Fru talman! Jag vill gärna instämma i vad Nalin
Pekgul säger om att det gäller för samhället och för
oss vuxna att säga ifrån. När det har gått så illa att
föräldrar och skola har gjort vad de kan göra måste
också samhällets uppgift vara att säga ifrån och rätta
till.
Kia Andreasson nämnde i sitt anförande att det i
alla fall som hon uppfattade det - jag får väl ta henne
på orden den här gången - framkom att det inte var
någon riktig struktur i den påföljd som vi diskuterade,
nämligen överlämnande till vård inom socialtjänsten.
Jag tror inte att Nalin Pekgul har undgått vår kritik
när det gäller hur den här påföljden i mångt och
mycket fungerar och har fungerat. Det finns undantag
då den fungerar bra, och där den kan vara nyttig. Men
min kritik är oftast att den kommer in alldeles för
sent.
Jag skulle vilja ge ett litet exempel på att Nalins
parti och samhället här i Sverige har haft en övertro
på samhällets möjlighet att tala brottslingar till rätta.
Jag tror många gånger att man börjar alldeles för sent.
Man måste börja mycket tidigare. Ett tragiskt exem-
pel är det här:
Strax före jul misshandlades en spärrvakt med ut-
ländskt utseende grovt av två skinnskallar. Meritlistan
för en av förövarna förskräcker. I december 1998
skallade han och slog sönder ansiktet på en annan
tonåring. Påföljden blev vård inom socialtjänsten. I
december 1999 dömdes han för misshandel, sparkar
och slag, häleri och skadegörelse. Han hotade att
döda en av poliserna som grep honom. Påföljden blev
vård inom socialtjänsten. I juni 2000 skallade, spar-
kade och slog han en person i ansiktet. Han slog en
19-åring av utländsk härkomst, också i ansiktet. På-
följden blev vård inom socialtjänsten.
Jag förstår att Nalin inte kan uttala sig om enskil-
da fall. Men är det tydligt av samhället att säga ifrån
på det här sättet?