Fru talman! Vi säger inte att det som har byggts är fel. Vi säger att det som har byggts inte har löst problemen så att man har fått balans och tillräckligt med bostäder.
Jag nämnde nyss ett exempel från Malmö. När man fick investeringsstimulanser för lägenheter under 70 kvadratmeter upptäckte man att om man byggde stora lägenheter fick man betydligt fler lägenheter som var tillgängliga för ungdomar, mest beroende på att det var begagnade lägenheter - och inte nybyggda - som ungdomarna hade råd att efterfråga.
Att man går från produktionsstöd till konsumtionsstöd är egentligen en väldigt viktig förändring. Jan Lindholm tog upp bostadsbidragen. Man kan säga vad man vill om bostadsbidragen, men de är i alla fall väldigt träffsäkra på ett sätt. Sedan finns det många andra problem med bostadsbidrag som man kan polemisera om. Men bostadsbidraget är träffsäkert för individen vid just det tillfället. Men bostadsbidragssystemet måste utvecklas. Det finns stora marginaleffekter i det systemet som naturligtvis är olyckliga i sig.
Just på detta område har marknaden blivit ett märkligt ord. Jan Lindholm sätter marknaden och enskilda människors efterfrågan i en motsatsställning. Om vi funderar på vad vi egentligen talar om, så måste väl den samlade efterfrågan utifrån olika förutsättningar vara den marknad som ska tillfredsställas? Genom produktionen ska man se till att dessa bostäder finns på marknaden. Det blir ett slags schackrande med ord som jag inte riktigt förstår.