Fru talman! Den här debatten handlar om mineralpolitik, och särskilt om uranbrytning i Sverige. Det har väckts många motioner. Det här är en fråga som väcker stort engagemang och stor oro runt om i landet.
I grunden handlar den här frågan om ett betydligt större val som Sverige står inför. Uranbrytning är som bekant det första steget i den långa kärnkraftskedjan som sedan går vidare med bränsleproduktion, energiutvinning och slutligen produktion av högradioaktivt kärnavfall. Utan kärnkraft behövs ingen uranbrytning.
Om inte den svenska regeringen hade ändrat den politik som har gällt i 30 år, att kärnkraften ska avvecklas, hade vi egentligen inte behövt stå här och debattera uranbrytning i den svenska naturen. Hade inte regeringen öppnat för ny kärnkraft hade vi troligen sluppit den oro som finns runt om i Sverige för att man ska få en urangruva som närmaste granne.
Den oro som finns runt om i landet är i allra högsta grad befogad. Uranbrytning är inte vilken verksamhet som helst. Uranmalm innehåller ofta mindre än ett kilo uran per ton malm. Dessutom måste man ofta spränga bort mycket omgivande berg för att komma åt malmen. Av det sedan renframställda uranet är det bara en sjundedel som blir reaktorbränsle i form av lättanrikat uran. Resterande sex sjundedelar blir radioaktivt avfall redan innan det kommer in i kärnkraftverken.
För att få fram 1 ton uran måste man alltså bryta ungefär 7 000 ton uranmalm. Den mängd som vi använder i svenska kärnkraftverk kan därmed beräknas ge upphov till ungefär en halv miljon ton radioaktivt gruvavfall varje år. Man ska också veta att 85 procent av radioaktiviteten i uranmalmen finns kvar i gruvavfallet. Enligt den finländska strålskyddsmyndigheten har gruvavfallet i allmänhet en radioaktivitet som ligger på omkring 100 becquerel per gram, vilket enligt strålskyddsmyndigheten innebär att avfallet måste hållas avskilt från människor och miljö för att inte orsaka skada, och det måste ske under överskådlig tid. Det finns problem med gruvdamm som sprids för vinden. Det finns problem med lakvatten som innehåller stora mängder radioaktivitet och som måste hållas avskilt från människor och miljö under lång tid framöver.
Avfallet innehåller 100 becquerel per gram. I Sverige går gränsen för vad som måste hanteras med försiktighet, det vill säga kräver tillstånd vid hanteringen, enligt strålskyddsförordningen vid 1-10 becquerel. Vid ungefär samma nivå betraktas resterna enligt lagen i Sverige som farligt avfall. Här pratar vi alltså om enorma mängder avfall - en halv miljon ton per år - som har tio gånger så hög radioaktivitet.
Kärnkraftscykeln handlar också om det som regeringen ofta kallar för ekoeffektivitet. Som vi har hört är det en väldigt liten del av det uran som finns i berggrunden som går till kärnbränsle när uranmalmen utvinns. När man förädlar kärnbränslet försvinner en ännu större del av den energi som finns kvar. När man sedan laddar in kärnbränslet i reaktorerna är det bara ett par procent av energin i bränslet som kan användas för att producera värme. Av den värme som produceras i kärnkraftsreaktorn är det bara ungefär en tredjedel som används för att producera el. Resten försvinner ut i Östersjön och Nordsjön i form av värme.
Regeringen har pläderat hårt för ekoeffektivitet inom Europeiska unionen. Det är värt en extra fråga. Går den här cykeln med kärnkraft, som innebär ett så enormt slöseri med naturresurser, ihop med regeringens hållning att ha en ekoeffektiv ekonomi? För mig går det inte att kombinera de här två sakerna med varandra. Kärnkraften har ingen plats i en ekoeffektiv ekonomi.
Fru talman! Det är viktigt att poängtera att uranbrytning är en helt annan sak än vanlig gruvbrytning. Vid uranutvinning sker kontinuerliga utsläpp av radioaktivitet till människor och miljö även vid normal drift. Det kan man se på många ställen runt om i världen. Dessutom medför brytningen bevisligen risker för olyckor, översvämningar och dammbrott. Vid de tillfällena är risken stor att mycket stora mängder radioaktivitet kan läcka ut och spridas till omgivningen.
Det borde med andra ord stå helt klart för alla att uranbrytning inte är en verksamhet som vi borde bedriva i Sverige, och inte någon annanstans heller för den delen.
Med anledning av de stora risker som uranbrytning leder till och med anledning av den oro som det här skapar runt om i landet skulle det vara väldigt bra att få förtydligat vad som är regeringens egentliga linje när det gäller uranbrytning. Som vi har hört har statsminister Fredrik Reinfeldt öppnat för uranbrytning i Sverige. Han har till och med sagt att det är logiskt att ha uranbrytning i Sverige med tanke på att man förlänger kärnkraftsparentensen.
Jan Björklund har uttalat att han är tillfreds med att den nuvarande minerallagen tillåter svensk uranbrytning. För Folkpartiet, som tagit en så enormt stark ställning för kärnkraft, verkar uranbrytning närmast vara någonting ganska okontroversiellt. Frågan måste ställas: Är detta regeringens linje? Är det den svenska regeringens hållning att vi ska ha uranbrytning? Samtidigt hör man andra signaler. Samtidigt hör vi runt om i landet hur centerpartister, särskilt lokalt agerande centerpartister, försöker utmåla sig själva som motståndare till uranbrytning.
