Fru talman! Självklart står även vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande tänkte jag nöja mig med att yrka bifall till reservation nr 8.
Det här betänkandet behandlar alltså motioner från allmänna motionstiden. Flera av dessa motioner har naturligtvis fått en lite annan dimension sedan dess med tanke på de omfattande förändringar av bostadspolitiken här i landet som den nya regeringen har genomfört. Detta har vi hört tidigare talare behandla. Många tidigare självklara utgångspunkter hänger numera i luften, och för den enskilde är det en helt ny verklighet att förhålla sig till. Boendet har för många människor förvandlats från en praktisk fråga till en spekulationsfråga.
I den svenska grundlagens 1 kap. 2 § kan man läsa: "Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö." Detta citat använder vi oss ofta av i Miljöpartiet. Rätten till bostad är här tydligt uttryckt. Denna tydliga rätt slås även fast i den av Sverige ratificerade FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Där kan man i artikel 25 bland de sociala rättigheterna hitta rätten till bostad, som alla länder som ratificerat denna deklaration därmed har åtagit sig att säkerställa för sina medborgare.
Utifrån detta perspektiv är det ganska sorgligt att ser hur bostadspolitiken i Sverige nedmonteras av alliansen. Bostaden ska nu, liksom det mesta i alliansens Sverige, bli mer av en spelbricka på marknaden. Vissa blir då vinnare medan andra blir förlorare. Den nya bostadspolitiken bidrar till att klyftorna i vårt land ökar.
Eftersom jag är ledamot på Dalabänken ger mig emellertid denna förändring på bostadspolitikens område också nya argument när det gäller mobiliteten. Det är inte längre bara för att den tunga svenska basindustrin norr om Dalälven ska klara av att snabbt och effektivt transportera ut sina varor till exporthamnarna, exempelvis Göteborg, som det är viktigt att Banverket snarast får i uppdrag att bygga ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge. Med den här bostadspolitiken behövs en ökad kapacitet för järnvägstrafiken även för att möjliggöra ett ökat resande, ett ökat pendlande, på en alltmer stel och låst bostadsmarknad. Regeringens politik slår mycket hårt mot hyresrätten och därmed mot möjligheten att flytta till jobben. Arbetsmarknadsregionerna måste därför växa sig betydligt större, med längre pendlingssträckor för alla mellan arbete och bostad. För att det ska bli möjligt i praktiken, med pendlingstider som inte blir så långa att dygnet inte räcker till och med de nya av EU fastlagda arbetstidsreglerna, måste de värsta flaskhalsarna på det svenska spårnätet åtgärdas. Därför är nu kravet på ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge ännu viktigare än tidigare.
Men, fru talman, detta med segregation löser man inte med enbart ökad pendling, åtminstone inte på kort sikt. Därför är också kravet på blandade upplåtelseformer i bostadsområden, som Miljöpartiet tar upp i en motion, mycket viktigt. Jag har förstått att majoriteten egentligen också delar den uppfattningen och inser att en styrning mot blandade upplåtelseformer är en verkningsfull metod att förebygga och minska riskerna för segregation i våra bostadsområden. Jag hittar egentligen inget tydligt motiv till att man ändå väljer att avstyrka förslaget när man skriver om det i betänkandet. Jag hoppas att det innebär att man återkommer från majoritetens sida med förslag i denna riktning.
Jag noterar sedan att de borgerliga partierna har skaffat sig ett nytt begrepp som man använder, nämligen "utanförskap". Det blev ju väldigt populärt i valet. Det faktum att man använder det, bland annat inom bostadspolitiken, för att tala om den alienation som vuxit fram i industrisamhällets skugga måste ändå ses som ett framsteg. Främlingskapet, bristen på delaktighet, bristen på inflytande och känslan av att vara obehövd har därmed fått en form av uttryck hos borgerligheten, och jag hoppas att det kan vara början på en djupare insikt kring alienationen.
Bostadssegregationen motarbetas självklart effektivast och bäst genom att klyftorna i samhället minskas. Alla former av diskriminering bidrar till att vi får en ökad segregation inom boendet eftersom diskriminering i sig, oavsett på vilket område, bidrar till att stänga in människor i de snävare sociala nätverk där de har sin grundläggande trygghet. Då blir begrepp som "vi" och "de" viktiga, och de vardagliga mötena över kulturgränser, språkgränser, etniska gränser och sociala gränser blir allt ovanligare. Det är därför som den här regeringens politik leder åt fel håll.
Självklart hade det varit bra om regeringen hade haft mod att styra i stället för att lämna fältet öppet för marknadens kortsiktiga och giriga krafter. Vi behöver mer än någonsin tidigare se till att våra bostadsområden blir mer blandade. Det gäller hela landet men är tydligast i de mest tättbefolkade delarna. Ett sätt vore att anta Miljöpartiets utmaning om att lagstifta om att samtliga bostadsområden när de byggs och renoveras ska styras mot blandade upplåtelseformer.
I övrigt, fru talman, har det som hänt sedan valet ännu inte gett oss i Miljöpartiet några tydliga skäl att förändra riktningen på den bostadspolitik som vi tillsammans med den förra regeringen deltog i att dra upp. Vi är fortfarande övertygade om att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte har tillkommit av en slump. Ser vi oss omkring i världen är det väldigt lätt att bli övertygad om att samhället måste ta ett ansvar för att det finns fungerande finansieringssystem för bostadssektorn. Det gäller naturligtvis i första hand för de grupper som har de sämsta förutsättningarna för att etablera sig på bostadsmarknaden. Men livskvaliteten ökar för alla när det fungerar för dem som har det svårast.
Fru talman! Jag vill avsluta med att uppmana majoriteten att ta ett omtag även när det gäller studenternas situation. Som vi har hört tidigare kommer er politik, och jag instämmer i det, att leda till kraftigt höjda kostnader för studentboendet. Det måste ni naturligtvis kompensera med höjda studiebidrag. Jag har inte sett några förslag om det. Vi vet alla att studier blir viktigare, och vi vet också att kunskaper blir mer kortlivade. Därför växer behovet av kompletterande utbildningar och omskolning senare i livet hela tiden. Vi vet också allesammans att ungdomsperioden i livet har förlängts. Det är inte ovanligt att man tar både ett och två sabbatsår, att ungdomar och studenter i dag gör avbrott i sina studier och reser jorden runt och jobbar sig fram på kryssningsfartyg eller på annat sätt finansierar långa ledigheter under den tid utbildningarna pågår.
Den verkligheten måste politiken anpassa sig till. Det gör att den gamla regeln om en 29-årsgräns för bostadsbidrag inte längre är tidsenlig. Över huvud taget är åldern en olämplig faktor när det gäller utformningen av bostadsbidragssystemen. Ni har avslagit vår motion om en sådan förändring, men jag hoppas att ert avslag ändå innebär att ni förstår problemet och att regeringen återkommer med tydliga förslag. Det här är en fråga som måste lösas.