Herr talman! Jag vill börja med att anknyta till det
Carl Bildt tog upp, nämligen en internationell fråga,
en ny uppblossande krigshärd. Jag vill föra den frågan
tillbaka från andra länder till Sverige och de beslut vi
fattar i denna kammare. Det finns nämligen ett sam-
band. Vi beklagar alla att internationella konflikter
uppstår eftersom vi, hoppas jag, är överens om att
konflikter skall och bör kunna lösas på ett mer civili-
serat sätt än att man krigar och dödar. Men Sverige,
genom att vara ett land som har en vapenindustri och
ett land som är en stor vapenexportör, bidrar faktiskt
till att de konflikter som uppstår runt om i världen just
får sådana icke-lösningar som de militära konflikterna
innebär. Det är ett faktum.
Det vore välgörande om vi såg det sambandet och
om vi ålade oss att inte medverka till den militarise-
ring som faktiskt pågår utanför vårt lands gränser i
olika världsdelar. Vi har Chile som exempel, där
regeringen varit aktiv för att sälja JAS-planet. Det
finns andra exempel. Vi skall inte glömma bort denna
koppling, för vi vet att ungefär 90 % av alla de män-
niskor som flyr faktiskt flyr undan väpnade konflikter.
Där finns svenska vapen inblandade.
Vi vet också att de pengar som de här länderna
lägger ut på att köpa vapen går inte till nödvändig
utveckling, till sjukvård, skolor åt barnen osv. Vi har
alltså ett ansvar att se det här sambandet.
Jag skulle vilja ta upp ett annat tema, som ingen
av er hittills har berört. Jag gör det också därför att
det är valår i år. Det är någonting som oroar mig och,
hoppas jag, flera av er, nämligen den brist på tilltro
till politiken som verktyg och medel för förändringar
som väldigt många människor känner i dag. Vi får
ideligen rapporter om hur unga människor inte alls
känner sig särskilt övertygade om att den representa-
tiva demokratin i den form som vi har utvecklat den
är det bästa sättet att styra ett land. Vi vet att väldigt
många människor frågar sig i dag om det över huvud
taget är lönt att gå och rösta och vem man kan lita på.
Den här misstron är sprungen ur en verklighet där
många människor har fått se att det de trodde skulle
hända hände inte, där många människor har fått se att
den röst som de lade på förslag som de trodde skulle
innebära välfärd och rättvisa förbyttes i en annan
politik som innebar ökade orättvisor. Det är en verk-
lighet att många människor, med all rätta, upplever att
besluten fattas över huvudet på dem, att det är en
politisk elit som styr, att alltfler beslut fattas i slutna
sammanträdesrum och på ett avstånd där det är väl-
digt få som har möjlighet att delta och utöva någon
som helst form av demokratisk insyn och kontroll.
Vi har fattat en rad sådana beslut också i riksda-
gen. Det gäller hur EU-frågan har hanterats, hur
Schengenavtalet och Amsterdamfördraget har röstats
igenom i riksdagen. Det gäller överenskommelser av
olika slag som sker utanför riksdagens plenisal.
Det här är en allvarlig utveckling som spär på det
utanförskap som väldigt många människor känner i
dag. Det är ett politiskt utanförskap där man inte är
delaktig i det samhällsbygge som vi förhoppningsvis
alla skall vara delaktiga i. Det gäller ungdomsgenera-
tioner som naturligtvis utifrån en omöjlighet att få
fäste på arbetsmarknaden inte har någon social tillhö-
righet. Det gäller stora grupper av invandrare som bor
i segregerade områden och som får ett socialt och
kulturellt utanförskap, också utan en förankring på
arbetsmarknaden.
Det här är frågor som vi borde ta på större allvar.
Det här är frågor som vi inte kan nonchalera. Det
gäller också hur vi behandlar de människor som
kommer hit. Bemöter vi människor med den värdighet
och den respekt som det anstår dem som har flytt
undan terror, politiskt förtryck och våld i sina egna
länder? Vi har på den senaste tiden i medierna sett
många exempel på att så inte är fallet. Vi vet att Sve-
rige har blivit alltmer av ett slutet land. Vi vet att
inträdet i Schengensamarbetet förstärker denna slut-
enhet.
Ett sätt att upprätta förtroende är naturligtvis att
bedriva en politik som svarar emot de önskningar som
många människor har. I dag är det faktiskt ett starkt
krav från många att det skall finnas mer av rättvisa i
politiken. Vänsterpartiet går till val under den parol-
len: Det är dags för rättvisa. Det gör vi därför att vi
anser att den utveckling som har varit också under
den här mandatperioden har präglats av en fortsatt
orättvisa och i många fall en ökad orättvisa.
