Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
förslaget i betänkandet. Jag vill redan nu tala om att
jag i den här debatten inte tänker ägna tid åt att dis-
kutera polisens resurser. Det tänker jag diskutera i
andra debatter. Jag vill lägga min tid på att diskutera
brottsoffer.
Jag har lyssnat på debatten, och jag tycker att det
har blivit en bra debatt. Vi i Vänsterpartiet har förstå-
else för de synpunkter som finns i många av reserva-
tionerna. Det handlar, som flera har sagt här, om att
det ska ske lite mer lite snabbare och lite tydligare.
Det är bra att man reserverar sig för det, tycker jag.
Då får vi ju möjlighet att följa upp det på ett bra sätt.
Vi i Vänsterpartiet är inte alls prestigefyllda om
det skulle visa sig att man behöver skynda på senare
eller att det behövs förändringar. Det är bra att det
skrivs reservationer när det gäller alla betänkanden,
och framför allt när det gäller det här betänkandet
som är så viktigt.
Flera har berättat om vad betänkandet innebär.
För oss i Vänsterpartiet är det glädjande att man med
det här förslaget utökar stödet till brottsoffer, att man
utvidgar begreppet brottsoffer. Tidigare, om man
läser socialtjänstlagen, har det helt inriktat sig på
kvinnors situation, vilket också har varit bra. Nu
skriver man att det handlar om alla som utsatts för
brott och deras anhöriga. Det tycker vi är välkommet.
Brottsoffers upplevelser, deras situation och reak-
tioner varierar. Det är viktigt att förstå att brottets art
kanske inte nödvändigtvis behöver stå i proportion till
styrkan i reaktionen. Gunnel Wallin nämnde här ett
lägenhetsinbrott.
Jag känner till en kvinna som vistats utomlands på
en resa och fann hela lägenheten i kaos när hon kom
hem. Ingenting hade stulits. Det hade bara rörts om.
Hon beskrev det så här: Det kändes som om någon
krupit in i min själ och rört om.
Den kvinnan var sjukskriven under en lång peri-
od, även om många kanske tyckte att det här brottet
var rätt banalt. Men hon reagerade på det sättet.
Det finns andra människor som utsätts för mycket
grövre brott men klarar av att återvända till världen
och livet på kort tid.
Vi som står utanför kan aldrig döma eller bedöma
hur människor reagerar. Jag kan inte säga hur jag
skulle reagera om jag utsattes för vissa brott, och ni
kan säkert inte heller göra det.
Fru talman! Jag tänker ägna resten av mitt anfö-
rande åt att ge ett exempel från verkligheten som jag
lärt mig och fått insyn i. Det är ett exempel från män-
niskor som jag känner.
En kvinna blir våldtagen på väg hem från en fest.
Ett samlag fullbordas och hon lämnas slagen och
blödande. Ambulansen kommer, och hon skjutsas till
sjukhus. Hennes man blir kontaktad.
Hon har två barn: en flicka på 14 år och en pojke
på 17 år. Hennes föräldrar bor i samma stad. De är i
65-årsåldern. Hon har en syster med familj i samma
stad.
Mannen och mamman kommer till sjukhuset. Ma-
ken är mycket upprörd och arg. Mamman är ledsen
och gråter.
Det sker en polisanmälan.
Kvinnan kommer samma natt hem till barnen.
Hon har svårt att prata om vad som har hänt. Hemmet
fylls av skuld och skam.
Kvinnan söker inte hjälp. Kvinnans mamma blir
sjuk och deprimerad. Hon går till doktorn och får
sömntabletter. Pappan känner sig fruktansvärt otill-
räcklig. Han kan inte stötta vare sig sin fru eller sin
dotter. Dottersonen söker sig till sin morfar, men båda
har svårt att uttrycka vad de känner. Det blir mest prat
om annat. De går som katten kring het gröt och tassar.
Sonen tror att man inte får prata med mamma och
pappa om det som har hänt.
Dottern som är 14 år pratar inte med någon. Hon
skäms för mamman. Hon är också arg på sin mamma
som har varit på fest utan pappa och som inte har
tagit sig hem på ett säkert sätt, något som mamman
alltid försökt att tala om för sina barn att de ska göra.
Hon skäms också för mamman, eftersom hon tycker
att mamman beter sig lite larvigt när hon är på fest.
Det blir väldigt skuldbelagt för flickan att prata om
detta.
Den våldtagna kvinnan mår jättedåligt. Hon är
sjukskriven från sitt arbete som undersköterska på en
kirurgavdelning på ett sjukhus.
Mannen som arbetar som snickare har svårt att
koncentrera sig när han är på jobbet. Han undrar
ständigt hur hustrun har det där hemma. När han
kommer hem är han trött eftersom hela familjen sover
dåligt. Han och dottern måste hjälpas åt att laga mat,
städa, tvätta och handla eftersom hustrun inte orkar.
