Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet och avslag på samtliga motioner.
Egentligen vet jag inte var jag ska börja nu. När jag hörde Fredrik Lundhs linjetal här i början var det nästan så att jag baxnade. När man hör den svartmålning om en raserad och slaktad bostadspolitik av den borgerliga regeringen undrar man var Fredrik Lundh har varit de senaste tio åren. Vi har ändå haft en bostadspolitik som måste förändras. Vi har trots allt facit på den bostadspolitik som har förts av den socialdemokratiska regeringen.
Man kan naturligtvis ha en sifferexercis om 120 000 nya bostäder och så vidare, men faktum kvarstår att vi har brist på bostäder i 119 svenska kommuner. Egon Frid nämnde här att i Stockholmsregionen har man bostadsbrist i 23 av 26 kommuner, och jag har ingen anledning att betvivla att den siffran är rätt. Efter att ha hört detta ser man med all tydlighet att det finns stora skillnader i bostadspolitiken.
Alliansregeringen, och naturligtvis också Folkpartiet, har en tydlig utgångspunkt när det gäller bostadspolitiken. Fredrik Lundh påpekade mycket riktigt att det handlar om mindre statlig styrning till förmån för ökad valfrihet för de enskilda bostadskonsumenterna och ökat kommunalt självstyre. Det handlar alltså om en helt ny inriktning på politiken.
För Fredrik Lundh och även för Egon Frid, som har talat här tidigare, är definitionen av politik att mängden bostadspolitik avgörs av hur stor summan av investeringsstimulanserna är. Men det blir inte dubbelt så mycket politik för att man höjer den till det dubbla eller hälften så mycket för att man halverar den.
För mig handlar politik inte om att man ska ha ökad lagstiftning eller att man absolut ska ha ekonomiska stöd. Det handlar om att skapa ett system med förutsättningar så att man kan bygga på ett bra sätt.
Skillnaden blir tydlig när vi pratar om bostadsförsörjningsfrågor. Vi är helt överens om att det naturligtvis ska byggas bostäder efter efterfrågan. Det ska vara goda bostäder som motverkar segregation och så vidare. Det är ingen som har någon annan målsättning. Det vore konstigt i så fall.
Den stora skillnaden är det som jag nämnde alldeles nyss, nämligen att jämfört med den politik som s-regeringen med stödpartier förde under förra mandatperioden och även under tidigare mandatperioder går vi från den statliga styrningen med styrande bostadssubventioner till en politik som utgår från den enskilde bostadskonsumenten. Ordet marknad har nämnts närmast som ett skällsord tidigare, men man kan faktiskt kalla den enskilde bostadskonsumenten för marknaden. Det är han eller hon som skapar efterfrågan.
Vi har startat ett bra arbete för att skapa långsiktiga spelregler som ska ge förutsättningar för byggande och alla upplåtelseformer. Jag ser även fram emot det arbete som nu pågår kring en ny upplåtelseform, ägarlägenheter. Det har jag nämnt vid ett tidigare tillfälle också.
När vi nu talar om bostadspolitiken så var Fredrik Lundh inne på att slakten bestod i att vi bland annat tog bort investeringsstimulanser, räntebidrag och så vidare. En populär fråga i dagens läge är om det är socialdemokratisk politik och målsättning att man ska återgå till räntebidrag och investeringsstimulanser. Är det målsättningen med den socialdemokratiska politiken? Fredrik Lundh har kanske ett bra svar på den frågan.
Det var väl framför allt Egon Frid från Vänsterpartiet som var inne på detta med målet för bostadsproduktionen. Det blir lätt en sifferexercis, men jag tror att det var Christine Jönsson som sade att det är viktigt att veta hur många bostäder som behöver byggas utifrån efterfrågan. Men att skriva in detta i absoluta tal i ett mål som vi sätter upp här i riksdagen är ganska meningslöst. Det kommer att förändras över tid. Dessutom har jag en ganska kraftig invändning mot att man från Vänsterpartiet redan i sitt yrkande på målsättning bygger in att hälften ska vara hyresrätter. Då har man bestämt att efterfrågan är hälften hyresrätter.
