Partiledardebatt

Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett tack till

riksdagen för ett gott samarbete under mandatperio-

den. Men också ett tack för de beslut ni har orkat

fatta. Ingen riksdag före er i modern tid har fattat

svårare beslut. Ingen riksdag i en tidigare situation har

haft ett sådant utgångsläge som ni hade 1994. Ni fick

inte misslyckas. Det fanns inget utrymme för att göra

fel i de grundläggande statsfinansiella frågorna.

Ingvar Carlsson sade de här sakerna i sin första

regeringsförklaring. Han sade också att vad landet

behövde var en handlingskraftig regering som sökte

samarbete i riksdagen. Om vi har levt upp till det skall

inte jag bedöma. Det får andra göra. Men vår strävan

har varit att fatta de svåra besluten, och inte väja för

dem, och att göra det i brett samförstånd - gärna över

blockgränsen.

I slutet av mandatperioden kan var och en läsa av

resultaten. Inte minst tror jag att svenska folket kan

bedöma vad som har inträffat. Svenska folket kanske

inte kommer ihåg hur det var 1994. Vi gör det ju - vi

som var med då. Vi kommer ihåg stämningsläget.

Jag gick igenom en månads tidningar från juni

1994 innan den här debatten. Varenda dag talades det

om det totala sönderfallet i den sittande regeringen,

om oförmågan att hantera besluten och om räntekaos

som kröntes av att ett stort svenskt finansinstitut väg-

rade köpa svenska statspapper. Räntorna gick i höj-

den. Detta med räntor kan vara teoretiskt för många.

Men för er som har lån - och det är en egenhet ni

delar med 2 ½ miljon svenskar som har lån över

50 000 kr - har de fallande räntorna betytt mer pengar

i plånboken för annat som ni tycker är viktigare än att

betala höga räntor därför att ni hade en misslyckad

regering som inte orkade ta ansvar. För ett lån på

500 000 kr har politiken betytt att man har nästan

2 000 kr mer i månaden kvar att röra sig med.

Detta är ingenting som vi inte kan få tillbaka. Vi

skall inte tro att vi på något sätt har lämnat det bakom

oss. Fortfarande är vi känsliga och fortfarande har vi

stora bekymmer som vi behöver se upp med. Vi är

inte så starka att vi nu kan lova ut jättelika skatte-

sänkningar och dessutom stora utgiftsökningar utan

att det kommer att straffa sig med att räntorna börjar

klättra igen. Då får vi konkurserna i småföretagen, då

får vi vanligt folk som får lämna sin bostadsrätt eller

sitt radhus och då får vi en växande arbetslöshet - allt

det som vi nu har tagit oss ur under dessa fyra år. Ni

här i riksdagen har mer än några andra medverkat till

att dessa beslut blivit möjliga att fatta.

Det är naturligtvis svenska folket som har burit

bördorna. Jag delar helt och fullt LO:s affischkampanj

under våren. Där berättar en ensamstående mamma

hur hon drabbades av politiken. Den var tung och svår

för henne. Barnfamiljen eller den arbetslöse fick ock-

så ta sitt. För oss var det viktigt att fördela bördorna

så rättvist som möjligt. Det blev kanske inte rätt i alla

delar. Den kritiken skall riktas mot oss - ja. Men vi

vände utvecklingen och vi fick till stånd det skifte i

ekonomin som är nödvändigt för att pressa tillbaka

arbetslösheten. Nu kommer också resultaten på ar-

betslöshetens område.

Jag blir litet förvånad när jag hör upplägget på da-

gens debatt från de tre partierna i högeralliansen. Det

upplägget går helt och hållet ut på att vi fortfarande

har en växande arbetslöshet och inte en fallande. Det

ni inte har märkt har svenska hushåll märkt. Svenska

hushåll är klart optimistiska om framtiden och om

möjligheterna att fortsätta att pressa tillbaka arbets-

lösheten. Men låt mig säga att vi då inte en gång till

får halka tillbaka i ett oansvarigt beteende omkring

statsfinanserna.

