Fru talman! Carl Bildt har prövat den politiken.
Han fick chansen att regera landet 1991-1994. Då
sänkte man skatter. Då avstod man från att spara i
vården.
Man drog på sig jättelika underskott, och vi tap-
pade 440 000 jobb. Nu plötsligt skall samma politik
ge 300 000 nya jobb. Jag vet inte vad Rellingen sade,
men det ligger nära till hands att upprepa.
När ni nu slår er för bröstet och hävdar att ni
skulle besitta någon slags ekonomisk klokskap som
inte förut är prövad är det inte sant. Exakt den här
politiken har körts en gång. Rätta mig om jag har fel,
är det en annan politik som skall prövas nu än den ni
stod för 1991-1994? Då var det också skattesänk-
ningar som skulle få snurr på det hela. Dynamiska
effekter skulle ge jättelika inkomster, och man skulle
inte behöva ta ansvar för utgiftssidan. Det skulle lösa
sig av sig självt i högerns värld.
Vi vet också att ni införde en vårdgaranti. Den in-
förde ni genom att tillföra 1 ½ miljard extra till vår-
den under 1994, eller om det var 1993. Visst gick det
att hålla låga skatter och göra den saken om man
lånade till utgifterna. Det var vad ni gjorde. 240 mil-
jarder kronor var det underskott ni lämnade efter er.
Då går det inte att säga att man har infört en social
reform. Alf Svenssons vårdnadsbidrag var på kredit.
Bengt Westerbergs storslagna handikappreformer var
på kredit. Den vårdgaranti som Carl Bildt talar om var
också på kredit eller, om man skall uttrycka det annor-
lunda, var fjärde polis lånade vi till, var fjärde lärare
lånade vi till, var fjärde sjuksköterska, var fjärde
läkare. Så såg det ut. Det var därför att man sänkte
skatter men inte orkade ge sig på utgiftssidan.
Här kan man stå och briljera om än det ena, än det
andra. Allt annat lika är det klart att det kan ha positi-
va effekter om man sänker skatten. Men om skatte-
sänkningen resulterar i högre räntor, fallande krona
och förlorat förtroende utomlands är allting fördärvat.
Det vet Göran Johnsson. Det vet Inger Ohlsson. Men
också här känns det på något sätt litet rörande att följa
Carl Bildt. Det är de här människorna som nu är vitt-
nena i högerns värld. Metalls ordförande, TCO:s
ordförande, som har gjort sina piruetter på vänster-
kanten, är nu högerns sanningsvittnen. Han nämner
inte avreglering, inte privatisering. Han nämner inte
Balladur, Dan Quayle, Major, Thatcher och de andra
som han umgicks med en gång i tiden, utan arbetarrö-
relsens företrädare.
En sak är säker, Göran Johnsson och Metall vet
vilket alternativ de kommer att stödja i det kommande
valet. Det blir ett alternativ som vilar på den fasta
inställningen att det skall vara ordning och reda i vår
ekonomi, därför att så många människor är beroende
av att den offentliga sektorn fungerar. Vi kan inte
svika alla dem genom att lova runt och sedan hålla
tunt. Vi sänker inga skatter förrän vi vet att det funge-
rar i vård, skola och omsorg. De 2 ½ miljon pensionä-
rer som har fått löfte om höjd pension skall också veta
att de har fått de höjningarna innan vi börjar lova ut
skattesänkningar. Vi rider spärr, Carl Bildt, mot lätt-
sinne och mot den typ av dumdryg högerpolitik som
en gång i tiden ledde oss ut i ett statsfinansiellt moras.
Dit skall vi inte igen.
(Applåder)