Fru talman! Det pratades om att bo i hela landet. Det är något som även alliansregeringen har uppmärksammat. Det finns ett avsnitt om bostadsbyggande på landsbygden, och jag kan inte när jag läser detta förstå något annat än att vi har en stor samsyn. Detta är ett problem som har uppmärksammats, och det finns en diskussion kring en lösning. Ändå har Vänsterpartiet och Miljöpartiet valt att reservera sig. Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan deras reservation och majoritetstexten.
Statens bostadskreditnämnd har lagt fram förslag när det gäller att skapa förutsättningar för någon typ av garanti så att man kan bygga i de områden där marknadsvärdet inte uppnår produktionskostnaden. Det är ett system som nu bereds i Regeringskansliet, och förhoppningsvis kommer man med ett förslag kring detta. Det är lite att skjuta över målet att kräva det som redan har utretts.
Över huvud taget är kreditgarantier av olika typer för att ordna finansieringen, så att människor ska få möjlighet att äga och så vidare, en av de punkter som alliansregeringen ser att man kan arbeta med.
Fru talman! Det har diskuterats boende för ungdomar. Det är en fråga som också förtjänar att uppmärksammas. Det raljerades om att regeringen och den borgerliga majoriteten inte har någon helhetssyn. Det är snarare oppositionen som saknar helhetssyn. Det är inte oväsentligt att vi har en arbetsmarknadspolitik som ska sätta fler i arbete. På det sättet skapar vi förutsättningar för att efterfråga bostäder. Det måste vara en av de grundläggande förutsättningarna för att kunna få en egen bostad.
Alliansregeringen har, med bostadsministern i spetsen, arbetat på förslag. Det är ett problem att unga bostadssökande har svårt att ta det första steget in på bostadsmarknaden. Den diskussion om hyresgarantier som påbörjades redan under den förra mandatperioden håller på att fullföljas. Det kan bli ett bra system för att kunna ta det första steget. Ofta är det inte betalningsförmågan som saknas, utan man får helt enkelt inte chansen att visa att man kan betala. Då kan det systemet fungera bra.
När det gäller kommunala bostadsförmedlingar har de borgerliga partierna haft en konsekvent linje och också varit eniga under hela tiden i opposition. Det känns bra att vi fortfarande är eniga i frågan. Det handlar inte om att staten ska lägga på kommunerna att ha obligatoriska bostadsförmedlingar. Det måste vara en fråga för kommunerna att själva bestämma om det behövs.
Jag läste i reservationen från Vänsterpartiet att de var förvånade över att varken föregående eller nuvarande regering har utnyttjat möjligheten att vid behov anmoda en enskild kommun att anordna en bostadsförmedling. Även om jag har varit emot bostadsförmedlingar hela tiden är jag förvånad över att den förra regeringen inte utnyttjade den möjligheten när man ondgjorde sig så mycket över att detta inte fungerade i många kommuner. Men att förvånas över att den nuvarande regeringen inte har gjort det är lite konstigt. Vi har aldrig förespråkat den linjen. Vi behöver nog inte oroa någon kommun med att den borgerliga regeringen kommer att utnyttja det utrymmet i lagen.
Jag ska säga några ord om allmännyttiga bostadsföretag. Det blir ofta en diskussion om allmännyttans vara eller inte vara. Debatten handlar egentligen inte om det. Det är också en diskussion om det kommunala självstyret. Det är kommunerna själva som ska ha rätt att styra över sina bolag. Det är en fråga om förtroende. I kommunerna får man sedan bedöma hur mycket allmännytta som behövs utifrån de lokala förutsättningar som finns. Jag är helt övertygad om att man i många kommuner kommer att tycka att man har det bra. I andra kommuner kommer man att sälja delar av eller kanske hela bolaget.
Från Folkpartiets sida välkomnar vi att det är ett lagförslag på gång om att ta bort den tillståndsplikt som finns för det kommunala agerandet i den frågan.