Han tror att hustrun inte vill prata om vad som hänt
den där kvällen. Den där kvällen, kallar de det som
hände. Man nämner det alltså inte vid dess rätta ord,
utan kallar det "den där kvällen".
Sonen är nästan aldrig hemma. När föräldrarna
frågar vart han ska, svarar han: Ut.
Kvinnans berättelse till polisen ger resultat. Hon
får identifiera den misstänkte gärningsmannen. Det
blir rättegång och han döms till fängelse.
Förhållandet i familjen blir allt svårare. Kvinnan
äter lugnande mediciner för att orka kliva upp och för
att våga gå ut. Hon isolerar sig från sina vänner och
träffar bara sin mamma och sin syster. Helst vill hon
träffa dem varje dag. För mamman är det okej, men
för systern är det svårare eftersom hon har tre barn
och en man som arbetar på obestämda tider.
Systern vill gärna träffa sin syster, men känner att
tiden inte räcker till, och hon har svårt att förklara för
sin man varför hon behövs i sin systers situation.
Mannen börjar klaga och relationen är långt ifrån bra.
Våldtäktsmannen är en 45-årig man. Han har två
systrar och en åldrande mamma. Han har alltid be-
traktats som en ensling. Han har ingen speciellt bra
relation till sin mamma och sina systrar. Händelsen
gör att systrarna och mamman också mår dåligt.
Mamman får ett s.k. hysteriskt anfall och hamnar
på sjukhus. Hon skäms fruktansvärt och vägrar totalt
att prata med någon om vad som hänt. Sjukhusperso-
nalen försöker efter bästa förmåga att hjälpa henne,
men upplever att det är svårt. Mamman äter sedan
tidigare sömntabletter, och får nu också lugnande
mediciner.
Systrarna, båda lärare, vill heller inte prata om
vad som hänt. Båda har familj med man och barn, och
ingen av dem vill prata med sin familj om vad som
hänt. Deras barn lär sig att inte prata om vad som
egentligen är det viktigaste i deras liv just nu, utan de
tassar också omkring.
Den ena systern engagerar sig i sitt arbete. Hon
utökar sitt motionerande och hinner i princip ingen-
ting annat. Den andra blir fruktansvärt arg på sin bror
och bestämmer att hon aldrig någonsin mer så länge
hon lever ska ha någon som helst kontakt med sin
bror.
Mamman slutar helt att umgås med sina väninnor
och isolerar sig totalt. Hon tänker ständigt på sin son
och rannsakar sig själv och undrar vad hon som
mamma gjort för fel. Hon känner att hon är totalt
misslyckad och en dålig människa.
Två år efter domen är den våldtagna kvinnan fort-
farande hemma från sitt arbete. Hon har svårt att
sova. Hon drar sig undan och vill inte prata om vad
som hänt. Hon vill inte ha någon som helst fysisk
kontakt med sin man.
Dottern är så gott som aldrig hemma. Hon är ute
sent på nätterna, och är ibland borta en hel helg.
Sonen har nyss slutat gymnasiet och har fått ett
vikariat inom kommunens parkverksamhet. Han letar
egen lägenhet, och pratar så gott som aldrig med sin
mamma. Han går ofta på fotboll med sin morfar. Det
är den enda kontakt han har med sin familj.
Mannen går ständigt och funderar på den där
kvällen. Han ser framför sig vad som hände och
drömmer om det på nätterna. Han bär på en ständig
känsla av maktlöshet och frustration. På senare tid har
han fått ont i magen. Han väntar på tid på sjukhus för
att undersöka sin mage.
Våldtäktsmannen har flyttat till en annan kom-
mun. Han använder mer och mer alkohol, och har
ingen som helst ordning i sitt liv. Han lever på social-
bidrag. Hans systrar lever sina egna liv. Den ena
försöker ha lite kontakt med sin bror, men pratar
aldrig om det som hänt eller om hur hon känner. Den
andra håller fast vid sitt beslut att aldrig någonsin mer
ha något att göra med sin bror. Mamman bor sedan
ett halvår tillbaka på servicehus och varken äter eller
sover, och hon anser att det är broderns fel att mam-
mans situation är som den är. Det stärker henne i
hennes beslut angående kontakt med brodern.
Så här kan det se ut. Jag tror inte att den här situa-
tionen är unik. Jag försöker bara visa hur många per-
soner som drabbas när det begås ett brott. Jag försö-
ker också visa hur många insatser som behövs och
hur viktigt det är med samverkan för att rätt männi-
skor ska ge rätt sorts hjälp.
Det är bra med tydligt ansvar som det nya försla-
get förtydligar i socialtjänstlagen, men det kan bli
bättre. Därför tycker jag att det är bra med reservan-
ternas åsikter. Vi får då följa upp detta och se hur det
kommer att fungera.