Fru talman! Så snabbt kan man ändra politisk uppfattning. Den här debatten handlar inte alls bara om prospekteringstillstånd. Om Mikael Oscarsson läser vår reservation blir det tydligt att vi vill ändra lagstiftningen så att uranbrytning inte ska kunna ske i Sverige. Det var nämligen vad vi lovade i den enkät som Naturskyddsföreningen gjorde 2006.
Eftersom Kristdemokraterna lovade samma sak trodde vi att det var något som de tänkte genomföra. Uppenbarligen är det inte så. Nu är tvärtom budskapet att vi har en utomordentlig lagstiftning. Plötsligt finns det inte alls någon anledning att ändra lagstiftningen fast man gav det löftet i valrörelsen 2006.
Det är inte bara löftet om uranbrytning som man har brutit mot från Kristdemokraternas sida. Kristdemokraterna har uppfattats under lång tid som ett parti som har varit emot kärnkraft. Det var också det budskap som man var tydlig med i valrörelsen. Man tyckte inte att kärnkraften var en bra energikälla.
Även där har man brutit det löfte som man gav till väljarna. Man har gått emot det som folk faktiskt röstade på partiet för.
Det är en intressant fråga: Hur många vallöften kan egentligen ett parti bryta? Hur mycket kan man gå emot det som tidigare har varit grundläggande principer utan att partiet förlorar sitt egenvärde?
Jag kan se hur Kristdemokraterna och även andra partier inom regeringssamarbetet på punkt efter punkt går ifrån det man tidigare har tyckt. Man ändrar uppfattning och går ifrån det som har varit uttryckliga vallöften som man har gett till väljarna och gått till val på. Man har sagt: Det här kommer vi att genomföra om vi kommer till makten.
Nu när man sitter och har makten genomför man en 180 graders vridning av politiken. Vad är Mikael Oscarssons uppfattning där? Hur många vallöften kan man egentligen bryta? Hur mycket kan man ändra sin grundläggande politik utan att man sviker de väljare som har gått och röstat på en?