Herr talman! Jag tyckte att jag var rätt självreflekterande i mitt anförande, det måste jag säga, Yvonne. Det är inte alls så, och det påpekade jag i mitt anförande, att vi tycker att det här så att säga är den bästa av världar. Det är däremot så att vi inte tror på att om man politiskt överger området bostadspolitik skapar man därmed förbättringar. Självklart finns det massor med saker att göra. Det är vi väl medvetna om, men vi tror att det behövs politik för det. Vi tror faktiskt att det behövs att det offentliga är med, inte bara med lagstiftning och styrande utan också att det offentliga är med ekonomiskt och påverkar.
Vi ser boendet som någonting ganska långsiktigt. Vi tror alltså inte att man kan vänta på att konsumenten ska ha den här betalningsförmågan, utan konsumenten ska kunna kvalificera sig på marknaden och kunna påverka byggandet av boende. Det är inte så att bostäder bara dyker upp som svampar ur jorden när någon kommer och knackar på dörren och har betalningsförmågan, utan det tar tid från det att man börjar med planeringen, med allt vad det innebär, tills det finns ett färdigt hus. Det är bra gjort om man får fram det på ett år, och man ska klara sig under den tiden.
Eftersom vi lever i ett väldigt föränderligt samhälle - fortfarande är det flyttströmmar i vårt land - är det viktigt att samhället är berett att gå in och ta kostnaden däremellan, att förskottera, skulle man kunna säga. Det är viktigt att samhället alltså är en aktiv part för att skapa förutsättningar för att de ungdomar som vill flytta till universitetsorter eller till de områden i landet där jobben finns kan göra det, att det finns bostäder, för det är en förutsättning. Det är det som skiljer oss åt. Vi på den här sidan vill att samhället ska ta ett ansvar för att skapa de förutsättningarna.