Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Det är en
speciell dag i dag. Jag trodde att Carl Bildt skulle
nämna att fotbolls-VM startar i dag med tanke på
hans stora fotbollsintresse. Men jag är också inne på
slutrundan.
Replikerna mot mig i dag måste bli begränsade om
stämningsläget skall vara så där hjärtligt. Även om vi
har mycket av strid, kamp och käbbel i politiken, är
det andra intryck som består - även i partiledarkret-
sen. Med jämna mellanrum måste man fjädra upp sig
och tala om hur oenig man är. Det är mycket kamrat-
skap. Det känns bra.
Jag beundrar det engagemang som Carl Bildt all-
tid har visat i internationella frågor. Det är naturligtvis
ingen tillfällighet att du inledningsvis tog upp frågan
om tragedin i forna Jugoslavien. Det är en tragedi. Vi
är helt överens om att fredsprojektet i Europa är det
stora i vår tid. Låt oss föra politiken i riktningen att
utjämna skillnader mellan människor, ge människor
bröd att leva av och se till att de slipper ta ihjäl var-
andra för att skapa livsutrymme. I den delen är vi helt
överens. Däremot har vi en och annan tvist om det
nödvändiga i att bygga imperier och förena valutor,
med de spänningar som det skapar. Vi kanske hinner
komma tillbaka till dessa frågor.
Har ni tänkt på, kära riksdagsledamöter, att det är
sällan någon som i dag åberopar tigerekonomierna
eller Japan som förebilder för ekonomisk utveckling?
Jag tänkte på det när jag hörde nyheterna i morse.
Återigen var det skakningar där borta. Samtidigt var
det en erinran om hur beroende vi är av vår omvärld.
Naturligtvis påverkar detta i värsta fall oss.
Det finns anledning att någon gång betona de be-
gränsningar vi har i den svenska ekonomin och den
svenska politiken när det gäller att hantera saker på
egen hand. Det kräver internationellt samarbete. Men
det finns också andra begränsningar som är värda att
nämna.
Först och främst är Sveriges internationella bero-
ende stort, och det ställer krav på konkurrenskraft.
Det gäller varor, tjänster och kronans kurs. Ordning
och reda i ekonomin, trovärdighet på marknaden,
politisk stabilitet är avgörande för att inte drabbas av
marknadsbestraffning i form av höga räntor och lägre
kronkurs.
För det andra har vi fortfarande en statsskuld som
omfattar ca 80 % av den samlade produktionen i
landet, dvs. ca 1 400 miljarder kronor. Det drar i sin
tur över 100 miljarder i räntekostnader per år, vilket
urholkar de pengar som skulle kunna användas offen-
sivt t.ex. för skattesänkningar på arbete.
För det tredje är arbetslösheten oacceptabelt hög
mänskligt och ekonomiskt. Det kostar bidrag och
stöd. Det kostar uteblivet produktionsresultat. Därmed
sänks efterfrågan i ekonomin.
Låt mig nöja mig med dessa begränsningar. Allt vi
vill kan inte göras omedelbart. Det ställer krav på
ansvar över valperioderna för den offentliga ekono-
min och samhällsekonomin. Det krävs en strategi för
sunda finanser. Om vi delar ut pengar som inte finns,
kommer marknadens straff. Det vet vi av erfarenhet.
Det får vi inte glömma. Det kräver tid, stabilitet och
trovärdighet för att få bort de begränsningar som har
fjättrat oss under 90-talet. Detta kräver vilja att ta
samhällsansvar hos så många parter och partier som
möjligt.
När jag talade om nationell samling i valrörelsen
1994 var detta min insikt och strävan. Jag visste att
det skulle krävas betydligt mer än vad vi hade hunnit
med under fyrpartiregeringen.
Låt oss tala om konstruktiv opposition. Efter valet,
då väljarna hade sagt sitt, var detta ett uttryck för
insikten att saneringen var långt ifrån klar vid rege-
ringsskiftet hösten 1994. Vi drog slutsatsen att Sveri-
ge behöver mer av samarbete och mindre av konfron-
tationer. Men i dag är begränsningarna i ekonomin
betydligt mindre än för fyra år sedan. Detta skapar
nya möjligheter. Det uppfattar svenska folket genom
ökad tilltro till förbättringar i samhällsekonomin och
den egna ekonomin.