Skattesänkningar är alltid populärt. Det går alltid

att lova ut skattesänkningar om man inte skall ta an-

svar för ekonomin. Jag har ingenting emot att sänka

skatten, tvärtom. Men jag vet av mycket bitter erfa-

renhet att om man sänker skatteinkomsterna skall man

också ha kraften att sänka utgifterna. Att sänka utgif-

terna är svårare i politiken än att lova ut skattesänk-

ningar.

När vi nu hör de vackra talen om stora skatte-

sänkningar är det i dag upplagt så att det kombineras

med att man samtidigt lovar mer resurser till skolan,

vården och omsorgen. Vi har sett det en gång förut.

Det slutade i statsfinansiellt moras. Vi socialdemokra-

ter kommer inte att lova att sänka några skatter förrän

vi vet att det fungerar i vården, skolan och omsorgen

och att pensionärerna har fått de pengar vi har lovat

att de skall få. Om vi sedan har pengar över sänker vi

gärna skatterna på ett sådant sätt att det blir rättvist.

Det skall inte bli mest åt dem som har högst inkomster

utan åt dem som har vanliga inkomster. Men vi har

inte de pengarna. Vi förfogar inte över de pengarna

ännu. De finns i kalkylernas värld.

Det vi ser framför oss, det som är realt och riktigt,

är bristerna i vården. Ingen av oss vill ha köer. Vi vill

att människor skall kunna opereras snabbt. Ibland är

köerna ett uttryck för att bristerna är av det slaget att

man inte får fram läkare eller specialister. Men de är

också ofta ett uttryck för att det saknas tillräckligt

många anställda eller för att man inte kan ta emot dem

som man skulle kunna operera just därför att man

saknar resurser. Det behövs mer pengar för att få bort

vårdköerna.

Vi vill inte ha människor i äldreomsorgen som be-

handlas så att vi alla upprörs över det. Vi vet att äld-

reomsorgen i Sverige i grunden är bra. Men det kom-

mer för många signaler om problem och bekymmer

för att vi skall kunna luta oss tillbaka och säga att vi

har gett de resurser som behövs till vården av gamla.

Det har vi inte. De behöver mer insatser. De kvinnor

som arbetar i den verksamheten, för det är i huvudsak

kvinnor, skall också känna att de får vettiga arbets-

scheman. De skall slippa gå på rullande vikariat och

ha deltidsanställningar som de inte har önskat. De

skall också ha bra arbetsvillkor. För det kan krävas

mer resurser och mer pengar. Då får jag, Carl Bildt

och andra avstå från skattesänkningar och i stället se

till att pengarna går till att ge dessa grupper en vettig

tillvaro.

Jag tycker inte att jag som socialdemokrat på nå-

got sätt kan känna mig till freds med att barn lämnar

grundskolan utan att ha riktiga kunskaper och färdig-

heter. Man skall kunna läsa, räkna och skriva. Man

skall också kunna delta i en grupp tillsammans med

andra och ha en social förmåga. Det blir inte bättre

för de barnen om vi lovar ut jättelika skattesänkningar

åt kapitalägare, aktieinnehavare och allt det som står

på högeralliansens önskelista. De här barnen behöver

en vuxen till i klassrummet - kanske en talpedagog,

en skolsköterska, en kurator eller en speciallärare.

Alla dessa fick vi säga farväl till under de tuffa åren

på 90-talet därför att vi inte längre kunde ha dem på

kredit. Vi kunde inte låna till deras löner.

Men när vi nu har egna pengar, låt oss då använda

dessa egna pengar för att se till att barnen i skolan får

en sådan undervisning och ett sådant bemötande att de

känner stolthet över det. Vi lägger hellre pengarna där

än i skattesänkningar för dem som redan har.

