Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.
I detta betänkande tas bland annat upp motioner om tillgång på bostäder, motverkande av segregation, mål för bostadsproduktion, kommunal bostadsförmedling, allmännyttiga bostadsföretag med mera. Precis som Fredrik Lundh och Socialdemokraterna tidigare konstaterade vill även jag påpeka att inriktningen inom bostadspolitiken är på väg att ändras. Den tidigare förda bostadspolitiken hade en större inriktning på statens ansvar och kontroll än alliansens nuvarande politik där ansvar och inflytande förs till kommuner och den enskilda individen.
Ständiga förändringar och den stora mängd subventioner och regleringar som den förra regeringen skapade har gjort bostadspolitiken osäker och väldigt ryckig. Det måste till stabila spelregler med lägre skatter på byggande och boende. En väl fungerande marknad är det enda sättet att få i gång mer byggande och mer varierat byggande. Varierat byggande och olika upplåtelseformer motverkar segregation vilket vi kan se på flera håll i dag. Med mer byggande behövs inte bostadsanvisning, utan då blir hyresgästen, precis som Fredrik konstaterade, kund på en marknad som kräver hänsyn till kundens behov och önskemål i stället för att subventioner och regleringar styr som i dag.
Det är tillgången på bra bostäder som skapar en god bostadsmarknad, inte kommunal bostadsförmedling och bostadsanvisning. Detta skapar inte fler bostäder. Det som Egon Frid tar upp om diskriminering tycker jag är en annan sak. Det kan man också diskutera, men det är inte kopplat till tillgången på bostäder utan ett annat problem.
Mer och varierat byggande är viktigt för bostadskedjan. Jag har tidigare i den här kammaren beskrivit en artikel i tidningen Sydsvenska Dagbladet där man visade att det i den sista delen av kedjan var en ungdom som fick sin första egna lägenhet och i den första delen av kedjan var det en barnfamilj som skaffade det första radhuset. Det krävs att det byggs mer för att den här bostadskedjan ska fungera och också för att marknaden ska bli välfungerande.
Jag har som aktiv kommunalpolitiker under många år sett hur olika statliga regleringar, statsbidrag, subventioner och investeringsbidrag har påverkat verkligheten i våra kommuner. Det har styrt och påverkat byggandet i min kommun på samma sätt som det har påverkat byggandet i andra kommuner. Tidigare socialdemokratiska regeringar har trott att man i välvilja kan tvinga fram byggande, men i stället har man lyckats driva fram snedvridna och konkurrenshämmande subventioneringar och ett väldigt detaljreglerat byggande.
En av mina första frågor som ordförande i byggnadsnämnden i Lund var till dåvarande stadsarkitekten. Jag frågade varför vi hade så många tvåvåningshus med fyra till sex lägenheter per trappa och utan hiss i våra ytterområden. Vår stadsarkitekt svarade att det var det mest optimala byggandet under tidigt 70-tal med socialdemokratisk bostadsreglering om bidrag per kvadratmeter och med hisskrav från våning tre. Under många år har vi fått leva med att bland annat hissbrist i dessa bostadsområden har orsakat väldigt dyra investeringar för att man ska uppnå ett annat mål, nämligen tillgänglighet. Samma fråga om stereotypt byggande kan man ställa till olika stadsarkitekter i landet om byggandet under delar av 80- och 90-talen - i princip under hela den sista hälften av 1900-talet.
Själv bor jag i ett miljonprogramssubventionerat bostadsområde där varje kvadratmeter är hårt reglerad och antal garderober och avstånd till hatthyllor är noga uträknat enligt dåtidens normer. Det finns till och med regler för ytor för lek, bilar och cyklar. Just i mitt område fungerar det socialt väldigt bra till skillnad från till exempel miljonprogramsområden i min södra grannstad Malmö. Varför fungerar just mitt område så väldigt mycket bättre än andra miljonprogramsområden? Jo, bostadsbristen i min kommun har drivit fram förtätningar, omstruktureringar och oreglerade lösningar i våra yttre områden. Nöden har gjort att mångfalden har fått blomstra. Olika upplåtelseformer, nya marklägenheter, takvåningar, nya bostäder på parkeringsytor, nya parkeringslösningar och varierade lägenheter har skapats. Vi har blomstrande områden
trots
all reglering, Fredrik, inte tack vare den! Inte tack vare politiska beslut utan trots dessa. Olika hyresvärdar, såväl kommunala som privata, har slagits hårt mot regleringar och byråkrati. Det har alltså varit mindre av politik, inte mer av det.
Det är viktigt att konstatera att staten inte alltid riktar rätt om staten ger riktade subventioner. Från Socialdemokraternas sida säger Fredrik Lundh att man har byggt väldigt mycket under de senaste åren. Trots högkonjunktur de senaste åren har man byggt, men vad är det man har byggt? Jo, man har nästan bara byggt specialbostäder, trapphusboende, ungdomslägenheter, studentlägenheter och för några år sedan seniorboende och 55-plusboende, alltså subventionsberoende mer än kundberoende.
Om de olika kostnadseffekterna sade man tidigare från Socialdemokraternas sida att det är väldigt dyrt att bygga och att det drabbar hyrorna. Det kan vara riktigt. Samtidigt måste man också konstatera varför det har blivit dyrt att bygga. Vid till exempel byggande av skolor, dagis och specialbostäder i min kommun och i andra kommuner i södra Sverige är det faktiskt bristen på arbetskraft inom byggsektorn och de stora byggfirmornas dominans som drivit upp kostnaderna - alltså brist på konkurrens, inte rop på ytterligare subventioner.
Med utgångspunkt i hur bostadsmarknaden har sett ut under sista delen av 1900-talet och början av 2000-talet är det viktigt att konstatera att det är långsiktiga, förutsägbara villkor som är viktiga för att inte få den ryckighet i bostadsplaneringen som vi sett under senare hälften av 1900-talet och som har präglat svensk bostadspolitik länge.
Sänkt fastighetsskatt på flerbostadshus gör det också lätt för hyresgästerna att kunna diskutera sina hyresnivåer, och fler bostäder som ger kunden en marknad och en viktig valfrihet innebär att man kan säga nej till alltför höga hyror, då det finns olika alternativ.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att det är en fungerande bostadsmarknad som ska lösa framtidens behov av bostäder, inte tillfälliga subventioner, regleringar, kommunala bostadsförmedlingar och alltför stark och negativ politisk styrning.