Jag skulle vilja göra en insats - om ni inte tar för
mycket repliktid - genom att beskriva verkligheten
baserad på fakta.
Det är en väldigt viktig utgångspunkt för politiker
att vara någorlunda överens om hur verkligheten ser
ut, i stället för att tala förbi varandra och beskriva
verkligheten som den inte ser ut. Vi har väldigt bra
statistik i Sverige - varför inte använda den?
Jag skall inte ta allt, Carl Bildt, men jag hittade en
skrift som fyrklöverregeringen publicerade sommaren
1994. Den svenska konjunkturen var på väg upp då,
liksom nu. Under en rubrik där heter det: "Det ljusnar
för Sverige." Där konstateras en rad positiva drag. Jag
tänkte att det väl är ganska objektivt om jag tar en del
av dem och jämför med de siffror som vi har i dag.
För det första: "Industrins orderingång ökar."
Ökningen var knappt 7 % i början av 1994 jämfört
med motsvarande period ett år tidigare. Motsvarande
ökning i dag är drygt 10 %. Ni kan kontrollera siff-
rorna om ni vill. Utredningstjänsten har hjälpt till med
dem och en del andra källor.
För det andra: "Industriproduktionen stiger." I
början av 1994 var ökningen ca 8 %, efter att ha varit
betydligt lägre tidigare. Motsvarande för 1998 är 6 %
och för närvarande +7,5 % i årstakt. Sedan valet 1994
har industriproduktionen ökat med ca 30 %.
För det tredje: "Kapacitetsutnyttjandet i industrin
stiger." 1994 var procenttalet 89,9. Den senaste kända
siffra som jag har tillgång till är 88,6 %.
För det fjärde: "Exporten ökar." Det var 22,5 % år
1994 mot 11,1 % fjärde kvartalet 1997. Till bilden
hör naturligtvis kvardröjande effekter av den påtving-
ade devalveringen 1992, som gav en enorm skjuts åt
exportindustrin, som dröjde kvar några år framåt. Det
syns tydligt.
För det femte: "Svensk industri tar marknadsande-
lar." Det hade samband med det förra, och 1994 var
det 6,2 %. Den ökningen har avtagit därefter.
För det sjätte: "Tillväxten tar fart." 1994 var ett
rekordår med en ökning på 4,6 %, men vi minns ock-
så de tre åren med minustal och stagnation dessförin-
nan. Sista kvartalet 1997 var ökningen 3,3 %. Jämfört
med de sista tolv månaderna före regeringsskiftet har
värdet på svensk produktion ökat med 10 %.
För det sjunde: "Näringslivets investeringar ökar."
De var 10,2 % år 1994 mot -1,3 % fjärde kvartalet
1997. Det är en klar skillnad.
För det åttonde: "Antalet lediga jobb ökar." I april
1994 var det 33 000, och i april 1998 var det 38 000.
För det nionde: "Företagskonkurserna minskar."
Det var 4 312 företagskonkurser 1994 på årsbasis,
mot senaste motsvarande ungefär halva den siffran.
För det tionde: "Bankinstitutens kreditförluster
minskar." Det var 18,7 miljarder i förluster 1994, och
senast motsvarande 8 miljarder.
För det elfte: "Hushållen allt mer optimistiska om
framtiden." De var det 1994. Man kan uttrycka det så
att de var nettopositiva, och det är en stark ökning
också nu. Men det är inga exakta tal.
Detta är naturligtvis ingen heltäckande bild, utan
ett urval.
Det som var djupt bekymmersamt 1994 var låne-
behovet för staten, som var 240 miljarder kronor vid
valet 1994, jämfört med en amortering på ca 5 miljar-
der sedan april 1997.
Marknadsräntorna var höga hösten 1994, och i
dag är de mer än halverade. Ett villalån på 500 000 kr
med bunden ränta är i dag 1 900 kr billigare per må-
nad än 1994. Det är stora pengar för konsumenterna.
Anmärkningsvärt är att differensen mot den tyska
räntan är ca 0,15 procentenheter - det växlar från dag
till dag - mot 4 procentenheter 1994.
