Herr talman! Det är dags för bokslut Persson, en
summering av de fyra år socialdemokraterna har suttit
vid makten och Göran Persson varit finansminister
och statsminister.
Det finns naturligtvis en plussida i det här bokslu-
tet, även om den listan inte blivit så väldigt lång vid
min genomgång. Det kan ändå vara trevligt att börja
med det positiva.
Det blir plus för att ni medverkade till att föra in
Sverige i den europeiska unionen, det blir plus för att
ni fullföljde den budgetsanering som den borgerliga
regeringen inledde, och det blir plus för att ni till sist
höll fast vid pensionsuppgörelsen.
Mitt tack till Olof Johansson får bestå i att han får
vara med och dela på de här pluspoängen. Han har ju
faktiskt varit inblandad i att grundlägga alla de tre
pluspoängen under de borgerliga åren, och, vem vet,
kanske har han också haft ett finger med i spelet un-
der Perssonperioden. Dagen till ära kan vi glömma
Olof Johanssons medansvar för de minuspoäng som
jag också måste dela ut.
Låt mig innan jag går in på den listan säga ett par
ord om detta med verklighetsbilden. Göran Persson
har en artikel i en tidning i dag där han talar om att vi
nu står inför goda tider. Han talar om att människor
kan känna optimism.
Jag såg ett TV-inslag häromveckan som handlade
om det faktum att barnafödandet i Sverige nu är nere
på 30-talsnivå. Jag tyckte det var idiotiskt när Ingvar
Carlsson i slutet på 80-talet gjorde baby-boomen till
bevis för att socialdemokratisk politik var så bra, så
jag skall inte göra det omvända. Som bekant har jag
personligen gjort mitt bästa för att förbättra statistiken
så mycket som möjligt.
Det jag skall komma till är att man i TV-inslaget
trots allt hade hittat en nybliven mor, och man frågade
henne varför så få gör som hon. Hon svarade då helt
spontant ungefär så här: Arbetslösheten är ju rekord-
hög, och människor har väldigt små marginaler.
Det var så hon uppfattade verkligheten. Och jag
tror att det är detta att människor inte känner igen sig i
det ni beskriver som har lett till att Vänsterpartiet
under den här perioden har nått rekordnivåer. Jag tror
också att det är det som kommer att leda till att vi får
regimskifte i höst. Människor känner inte igen sig i ert
sätt att skildra deras vardag.
Minuspoängen i bokslut Persson blir många. Det
blir först och främst minus för att jobben har blivit
färre. Det blir minus för att vårdköerna har blivit
längre. Det blir minus för att antalet underkända och
utslagna i skolan har blivit fler. Det blir minus för att
antalet företagare har blivit mindre. Det är 30 000
färre företagare än vid valet 1994. Det blir minus för
att valfriheten har minskat. Enskilda alternativ har fått
det kärvare. Det blir minus för att Sverige fortsatt att
halka utför i välståndsligan. Det blir minus för att
tilliten till trygghetssystemen urholkas, med attacken
mot änkepensionerna som det grövsta exemplet.
Det blir också ett antal extra straffpoäng för ert
systematiska löftesbrytande. Det sänker ju hela politi-
kens anseende och drabbar därmed oss alla. Jag kan
inte fatta hur man kan handskas så lättvindigt med
löften som ni gör. Hur kan man lova att sätta stopp för
uppsägningar i offentliga sektorn och därefter låta
80 000 sluta? Hur kan man lova att arbetslösheten
1995 skall vara högst 5 % och sedan passivt åse att
den blir 8 %? Hur kan man lova att unga människor
skall få jobb inom 100 dagar och sedan låta hundratu-
sentals vara arbetslösa längre?
Hur kan man lova att alla skolungdomar skall få
sommarjobb och sedan misslyckas i hälften av kom-
munerna? Hur kan man lova att vårdköerna skall bli
kortare och sedan åse hur de blir dubbelt så långa som
vid valet 1994? Och hur kan man utlova att extra-
pengarna till kommunerna skall gå till förbättringar
när man vet att det allra mesta måste användas till att
undvika ytterligare försämringar? För mig är det som
sagt ofattbart att man kan handskas så vårdslöst med
löften.
Så de inledande pluspoängen räckte tyvärr inte så
långt. Sverige har stagnerat. Klyftorna har växt. Det
är kris i vård och skola. Det blir ett rungande icke
godkänt på det här provet, och jag hoppas att chansen
till omtenta kommer att dröja.
Folkpartiets huvudfrågor i valet är som bekant
jobben, vården och skolan. Jag får ibland frågor från
journalister som säger: Det är väl de frågor som alla
driver? Jag har inte riktigt märkt det, men om det
skulle vara sant är det ju närmast omöjligt att tänka
sig att socialdemokraterna skulle kunna vinna valet.
Hur skulle ni kunna få fortsatt förtroende om det är
situationen när det gäller jobben, vården och skolan
som blir valets huvudfrågor?
Olof Johansson gjorde en intressant jämförelse om
kraften i den uppgång som rådde mot slutet av de
borgerliga åren och den konjunkturförbättring som
man ser just nu. När det gäller jobben är det alldeles
klart att uppgången då var mycket kraftigare än den
uppgång som vi ser nu. För ett år sedan var den totala
arbetslösheten 12-13 %. Om man inkluderar männi-
skor som nu är i kunskapslyftet är den fortfarande 12-
13 %. Den har krupit ned några promille, men mycket
mindre än motsvarande minskning för ett år sedan.
Och när det gäller det som jag menar måste vara
huvudfrågan, jobben och tillväxten, finns det ju två
huvudalternativ. Det finns ett icke-socialistiskt, där de
borgerliga partierna inklusive - hoppas jag - Centern
ingår, även om vi väl inte lär få något sådan besked
just i dag. Det finns också ett socialistiskt där Social-
demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ingår.
