Fru talman! För de mest välartade ungdomar är
det naturligt att testa de gränser som vuxenvärlden
har satt upp. Därför är vi alla medvetna om att det
inte är lätt att vara tonårsförälder. Men ungdomar
sätter sig inte upp bara mot föräldrarnas auktoritet.
De håller också på att finna sin plats i vuxenvärlden.
Därför är det viktigt att de möts av ett entydigt bud-
skap när det gäller de enklaste normerna för hur vi
ska leva tillsammans i ett samhälle.
I vårt dagliga liv möter vi ungdomar som går över
sina gränser. Då är det vår skyldighet att säga ifrån.
Man kan säga ifrån på olika sätt. En gång när jag åkte
tunnelbana terroriserade två pojkar i elvaårsåldern
hela vagnen, men det behövdes inte mer än att jag
bestämt sade till dem att sätta sig och vara tysta för
att de skulle göra det och t.o.m. be om lov när de
skulle gå av vid nästa station.
Jag tror inte att de här pojkarnas föräldrar hade
gett dem tillåtelse att störa tunnelbaneresenärer. Jag
tror att de kände sig stora och övermodiga när de inte
var under föräldrarnas uppsikt. Då behövde de höra
att inte heller andra människor fann sig i att bli stör-
da.
Fru talman! Även när ungdomar begår brott är vår
inställning att samhällets uppgift är att visa dem till
rätta, och målet med ingripandet är att ungdomarna
ska komma tillbaka till samhället som goda medbor-
gare. Vår livsstil förändras. Ungdomar påverkas av
andra saker än när jag var liten. Detta leder till att
brottens karaktär också förändras. Men grundinställ-
ningen måste fortfarande vara den att den unge lag-
överträdaren måste få en ny chans i sitt liv. Därför
yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet
och avslag på samtliga motioner.