Herr talman! Jag skulle bara kontrollera om tal-
mannen hade på sig den slips som riksdagens ledamö-
ter, med alternativet scarf, har fått av talmännen vid
slutet av mandatperioden. Så var inte fallet, men ing-
en är så god att han inte kan bli bättre. Det gäller även
riksdagens talman.
I dag, herr talman, har vi terminsavslutning i riks-
dagen. Vi har en blomstertid som kommer, slutet på
en fyraårig mandatperiod och också början på en
valrörelse.
Men jag vill börja med ett tack till Olof Johans-
son, som ju med dagens debatt lämnar rollen som
partiledare i Sveriges riksdag. Jag skulle kunna säga,
och åtskilliga kommer säkert att göra det, ganska
mycket om Olle. Vi har arbetat med, kanske ibland
också mot, varandra kontinuerligt sedan mitten av
1970-talet. Vi har ägnat oss åt att försöka slutförvara
eviga problem, om jag inte missminner mig. Vi har
byggt broar över stora vatten, eller i alla fall försökt.
Vi har tillämpat kretsloppsprincipen på nollösningar,
med något varierande framgång. Men genom allt detta
har vi alltid bevarat respekten och, viktigast av allt,
det goda humöret. Olle har varit en vän och en kam-
rat, också när det utåt sett ut att vara bara strid och
storm.
För en sak vill jag speciellt tacka honom. När vi
bildade regering i oktober 1991 var en av våra allra
viktigaste uppgifter att inleda och slutföra de för-
handlingar som skulle göra det möjligt för Sverige att
redan 1995 ta det avgörande steget från utanförskap
till medlemskap i den europeiska unionen. Det var få
som då trodde att det skulle vara möjligt. Vi hade
aldrig klarat den uppgiften utan Olof Johanssons och
Centerns konstruktiva och aktiva insatser - dels i
miljöförhandlingarna, såsom jag sagt många gånger
tidigare, dels i stödet för ansträngningarna i stort.
Utan de insatserna hade det inte gått. Jag tackar Olof
för samarbetet i denna form under dessa år.
Nu är vi medlemmar i den europeiska gemenska-
pen. Det ger skyldigheter, men än mer av möjligheter,
och del i ett samarbete för frihet och för fred i vår del
av världen.
Men åter hör vi skotten nere på Balkan. Vi ser åter
riskerna för en ny tragedi. Vi ser förtvivlade familjer
som tvingas fly när deras liv förstörs av hatet och av
granaterna. Denna gång måste Europa agera tidigt och
tydligt. Vi måste visa alla att vi lärt läxan av missta-
gen från Sarajevo.
Jag är bestämd i min uppfattning att det behövs ett
starkt politiskt agerande och en tydlig militär närvaro
nu för att förhindra en katastrof i morgon. Jag vill att
Sverige skall ha kraften att driva på. Jag säger inte
detta för att söka strid med regeringen utan för att
söka samverkan. Jag vill att Sverige skall visa att vi är
beredda att ställa upp. Ställer vi inte upp med fredsin-
satser nu kommer vi att tvingas ställa upp för flyk-
tingkatastrofen i morgon. Vi har sett det förr, och vi
vill inte se det igen.
Jag hoppas och tror att det i denna viktiga europe-
iska fredsfråga skall vara möjligt med ett brett samar-
bete. Jag har ingen anledning att tro motsatsen.
För fyra år sedan stod vi i denna talarstol och dis-
kuterade det val som då skulle komma. Den dåvaran-
de socialdemokratiske partiordföranden talade om att
vändningen uppåt i ekonomin skulle utnyttjas och att
den första huvuduppgiften var att se till att Sverige
inte fastnade i arbetslöshetsfällan på samma sätt som
land efter land i övrigt hade gjort. Han lovade, här i
denna talarstol, att alla ungdomar skulle få jobb inom
hundra dagar om socialdemokraterna fick makten.