Det är den här kritiken av den gemensamma sek-

torn som vi socialdemokrater och många andra här i

kammaren, det vet jag, tar så oerhört allvarligt på. Om

vi inte klarar en god kvalitet i den gemensamma sek-

torn klarar vi inte heller uppslutningen omkring verk-

samheten. Då kommer snart de som har det bättre

ställt och säger att de vill betala för sina barn i en

privat verksamhet och att de tycker att ett sådant al-

ternativ skall utvecklas i stället. Dessa stämningar och

tendenser fanns i början av 90-talet. När alternativet

väl är uppbyggt, eftersom kvaliteten är så dålig i den

gemensamma verksamheten därför att resurserna

saknas, kommer nästa krav: Jag vill betala lägre skatt

eftersom jag ändå betalar avgifter för mina barn i ett

privat system.

Om vi inte håller kvaliteten uppe bryter det sönder

den gemensamma sektorn. Att hålla upp kvaliteten i

den gemensamma sektorn är att ge personalen bra

betalt och att se till så att vi har tillräckligt mycket

personal i gemensam sektor. Efter fyra år av hårt slit

med statsfinanserna är min erfarenhet den att man inte

får resurser till detta om man samtidigt lovar att dela

ut statens inkomster i form av skattesänkningar. Man

måste orka och våga se sambandet.

Jag är också stolt över att vi under den här man-

datperioden har lyckats hålla ihop Sverige. Många

länder i Europa har ju splittrats. Starka högerextre-

mistiska partier har brutit fram. Rasism och främ-

lingsfientlighet har blivit en punkt på den politiska

dagordningen. Någonting sådant har vi inte sett i

Sverige. Vi har hållit emot, vi har stått upp och vi har

hjälpts åt. Det är jag stolt över.

När vi nu går framåt har vi skaffat oss en ny form

av frihet. Vi kan välja igen vad vi skall satsa på och

vad vi vill göra.

Jag är glad för att regeringsalternativet presente-

rade sitt program häromdagen i en morgontidning. Jag

är glad för det. Det visar hur alternativet ser ut. Den

högerallians som där kliver fram presenterar ett

märkligt torftigt program. Det är kallt och hårt.

Där finns naturligtvis skattesänkningar, mest åt

dem som redan har mest. Där finns visionerna om F-

skattesedel åt så många som möjligt. Där finns de

lockande tankarna om att sälja ut Telia och privatise-

ra. Där finns det som stimulerar i Högerns värld,

nämligen att bevara kärnkraften. Det är ett märkligt

dokument med sju punkter som alla är inriktade på

det hårda och kalla.

Vi har ju upplevt en vår i Sverige där ett parti mer

än något annat har ansträngt sig till det yttersta för att

föra upp vård, skola och omsorg på dagordningen

genom en kritik av regeringen. Det har ju varit Folk-

partiet. Jag sätter värde på deras ansträngningar. Det

är bra att det debatteras. Vi har haft återkommande

debatter i kammaren om vården, skolan, omsorgen

och bristen på kvaliteten. Några månader senare for-

muleras det ett regeringsprogram för en högerallians,

och Folkpartiet får inte ens in en punkt om vården,

skolan och omsorgen. De kallar sig själv garanten för

den sociala tryggheten i en högerledd regering. Jag

tror att kommentarer är överflödiga.

Å andra sidan skall det sägas att i denna högeralli-

ans programförklaring finns också ett annat inslag

som är nytt och som jag berörde i mitt januarianfö-

rande, nämligen högerns blygsel över sin egen politik.

Skattesänkningarna är tydliga. Men när vi kommer

till den andra sidan, att det kommer att resultera i

nedskärningar i gemensam sektor, är man inte tydlig.

Då kan det t.o.m. låta som det gjorde nyss här i talar-

stolen, nämligen att man i själva verket genom att

sänka skatten och beröva kommuner och landsting

inkomster vill satsa mer på skola, vård och omsorg.

Det är inte en ofantlig sektor längre, och heller ingen

välfärdsnarkomani, vilket ju har varit högerns kritik

av den gemensamma sektorn. Nu nöjer man sig med

att attackera inkomstsidan, men det andra talar man

inte om.

Varför så blyga, Carl Bildt? Berätta vad ni tycker

om gemensam sektor! Berätta hur ni alltid har motsatt

er utbyggnaden av dessa gemensamma anordningar!