Göran Persson har ju själv sagt i Södertälje för
några veckor sedan att 39 % räcker för Rosenbad. Det
innebär att Göran Persson i praktiken räknar in ytter-
ligare ett par partier i sitt regeringsunderlag. De som
vad jag har förstått står till buds är Vänsterpartiet och
Miljöpartiet.
Därmed står alltså en grupp partier som vill vara
kärnan i en jobballians mot en gruppering av tillväxt-
hämmare - om jag får använda den beteckningen på
Göran Perssons parti - och tillväxthatare - som vi väl
kan kalla Birger Schlaug och hans anhängare. Där står
ni tillsammans som ett alternativ. Det blir alltså, om
den grupperingen mot förmodan skulle få majoritet,
en politik som kommer att formas i skärningspunkten
mellan Göran Persson, Gudrun Schyman och Birger
Schlaug.
Men det finns i detta ett mycket stort demokratiskt
problem, nämligen att väljarna svävar i fullständig
okunnighet om vilken politik en sådan vänsterkoali-
tion kommer att föra. För det första vet vi ju inte
mycket om vilken politik socialdemokraterna själva
vill föra. Det ni kommer med just nu är ju mest av-
dammade borgerliga förslag. Men om det är borgerlig
politik som skall föras är det naturligtvis bäst att de
borgerliga själva får föra den.
Det andra problemet är att vi inte alls vet hur ni i
den här konstellationen kommer att kompromissa. För
sitt stöd till en socialdemokratisk regering kräver ju
båda de här andra partierna på yttersta vänsterkanten
totalt EMU-nej, snabbstängning av fler kärnkraftverk
och ytterligare regleringar på arbetsmarknaden för att
tvinga fram en sextimmarsdag. Vänsterpartiet fyller
på med höjd arbetsgivaravgift, höjd bolagsskatt, ännu
mer dubbelbeskattning av aktier än vi redan har och
för säkerhets skulle också en ny extra värnbolagsskatt.
Det är klart att socialdemokraterna inte kommer
att behöva acceptera allt av detta. Men vad kommer
man att acceptera och var kommer man att sätta
klackarna i marken? Det vet vi ingenting om. Göran
Persson kan väl kommentera detta. Kommer han att
acceptera stängning av fler kärnkraftverk än Barse-
bäck före 2002? Miljöpartiet vill att alla svenska
kärnkraftverk skall stängas inom tre år.
Kommer Göran Persson att acceptera ytterligare
försämringar för de privata alternativen inom vård
och skola? Blir det tvångslagstiftning om arbetstider-
na? Blir det en ännu mer negativ attityd till att utnyttja
EU-samarbetet? Blir det höjda skatter? Både Väns-
terpartiet och Miljöpartiet talar för fler höjda skatter.
De tror vad jag förstår inte alls på ett minskat skatte-
tryck.
De icke-socialistiska partierna, i första hand Mo-
deraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna, vill
som jag sade bilda kärnan i en jobballians. Vi är na-
turligtvis inte eniga om allt. Då vore vi inte olika
partier. Men huvuddragen i ett program för fler jobb
har vi redovisat både i finansutskottets betänkande
som behandlades i går och i en tidningsartikel härom
veckan.
Persson, Schyman och Schlaug måste ge besked.
Det duger inte för Göran Persson att hänvisa till att
det har gått förr. För det första har det inte gått sär-
skilt bra, och för det andra har vi inte varit i en situa-
tion där ni har varit beroende av två sådana partier.
Och jag återkommer till att jag bygger detta på utta-
landet - möjligen ett misstag, ett grovt politiskt miss-
tag i så fall - om att 39 % räcker för Rosenbad.
I det uttalandet måste det ligga att ni är beredda att
regera med två ytterligare partier. Vi har som sagt
aldrig tidigare varit i den situationen att de här parti-
erna har haft den position de nu har. Tuppkammen har
ju växt. En försvagad socialdemokrati beroende av
två ytterkantspartier på vilka tuppkammarna har växt
är sannerligen ingen drömsituation för det här lan-
det.Mitt syfte att ta upp detta är naturligtvis att undvi-
ka att situationen uppkommer, att så många som möj-
ligt av väljarna skall inse att det är bättre att välja en
treklöver som säger jobb, jobb, jobb än att välja ett
alternativ som säger stopp, stopp, stopp. Det som
särskilt oroar mig i detta perspektiv, förutom att
många kommer att förbli arbetslösa, är effekterna på
vården och skolan. Vi har ju under de senaste åren
sett vad dålig tillväxt av skatteunderlaget betyder för
kommuner och landsting. Väljarna borde få besked
här i dag om vad Socialdemokraterna vill göra med
vården och skolan. Blir det en vårdgaranti, så att den
enskilda patienten får något att säga till om och så att
köerna kan kortas? Blir det ett större utrymme för
t.ex. privata husläkare, så att vi kan få en bättre funge-
rande vardagssjukvård? Och inser regeringen att det
som kom i gymnasiepropositionen häromdagen inte är
tillräckligt, att det måste ske en satsning på lärarna, att
det behövs en lärarlegitimation och att det måste
finnas alternativkurser i kärnämnena i gymnasiet,
därför att både elever och lärare vill ha dem. Inser
regeringen att det måste göras mer för de elever som
har problem, både i gymnasiet och i grundskolan, för
att bryta den mycket oroande utvecklingen mot fler
utslagna och underkända? Många kommer att lyssna
noga om statsministern för en gångs skull skulle vilja
säga något med substans om vården och skolan.
Folkpartiet står alltså för fler jobb, värdigare vård
och en bättre skola. Sverige behöver en ny kurs och
en ny regering.
(Applåder)