full-
ständigt meningslös påföljd, men så är det inte. Det
har funnits brister i underlag, statistik, forskning och
uppföljning, så det är svårt att ha ett underlag. Det här
kommer att följas upp framöver.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är oerhört viktigt
att man har kvar detta, att det är socialtjänsten som
ska ha huvudansvaret när det gäller våra barn och
unga - oavsett om de har begått brott, om det beror på
sociala problem hemma osv. Ofta är det ju så att de
inte enbart är brottslingar. Det finns oftast en mycket
komplex social situation runtomkring. Och det är ju
det som är socialtjänstens uppgift och kanske inte
kriminalvårdens, som har en helt annan roll att spela i
rättsväsendet.
Det är ganska intressant att moderaterna hela tiden
hävdar att detta med överlämnande till socialtjänst är
misslyckat. Vi fick ett speciellt fall refererat. Den här
personen återkom igen och igen, vilket skulle vara ett
bevis för att överlämnande till socialtjänst var full-
ständigt omöjligt. I stället för att diskutera vad soci-
altjänsten ska göra och hur man kan förbättra den,
vilket jag tycker är den rimliga debatten, vill man att
kriminalvården ska ta hand om detta. Om man ska
använda moderaternas resonemang borde det i rim-
lighetens namn vara oerhört viktigt för dem att av-
skaffa fängelsestraff. Är det någonting vi har statistik
på är det att väldigt många blir återfallsförbrytare. Vi
vet också att ju längre straff man har, desto större är
risken att man återkommer till fängelset.
Men i det fallet förordar moderaterna i stället hela
tiden längre och längre straff och att det ska vara
fasthet och konsekvens. Om inte påföljden fungerat
borde moderaterna fundera över om fängelse funge-
rar. Det handlar egentligen inte om det, utan om vil-
ken syn man har på brott och straff. Även om man
inte säger det tydligt anser ju moderaterna att de som
begår brott ska straffas även om de är unga. Det är
inte vård och behandling det handlar om. Vore det så
skulle man ha en helt annan syn på det här.
Sedan, fru talman, skulle jag vilja lyfta fram frå-
gan om drogtester på dem som är under 15 år. Inge-
mar Vänerlöv har framhållit den här frågan väldigt
mycket i den här debatten. Jag måste ändå ta upp att
det finns saker som inte har framkommit och som
Ingemar Vänerlöv uppenbarligen heller inte har tittat
närmare på.
Om det nu skulle vara så viktigt och så effektivt
att drogtesta ungdomar under 15 år och om det är ett
medel som kan användas för att ge möjlighet till
rehabilitering, vi räddar någons liv, skulle jag vilja
veta: Har Ingemar Vänerlöv tittat närmare på statisti-
ken för dem som är över 15 år? Om vi tittar på 15-
ringar som drogtestats, som blivit påträffade med
droger när polisen tagit dem, kan vi fråga hur många
av dem som fått vård och behandling. För hur många
av dem är det här ett effektivt medel?
Jag tror att det är detta vi behöver diskutera när
det gäller drogproblematiken. Trots att vi upptäcker
många unga människor med drogproblem finns det i
dag inte vård och behandling. De här insatserna finns
inte. Det har skurits ned överallt. Det är det stora
problemet, inte att vi behöver testa dem ännu tidigare.
Vi måste ju se vad vi uppnår med de tester vi redan
gör. Där tycker jag att det är stora problem. Det går åt
stora resurser för att testa, samtidigt som vi minskar
resurserna till vård och behandling. Där är det oerhört
viktigt att titta på vad det är vi ska satsa på. Vilka
åtgärder är viktiga för att långsiktigt uppnå ett mins-
kat narkotikamissbruk?
Det är inte som jag hörde från talarstolen, Ingemar
Vänerlöv. Om en polisman i dag påträffar en tolv-
åring som han skäligen misstänker - för det var ju
bara då man skulle få testa - är drogpåverkad, så att
man egentligen skulle vilja testa, har han också skyl-
dighet att plocka upp den unge från den miljön och
köra hem honom eller henne till föräldrarna. Med
föräldrarnas medgivande får vi faktiskt ta ett drogtest
på dem som är under 15 år. De föräldrar som svarar
nej när polisen kommer hem med en drogpåtänd
tolvåring och säger "vi har skälig misstanke att det
här barnet är drogpåverkat, och vi tycker att ni borde
ge ert medgivande så att vi kan ta ett drogtest", hade
inte reagerat även om polisen hade kommit hem med
en papperslapp och sagt att man har testat och att ert
barn är påverkat. Jag vet inte riktigt vad det är för
värld man lever i när man tror att ett test som polisen
tar och en papperslapp skulle förändra drogsituatio-
nen och rädda några. Det handlar om helt andra insat-
ser.
Jag tror att den stora faran är när man tror att
rättsväsendet och tvångsmedel ska hjälpa till att lösa
sociala problem och när man inte ser att man samti-
digt skär ned på område efter område. Vi vet att det
har effekt på våra unga när de växer upp. Men vi skär
ned på den sidan, och vi svarar våra ungdomar med
att vi tillåter drogtester på barn, vi låter polisen jaga
er i mycket större utsträckning, vi låter polisen hämta
hem er osv. Samtidigt tar vi bort deras fritidsgårdar,
vi tar bort deras drogfria alternativ.
Då kommer vi att få ungdomar som snarare vän-
der sig mot samhället. Och det är ingen bra grund för
att bekämpa ett påbörjat drogmissbruk. De tar avstånd
från polis, från socialtjänst, från vuxenvärlden därför
att de upplever en repressiv hållning. Tar vi bort all-
ting som har betydelse för dem kommer vi bara att
misslyckas. Därför Ingemar Vänerlöv tror jag inte att
det här är rätt väg att gå.
Genom att göra det här och inte möta de andra
behov som verkligen finns, genom att inte undersöka
hur drogtester på dem som är mellan 15 och 18 år
används och utvecklas förlorar de bara tilltron ännu
mer. Vad ger det för signaler när den 15-åring som
redan har testats positiv tre gånger fortfarande inte får
någon vård och behandling? Det är där vi ska vara
vaksamma.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till för-
slagen i utskottets betänkande.