Som vanligt när man väl börjar känna på regeringens politik visar det sig att man inte har någon enig politik i den här frågan heller när det kommer till kritan. Regeringen vill samtidigt ha och inte ha uranbrytning i Sverige. Beroende på vilken minister man frågar får man helt olika svar. Det här ger ingen vägledning för våra myndigheter som ska hantera de här frågorna. Det ger ingen vägledning för alla dem som är oroliga för att utsättas för uranbrytning i sitt närområde. Jag måste fråga: Finns det en möjlighet att få ett klart besked från regeringspartierna här i kammaren? Ska det eller ska det inte tillåtas uranbrytning i Sverige?
Fru talman! Även Centerpartiets inställning till uranbrytning måste belysas lite närmare. Den är minst sagt oklar. Centerpartiet försöker på många platser utmåla sig som motståndare till uranbrytning. Inför valet 2006 sade man i en enkät som Naturskyddsföreningen ordnade mycket tydligt ja till ett totalt förbud mot uranbrytning i Sverige. Men när det väl kommer till kritan och när frågorna kommer upp till hantering i riksdagen är man inte beredd att ta några steg alls för att genomföra den politiken.
På centerstämman i Örebro fattades beslut om att man skulle se över minerallagen för att bland annat stärka kommunernas möjligheter att agera tidigare. På Centerpartiets hemsida kan man fortfarande läsa: Centerpartiet vill genomföra en översyn av minerallagen för att pröva möjligheten att stärka det kommunala medinflytandet redan i projekterings- och provborrningsskedet. Det är någonting som vi mycket väl kan ställa oss bakom. Som politiskt parti kan man inte bara tycka saker på partistämmor och på hemsidor. Om man vill vara en trovärdig röst i politiken måste man också följa upp stämmobeslut genom att rösta för dem i riksdagen. Därför blir man minst sagt förvånad när det visar sig att Centerpartiet inte alls tänker rösta som den egna stämman gjorde.
Vi har nu ett antal motioner från centerpartistiska ledamöter, nio stycken, om att just öka det kommunala inflytandet vid uranprospektering. Vi har yrkat bifall till dem. De rödgröna partierna har hjälpt Centerpartiets ledamöter att genomföra det egna stämmobeslutet. Det enda som krävs nu är att centerpartisterna själva också röstar för dessa motioner. Det är nu som Centerpartiet prövas i praktisk handling. Kommer man att värna beslutet från den egna stämman eller kommer man att offra partilinjen och rösta nej till sina egna motioner? Menar man vad man säger eller är det bara tomma ord? Nu är det upp till bevis.
Det behövs väldigt tydliga besked från politiken. Tittar man på de uttalanden som kommer från de stora urangruvsindustrierna runt om i världen är det väldigt tydligt att de har en helt annan bild av den svenska mineralpolitiken än vad vi ibland får höra från politiskt håll här i kammaren.
Jag gick alldeles innan den här debatten började in på Mawson Industries hemsida. Det är ett av de största gruvbolagen i världen. På förstasidan har de ett dokument som kallas
Uranium in Scandinavia
. Under en svensk flagga kan man klicka in sig och se att fantastiska möjligheter finns för uranbrytning i Sverige. Man pratar om att den politiska attityden när det gäller uranbrytning har skiftat, och man hänvisar till att regeringen har öppnat för fortsatt kärnkraft och fortsatt uranberoende i Sverige och att man inte har fått några tydliga besked om att uranbrytning skulle vara illegalt. Tvärtom, säger man ordagrant, behandlas uran som andra mineraler, och det finns inget förbud mot uranbrytning i Sverige.
Fru talman! Vi rödgröna partier har tvärtemot den här regeringen en enig linje om uranbrytning. Vi vill inte att uran ska brytas i Sverige. Vi vill också genomföra de förändringar som är nödvändiga för att någon uranbrytning inte ska komma till stånd.
För att ge Sveriges kommuner större makt i frågor om uranprospektering vill vi öka kommunernas möjlighet att påverka redan när beslut ska fattas om provborrning efter uran inom kommunen. Vi anser också att provborrning av uran ska göras tillståndspliktigt enligt miljöbalken så att man gör en riktig miljöprövning redan innan man börjar borra och ta upp de här giftiga och farliga materialen.
Vi tycker att politik inte kan bli tydligare än så här. Om man vill vara säker på att det inte ska bli några urangruvor i Sverige måste man rösta fram en rödgrön regering. Alternativet är otydlighet och oklara besked.
Fru talman! Som jag sade inledningsvis handlar den här frågan inte bara om brytning av uran. Den handlar i grunden om ifall vi ska gå mot ett energisystem som baseras på förnybara energikällor som vind, sol och vatten, som vi rödgröna vill, eller om vi tvärtom, som Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vill, ska bygga fast oss i en ohållbar energikälla som både kräver storskalig uranbrytning med svåra miljökonsekvenser och som producerar stora mängder livsfarligt radioaktivt avfall.
Hur man röstar i den här frågan om uranbrytning i Sverige kommer att vara den första stenen i bygget av framtidens energisystem. Jag hoppas att riksdagen när det här kommer upp till omröstning väljer den säkra och hållbara stenen i stället för den radioaktiva.
Fru talman! Jag står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men jag vill för tids vinnande yrka bifall bara till den rödgröna reservationen nr 2.
I detta anförande instämde Tina Ehn och Karin Svensson Smith (båda mp).