Vi är naturligtvis bekymrade över att en socialde-
mokratisk regering lägger fast en ekonomisk politik
som innebär en på sikt fortsatt åtstramning vad gäller
kommuner och landsting, att människor med relativt
höga löner, 30 000 kr och mer, får skattelättnader på
8 000 kr om året, medan alla som har relativt låga
inkomster får ökade hål i portmonnän. Vi är oroade
över att man inför egenavgifter som är en fördel-
ningspolitiskt orättvis skatt. Vi är oroade över den
uppgörelse som träffats om fastighetsskatten. Fördel-
ningspolitiskt innebär den att rätt många välbeställda
villaägare får lättnader, medan många hyresgäster,
framför allt i krisårgångarna, kan förvänta sig höjda
hyror och stora hål i plånboken och portmonnän.
Det här är inte någon naturlag. Det är resultat av
politiskt fattade beslut. Det går naturligtvis att fatta
andra politiska beslut. Det är fullt möjligt. Jag läste
den artikel som Göran Persson har skrivit i dag i Da-
gens Nyheter, där han säger att det är många som har
fått bära bördorna osv. Visst, men det var inte nöd-
vändigt att det skulle se ut på det sättet. Det hade gått
att genomföra saneringen och besparingarna på ett
mer rättvist sätt.
Jag tycker att det är bra att regeringen har kommit
till insikt om att det faktiskt behövs mer pengar till
kommuner och landsting. Jag tycker att det är bra att
regeringen har kommit till insikt om att det behövs
mer än de 4 miljarderna och att man flaggar för att
kanske tillskjuta mer pengar. Men det förvånar mig att
man inte gör det nu. Det förvånade mig att man i går i
denna kammare lade fast ekonomiska budgetramar
som innebär en fortsatt åtstramande politik. Det för-
vånar mig att man avslår förslag från Vänsterpartiet
som innebär mer pengar till kommuner och en rättvis
skattepolitik så att de som har låga löner får mer i
plånboken och de som har höga löner faktiskt får
avstå.
Det är förvånande från en regering och från ett
parti som säger sig stå för rättvisa och solidaritet. Jag
tror att detta är ett problem i politiken, att det är väl-
digt många vackra ord från de politiska talarstolarna
som rimmar illa med den verklighet som många har
och som man talar om hemma vid köksborden.
Det är viktigt att vi som tillhör politiska partier
menar vad vi säger och också handlar som vi lär. Det
uppstår en stor misstro mot en politik som bara ut-
trycks i ord, men som följs av en handling och en
praktik som säger någonting annat.
Det går naturligtvis att göra på ett annat sätt, och
det går att använda pengarna - även om det finns litet
- på ett mer rättvist sätt. Och det går att fördela de
pengar som finns i Sverige i dag på ett annat sätt. Vi
lever ju inte i ett fattigt land, tvärtom. Det finns sekto-
rer i Sverige som går väldigt bra. Det finns också
enskilda och hushåll som har pengar och som har
möjlighet att lägga pengar på hög. Jag tror också,
Göran Persson, att det finns människor som har peng-
ar i plånboken och som gärna skulle delta i ett sam-
hällsbygge som innebär att människor far väl.
Det är nog många som känner ett stort obehag in-
för de växande klyftorna, inför marginaliseringen av
stora grupper och inför den hopplöshet som sprider
sig. Ett uttryck för detta är barnafödandet. Det har gått
ned dramatiskt. Det finns också belagt i undersök-
ningar vilka kvinnor det är som föder färre barn. Jo,
det är kvinnor i låglönegrupper, och skälet är att man
anser sig inte ha råd.
Vi börjar att få alltfler företeelser i samhället där
det är tjockleken på plånboken som avgör graden av
frihet, och det är ingen bra utveckling. Därför kräver
vi i våra politiska förslag en rättvis fördelning, en
omfördelning. Genom att man har kvar värnskatten,
genom att man har en skatteskala på inkomster över
360 000 kr får vi pengar att omfördela till dem som
inte har pengar så att det räcker till månadens slut. Vi
får pengar att omfördela till höjda nivåer i sjukför-
säkring och a-kassa. Vi får pengar att omfördela så att
den inhemska efterfrågan ökar. Därmed ökar möjlig-
heterna för alla de små företag som vi gärna vill se
skall blomstra. Det går inte att starta små företag om
det inte finns någon som kan köpa det som man har
att erbjuda.
Det är också rimligt med en omfördelning inom
företagssektorn. De företag som bevisligen går väldigt
bra och som vi ju alla har varit med och investerat i
genom utbildning, genom forskning och genom en
infrastruktur som inte bara består av vägar och gatu-
nät utan som också består av vård och omsorg. Där
skall det naturligtvis finnas en återkoppling så att
dessa företag också är med och betalar för den ut-
veckling, det kunskapslyft och den kompetenshöjning
som behövs inom företagssektorn. Det är klart att
dessa företag skall vara med och betala så att de små
företagen och egenföretagarna kan få lättnader när de
skall starta.
Det går att göra en rättvis fördelning. Och det går
att ha ett förhållningssätt som innebär respekt för
varje människas lika värde.
(Applåder)
I detta anförande instämde Maggi Mikaelsson (v).