De svartmålare som har sagt att om Sverige mar-
kerar att vi inte skall vara med i EMU kommer det att
gå snett har fått fel.
Det handlar väldigt mycket om våra egna insatser,
om vi lyckas stabilisera ekonomin och skapa trovär-
dighet i vår omvärld. I så fall har vi goda chanser att
hålla den konkurrensfaktorn i schack mot omvärlden.
Den är viktig för våra investeringar och för vår kon-
kurrenskraft.
Kronan har samtidigt stärkts mot D-marken med
40 öre sedan valet 1994.
Inflationen är rekordlåg, som vi vet - ca 0,8 % det
senaste året. Med starka statsfinanser, sänkta boräntor
och sänkt matmoms har vi knäckt inflationen, som
inte varit över Riksbankens mål om 2 % någon enda
månad sedan 1995. Det har betytt ökade reallöner för
löntagarna i stället för luft i lönekuvertet. Nu ökar
även efterfrågan. Det senaste året har hushållens kon-
sumtion ökat med över 2 %.
En annan siffra som vi kan följa dag för dag, som
inte kan tyda på att företag och kapitalägare uppfattar
Sverige som en öken, är att aktiekurserna på Stock-
holmsbörsen slår rekord. Det var all time high i mån-
dags. Ökningen sedan valet är 164 % till i april i år i
värde på Stockholmsbörsen.
Jag skall inte överdriva vår insats, men i en demo-
krati krävs det majoriteter. Den s.k. vänstersvängen,
Gudrun Schyman, hade inte den trovärdigheten i sig
att den förmådde skapa den stabilitet och den upp-
skattning som marknaden kräver, i synnerhet av ett
land som inte riktigt har visat att man har kontroll.
Jag tycker att det är svårt att förstå kritiken mot
dem som tar samhällsansvar. Det gäller inte bara
Centerpartiet. Tyvärr är chanserna att tala förbi var-
andra oändliga, men även i politiken kan den statistis-
ka mångfalden vara bättre än den oupplysta enfalden,
om jag får uttrycka mig så.
Det som jag skulle vilja sluta med att säga är alltså
att den sanerade ekonomin skapar stora möjligheter
för oss framöver och för kommande generationer. Det
här handlar inte bara om ekonomi, utan det handlar i
hög grad om demokrati:
- att kunna bestämma själv i eget hus,
- att kunna göra de prioriteringar som vi uppfattar är
viktiga för framtiden,
- att bekämpa arbetslösheten,
- att satsa på en starkare social välfärd, där inga
människor slängs ut i kylan,
- att satsa på det uthålliga Sverige, möjligheterna att
se till att ekonomi och ekologi går hand i hand i
stället för att uppfattas som motpoler,
- att vara beredd att ta de långsiktiga och även svåra
besluten.
Energipolitiken är en långkörare i den branschen,
men den kräver just politisk uthållighet och stabilitet
för att vi politiker över huvud taget skall leva upp till
det demokratiska kravet, när vi nu har tagit en energi-
källa i anspråk som egentligen inte ryms inom de
demokratiska förutsättningarna.
Vad kan vi säga till hundratals generationer som
skall ta hand om avfallet från kärnkraften? Jag tycker
att detta är en större fråga än t.o.m. folkomröstningar.
Vi kan inte folkomrösta om detta. Det är ju folkom-
röstningar som naturligtvis så småningom innebär att
en del generationer inte har blivit tillfrågade.
Till sist tror jag att det av en del av stabiliteten
krävs en mogenhet i en demokrati. Det innebär att
man söker de gemensamma nämnarna oftare. Vi har
ett gemensamt intresse av att det går bra för det här
fina landet. Det är vårt huvudansvar.
(Applåder)
I detta anförande instämde Elving Andersson,
Lennart Brunander, Anders Svärd, Birgitta Carlsson,
Karin Israelsson, Lennart Daléus, Ingrid Skeppstedt,
Roland Larsson, Helena Nilsson, Marianne Anders-
son, Sivert Carlsson, Eskil Erlandsson, Kjell Ericsson,
Birgitta Hambraeus, Marie Wilén, Sven Bergström,
Agne Hansson, Andreas Carlgren, Erik Arthur Eger-
värn och Per-Ola Eriksson (alla c).