Fru talman! Civilutskottet behandlar i detta betänkande motioner från den allmänna motionstiden som avser vissa bostadsförsörjningsfrågor. Motionerna tar upp frågor med allmän bostadspolitisk inriktning och frågor med anknytning till lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, lagen om allmännyttiga bostadsföretag och lagen om bostadsbidrag. Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag. Majoriteten i utskottet gör det med hänvisning till sin allmänna uppfattning att den statliga styrningen när det gäller bostadsförsörjning ska minska till förmån för kommunernas och bostadskonsumenternas inflytande.
Fru talman! Jag vill så här inledningsvis framhålla att jag naturligtvis står bakom Vänsterpartiets reservationer och de gemensamma reservationer där Vänsterpartiet deltar, men jag väljer när det gäller detta betänkande att yrka bifall till reservationerna 10 och 13.
Samhällets kraftiga neddragningar av stödet till bostadsproduktionen har fått stora effekter för nyproduktionen av bostäder, för underhållet av bostadsbeståndet samt för den sociala bostadspolitiken. Nu ska Sveriges hyresgäster bli bostadskonsumenter på Mats Odells bostadsmarknad, en bostadsmarknad utan politiska förslag eller visioner från regeringen om hur bostadsförsörjningen ska tryggas. Det saknas politik och förslag om bostadsbyggande på landsbygden, om hur den statliga marken ska användas i bostadsplaneringen och om boende för ungdomar och äldre.
Olika prognoser visar att det i Sverige bör tillkomma minst 40 000 bostäder om året. Annars hotar en hämmad ekonomisk tillväxt, ökad segregation samt minskad rörlighet på bostads- och arbetsmarknaden. I exempelvis Stockholms län uppgav föregående år 23 av 26 kommuner att de har bostadsbrist och att det främsta hindret för ett ökat bostadsbyggande är höga produktionskostnader. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet att det är nödvändigt att minst 40 000 bostäder per år tillkommer de närmaste tio åren, av vilka hälften ska vara hyresrätter. Det är dessutom helt uppenbart att kommunerna och hyresgästerna inte själva kan tillgodose behovet av bostäder i Sverige, utan det är ett ansvar för staten genom riksdag och regering.
Under de närmaste 15-20 åren är, enligt Boverket, mellan 500 000 och 1,3 miljoner lägenheter i flerbostadshus dessutom i behov av omfattande renoveringar. Det gäller framför allt rekordårens bostadsbestånd men också äldre delar av bostadsbeståndet. Jämfört med i dag, då endast ca 25 000 lägenheter per år renoveras, skulle takten behöva mer än fördubblas för att bostadsstockens värde inte ska fortsätta att sjunka. För att tydliggöra att både nyproduktionen och ombyggnationen av bostäder måste fortsätta att öka bör riksdagen sätta upp tydliga produktionsmål. Riksdagen bör sätta upp som mål att det under den närmaste tioårsperioden bör tillkomma 40 000 bostäder per år av vilka hälften ska vara hyresrätter. Dessutom bör 65 000 bostäder per år renoveras under samma period.
Fru talman! Att utskottet inte anser att riksdagen bör fastställa något mål i absoluta tal för bostadsproduktionen är märkligt med tanke på att Kristdemokraterna tidigare själva hade ett uppsatt mål om 50 000 bostäder per år. Å andra sidan kanske det är säkrast för regeringen att inte anta några mål nu när man, som alliansen, har bestämt sig för att montera ned hela den statliga bostadspolitiken. Att ens tänka tanken att våga anta några mål om produktionen av hyresrätter vore väl i detta läge snarast som att gräva sin egen grop - jag menar platta, om man är Mats Odell. Men att inte ens våga ta ett helhetsgrepp, utan att nämna upplåtelseformer, är fegt agerat mot Sveriges hyresgäster som behöver en lägenhet att hyra.
Fru talman! Kommunala bostadsförmedlingars betydelse för bostadsförsörjningsfrågorna i kommunerna och för att bostäder ska kunna tillhandahållas på ett socialt rättvist sätt kan knappast överskattas. Enligt lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar ska en kommun anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Vid behov kan regeringen ålägga en kommun att inrätta en bostadsförmedling. I dag har endast ett tiotal kommuner en kommunal bostadsförmedling i egentlig bemärkelse - detta trots att det i många kommuner, även sådana som generellt saknar bostäder, finns hemlöshet. Likaså har orättfärdiga förmedlingsprinciper visat sig vara vanliga - diskriminering är vanligt förekommande.
Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har nu varit i kraft i mer än sex år. Sett mot den bakgrunden är det märkligt att varken den tidigare eller den nuvarande regeringen har använt sig av möjligheten att ålägga någon kommun att inrätta en bostadsförmedling. Lagens utformning måste därför ändras. Det måste bli obligatoriskt för en kommun att inrätta en kommunal eller regional bostadsförmedling, och endast då det är uppenbart obehövligt med en förmedling ska kommunerna ges dispens från kravet.
Eftersom många ungdomar och andra som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden i dag är hänvisade till att hyra bostäder i andra hand bör satsningar även göras då det gäller denna oreglerade och ofta oseriösa marknad. Bostadsförmedlingarna bör därför även ges uppdraget att avgiftsfritt förmedla också andrahandslägenheter samt att kontrollera att de hyror som tillämpas i sådana sammanhang motsvarar bruksvärdet. På så vis skulle alla problem med ohederliga privata förmedlare också kunna minska avsevärt.
Fru talman! En bostadsförmedling kan bara fungera om det finns lediga lägenheter att förmedla. I första hand bör överenskommelser träffas med fastighetsägare om att dessa ska lämna lediga lägenheter till förmedling. För att inte bostadsförmedlingarna helt ska vara hänvisade till fastighetsägarnas goda vilja krävs emellertid också en lagstadgad möjlighet för kommunerna att begära in och förmedla lediga lägenheter. Den till år 1993 gällande bostadsanvisningsrättslagen, som gav kommunerna rätt att anvisa hyres- och bostadsrättslägenheter till bostadssökande, var ett kraftfullt redskap för att garantera kommunmedborgarna möjlighet att få en bostad. Erfarenheterna av brister i den kommunala bostadsförsörjningen visar att det är nödvändigt att införa en ny lagstiftning på detta område.
Fru talman! I det förslag om bostadsförmedling och bostadsanvisning som en arbetsgrupp inom Regeringskansliet våren 2006 redovisade i promemorian
Rättvisa och jämlika villkor på bostadsmarknaden
inskränker sig förslaget om anvisningsrätten till ett krav på kommunala bostadsföretag att lämna minst hälften av sina lediga lägenheter till denna förmedling. Jag menar att ett framtida lagförslag ska omfatta även övriga hyresbostäder i en kommun.
Fru talman! De allmännyttiga bostadsföretagen har en helt avgörande betydelse för den svenska bostadsmarknaden och bostadspolitiken. Dessa företag ska värna rätten till en bra bostad och boendemiljö utan krav på ekonomisk insats. Verksamheten ska bedrivas utan vinstsyfte och utifrån en långsiktig självkostnadsprincip.
En försvagad allmännytta skulle leda till en klar försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik. Allmännyttan, tillsammans med planmonopolet, är kommunernas viktigaste verktyg för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med regeringsformen och de av riksdagen antagna bostadspolitiska målen, där vi säger att bostaden är en social rättighet. Det är därför viktigt att kommunerna stärker sina bostadsföretag och utvecklar möjligheterna att tillhandahålla bra bostäder till självkostnads- och bruksvärdesprinciper samt att man har kvar de sociala rekvisiten i sin bolagsordning eller motsvarande. Det är också viktigt att man fördelar bostäderna med hjälp av kommunala bostadsförmedlingar utifrån strikta rättighets- och behovskriterier.
Allmännyttan är således oundgänglig för en social bostadspolitik, och dess roll i samhället måste därför stärkas. De kommuner som i dag saknar ett allmännyttigt bostadsföretag ska ha ansvar för att minst ett sådant byggs upp i kommunen. Jag anser också att regeringen bör låta utreda hur Allbolagen kan skärpas och stärkas i de avseenden som Vänsterpartiet tar upp i sin motion i stället för att lägga fram den aviserade propositionen om att ta bort den så kallade stopplagen i Allbolagen.