Han sade att det var vansinnigt om 20 000 personer
skulle få lämna kommuner och landsting. Han lovade
att det snabbt skulle bli många fler jobb med social-
demokratisk politik. Ingenting var viktigare och ing-
enting var tydligare än just detta.
I dag kan vi, och bör vi, summera. Inte ens denna
sommar efter fyra år kommer man att kunna infria sitt
löfte till ungdomarna. Vi har sett mer än 300 000 svek
mot detta löfte under dessa år. Ca 80 000 personer -
en fyrdubbel vansinnighet, om jag skall använda det
socialdemokratiska språkbruket - har fått lämna
kommuner och landsting. Och allvarligast av allt: Det
finns faktiskt färre riktiga jobb i Sverige i dag än när
socialdemokraterna tog över för snart fyra år sedan -
inte fler, som man lovade, utan färre. Skall ett miss-
lyckande någonsin beskrivas som massivt är det väl
detta.
Den uppgång som vi hade då och som Ingvar
Carlsson talade om bröts. Hade den uppgången fort-
satt med samma kraft hade Sverige i dag haft minst
150 000 fler jobb. Hade den socialdemokratiska re-
geringens egna prognoser slagit in hade Sverige i dag
haft ca 210 000 fler jobb. Hade Sverige haft samma
utveckling som våra nordiska grannländer hade vi i
dag haft ca 260 000 fler jobb.
Nu går det försiktigt uppåt - litet svagare de se-
naste veckorna, men uppåt. Det är bra. Med litet tur
tror jag att regeringen Persson framåt valet möjligen
åter kan komma upp till det antal jobb Sverige hade
när socialdemokraterna tog över för snart fyra år
sedan. Dit kan man komma, men knappast längre. Det
är faktiskt inte mycket, inte ens för statsministern, att
vara stolt över. Jobben var denna regerings viktigaste
uppgift, enligt vad den själv sade. Med denna har den
misslyckats.
Men den lovade mycket annat också, t.ex. en bätt-
re skola. Men i dag, när många barn sjunger avslut-
ningspsalmen i skolan - det är där jag egentligen
skulle ha varit just nu - vet vi att en av tio inte klarar
av grundskolan. En bristande skola för barn dömer till
misslyckande i livet.
Man lovar en bättre sjukvård. Men sedan vårdga-
rantin avskaffades har vårdköerna växt och växt. Jag
känner egentligen ingen som anser att vården har
blivit bättre under dessa år.
Vi har fått den s.k. Solnaeffekten i vård, skola och
omsorg: Högre skatt och sämre service. Och det är
vare sig mer eller mindre än en skandal när världens
högsta skatter ger en haltande vård och en bristande
skola.
Varför? Jo, därför att valfriheten avskaffats, för-
nyelsen stoppats och allt egentligen mest setts i kame-
rala termer.
Vi har bättre statsfinanser i dag än för fyra år se-
dan, och i likhet med andra länder har vi fått klart
lägre räntor. Vi har kunnat hålla inflationen stången.
Det är en framgång att vi i dag står eniga kring en
låginflationspolitik. Det var annorlunda i 1990-talets
inledning.
Men det är jobben som måste bli den viktigaste
frågan när vi nu blickar framåt. Nya jobb och ny till-
växt är det avgörande politiska uppdraget när Sverige
tar steget in i 2000-talet. Vi får inte acceptera att
ständigt halka efter. Vi får inte acceptera att de nya
jobben går Sverige förbi.
Vi vill ha lägre skatter på arbete. Vi vill befria
tjänstesektorn. Vi vill avreglera företagen. Vi vill
modernisera arbetsmarknaden. Vi vill förbereda oss
för euron. Vi vill ha en förnuftig energipolitik. Vi vill
göra Sverige till spjutspetslandet framför andra i den
nya informationstekniken.
Det har gått fyra år som varit fyra förlorade år när
det gäller nya jobb. Det har vi inte råd med fyra år till.
Därför behöver vi en ny politik. Det kräver en ny
regering.
(Applåder)