Berätta om den ideologiska strid som har stått mellan

den svenska högern och socialdemokratin, där vi förut

har kunnat räkna mittenpartierna till dem som har

värnat välfärdspolitiken. Berätta om detta! Var inte så

blyg, Carl Bildt!

Eller ta den andra delen i politiken: det stora Eu-

ropaengagemanget. Det var ju för att han skulle

komma hem till Sverige och ta ledningen som de

borgerliga krafterna längtade efter Bildt. Visserligen

var Moderaterna, högern, stora på Tobissons tid, men

det skulle bli bättre med Bildt. Nu visar det sig att ni

kanske aldrig blir så stora igen som ni var på Tobis-

sons tid. Men det var ju Europafrågorna som Bildt

brann för. Så ser man då detta manifest från högeralli-

ansen. Var finns frågan om ERM-medlemskapet,

Bildt? Vill ni bli medlemmar i ERM? Tänker ni se till

att ansöka om ett medlemskap i ERM om ni får bilda

regering?

Det här gäller för den närmaste tiden, sade ni i en

debatt häromdagen apropå manifestet. Senare var det

de närmaste två åren. Är alliansens program ett sätt att

söka medlemskap i ERM, eller har ni släppt det? Vad

blir i så fall kvar av ledarskapet? Jag tänker på dessa

fantastiska deklarationer som trumpetades ut med

kritik inte minst mot mig och min person, min oför-

måga att leda EMU-diskussionen. Vi har valt en linje

där vi ville vänta, föra en ordentlig folklig debatt,

skaffa oss kunskap och reflektera. Folkpartiet ville

snubbla in på en gång, och Moderaterna hade samma

position. Nu nämner man det inte ens. Nu reducerar

man EMU-frågan till en fråga om hur euro skall bok-

föras i de svenska företagen. Ledarskap var uttrycket,

Carl Bildt!

Gå upp här i talarstolen! Stå för er politik! Var

inte blyga! Berätta vad ni tycker om gemensam sek-

tor! Berätta vad ni tycker när det gäller EMU! Ni

skall ju ta in Sverige där så snabbt som möjligt.

Det är inte utan att de som har författat högeralli-

ansens program har gjort valrörelsen en väldig tjänst.

Men jag är inte så säker på att det går att samla en

folkmajoritet omkring detta program - kärnkraften,

privatiseringarna, eurobokföringen, skattesänkningar-

na för de bäst ställda och F-skattesedeln. Kanske kan

man samla en höger omkring detta, men inte ett helt

folk.

Sveriges folk kommer att kräva mer. Social om-

tanke, miljöengagemang, moral, etik, kultur, allt som

gör livet värt att leva, allt som gör livet mänskligt,

djupt och rikt - av detta finns ingenting i högerallian-

sens program.

Vi kommer i valrörelsen att begära mandat för att

ta Sverige tillbaka till full sysselsättning. Vi kommer

att begära mandat för att undanröja de orättvisor som

finns i Sverige. Det finns all anledning att instämma i

kritiken av fördelningspolitiken. Det finns det all

anledning att göra. Men alternativet, att inte orka ta de

svåra besluten, hade varit värre. Det tror jag att folk

begriper. Vi vill fortsätta att utveckla det ekologiskt

hållbara samhället. Vi vill se till att Sveriges stämma

är hög och klar i den europeiska gemenskapen. Fram-

för allt skall vi se till att våra vänner och grannar runt

Östersjön snart finns i samma gemenskap som vi.

Det är detta som ligger framför. Vi har möjlighet

att välja igen - inte därför att någon har skänkt oss

den möjligheten, utan därför att ni med era beslut och

svenska folket med sina uppoffringar har gett oss den

kraften. Nu skall vi välja vilket Sverige vi vill ha. Vi

skall inte låtsas som om vi nu har alla möjligheter

öppna. Vi skall heller inte tro att vi är så starka att vi

kan börja slarva igen. Vi skall inte spela bort de möj-

ligheter som vi nu har skaffat oss. Sverige är värt en

regering, också i fortsättningen, som förmår att kom-

binera ekonomiskt ansvarstagande med social hänsyn.

Tack!

(Applåder)