Fru talman! Gruvnäringen har varit och är viktig för Sveriges utveckling till framgångsrik industrination. Därom råder inga som helst tvivel.
Kunskapen och den tekniska utvecklingen av gruvnäringen bygger på tusenårig kunskapsutveckling och tekniska landvinningar som gör att gruvnäringen i Sverige än i dag står sig väl i internationell jämförelse. Den utvecklingen hänger givetvis också ihop med den kunskap och dokumentation som finns om den svenska berggrunden som är unik i världen, och kunskapen om de mineraler som finns i den svenska berggrunden.
Den ekonomiska tillväxten, inte minst i Asien och framför allt i Indien och Kina, har gjort att efterfrågan på mineraler ökat. Det har inneburit att de svenska mineralerna har blivit ekonomiskt intressanta igen. Därmed har också prospektering av olika mineraler kraftigt ökat i Sverige. Det är givetvis en positiv utveckling.
Mot den bakgrunden är det viktigt med en fortsatt kartläggning av den svenska berggrunden.
Fru talman! Jag kommer att ägna en stor del av mitt anförande åt att diskutera uran, ett grundämne som är aktuellt i dagarna. Det kanske är något av ödets ironi att regeringen på årsdagen av folkomröstningen 1980 lade fram en proposition som medger nybyggnad av kärnkraft. Propositionen var en dag försenad - den satt fast i tryckpressen. Den borde ha fått vara kvar där.
Dagens debatt och omröstningen i kammaren i morgon handlar om uranprospektering och provborrning. Den är viktig, inte minst för att den är direkt kopplad till utbyggnad av kärnkraft. Det går en tydlig skiljelinje mellan de två regeringsalternativen - investering i förnybar energi och energieffektivisering eller investeringar i kärnkraft.
Det är en moralisk härdsmälta inom Centerpartiet.
I fem motioner från nio centerpartister föreslås att minerallagen ska ses över i syfte att stärka det kommunala inflytandet i prospekterings- och provborrningsskedet när det gäller uranbrytning. Det är bra motioner som tar fasta på den oro som finns hos befolkningen på de platser där prospektering och provborrning nu sker.
Tyvärr avstyrks motionerna av den borgerliga majoriteten i näringsutskottet, där centerpartisten Jan Andersson ingår.
Vänsterpartiet kommer i omröstningen att ge sitt stöd till de centerpartistiska motionerna mot uranprospektering. Jag hoppas att de som har skrivit motionerna kommer att rösta efter sin övertygelse. Det vore bra för Sverige, för miljön och framtida generationer.
Vänsterpartiet är också berett att genomföra de förändringar av lagstiftningen som behövs för att ge lokalbefolkningen större inflytande över prospektering och provborrning. Det gäller också gasfrågan i Skåne som är aktuell i dagarna.
Vi vet att det finns ett starkt engagemang för förnybar energi inom Centerpartiet. Det behöver vi inte diskutera. Det finns också ett starkt motstånd mot kärnkraft och uranbrytning. Det är nu frågan ska avgöras.
Mot den bakgrunden har vi i den rödgröna oppositionen enats om en gemensam reservation som det är möjligt för de centerpartister som motionerar om utökat lokalt inflytande över prospekteringsskedet att rösta för. Det innebär att det i riksdagen bör finnas majoritet till stöd för de centerpartistiska motionerna.
Att den borgerliga alliansen vill öppna för nya svenska reaktorer är mycket olyckligt på många sätt. Mot den bakgrunden blir statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande nyligen ganska begripligt. Han kan nämligen tänka sig framtida uranbrytning i Sverige.
Det är anmärkningsvärt att Fredrik Reinfeldt försöker påskina att riskerna är försumbara. Vi måste komma ihåg att uran är ett radioaktivt grundämne. Varje steg i kedjan - brytning, omvandling, anrikning, drift och slutförvar - är förenat med stora miljörisker och utmaningar som ännu inte är lösta. Den problematiken är densamma i dag som för 30 år sedan.
Det finns två användningsområden för uran. Det är kärnkraft och kärnvapen. Kärnkraften är en restprodukt av kärnvapen - inte tvärtom som några säger.
Kärnkraft finns i ett stort antal länder. Antalet reaktorer är ca 400. Det planeras för ett antal nya reaktorer runt om i världen. Det är en följd av bland annat ekonomisk tillväxt och att efterfrågan på energi ökar men också av att oljereserverna minskar. Det förs fram som ett effektivt medel att bemästra klimatförändringarna.
IAEA bedömer att det kan finnas en kapacitetsökning för kärnkraften fram till 2030 med 40-80 procent, beroende på hur man räknar. Mot den bakgrunden ökar givetvis intresset för uranbrytning i Sverige. Med oförändrad energiproduktion i världen skulle det innebära att kärnkraftens andel av den totala energianvändningen kommer att öka från 6 procent i dag till 8-11 procent 2030.
Vi löser inga klimatproblem genom att ytterligare satsa på och bygga ut kärnkraften. Vi kommer snarare att fördjupa dem som en följd av prospektering, brytning, anrikning, drift och slutförvar.
Uppgifter om storleken på världens urantillgångar varierar. Om vi utgår från dagens förbrukning och pris på uran kommer uranet att räcka i 80 år. Det är en siffra som är allmänt accepterad.
Om priset på uran fördubblas räknar OECD med att de brytvärda tillgångarna ökar tiofalt. Det innebär att det svenska uranet blir intressant. Men det är bara intressant om priserna sticker i höjden, annars är det inte ekonomiskt brytvärt.
Det lustiga är att miljödomstolen i Vänersborg i april 2005 fastslog följande skäl till att inte ge tillstånd till befintlig och utökad verksamhet vid Ringhals kärnkraftverk. Man angav tre motiv: Sluthanteringen av kärnbränsleavfallet är inte löst. Riskerna för skada vid radiologisk olycka är för stor. Kärnkraften innebär misshushållning med resurser eftersom den största mängden energi släpps ut som kylvatten.
Därför sade man nej till uppgradering av Ringhals kärnkraftverk.
Uranbrytning är ingen ny fråga i Sverige. Under perioden 1965-1969 utvanns 210 ton uran i en gruva i Ranstad. Av den brytningen uppstod en två kilometer lång sänka, ungefär 100 meter bred och 10 meter djup. Mer än en miljon ton lakrester har lagts upp på ett 25 hektar stort markområde. Lakresterna innehåller radioaktivt ämne, arsenik, kadmium med mera. Även om man täcker deponin med morän eller annat material kommer området att vara obeboeligt och oanvändbart under lång tid. Att man kan påstå att miljöriskerna är försumbara är för mig obegripligt.
Just nu har ett trettiotal utländska och svenska bolag drygt 200 tillstånd att prospektera efter uran i över 40 kommuner runt om i Sverige. Det lokala motståndet är ofta stort, och likadant ser det ut på andra ställen runt om i världen. Därför måste vi också ta den här oron på allvar.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att uranbrytning ger omfattande, farliga och svårhanterliga avfallsproblem. Jag yrkar bifall till reservation 2.