Brottsoffer

Fru talman! Jag kan skriva under på Jeppe Jons-

sons inledande ord om vikten av att det begås färre

brott, om familjens brottsförebyggande betydelse etc.

Det här betänkandet bygger dels på regeringens

proposition Stöd till brottsoffer och motioner som

väckts med anledning av propositionen, dels på mo-

tioner väckta under allmänna motionstiden förra året.

Vi kristdemokrater är i grunden positiva till regering-

ens förslag och till det betänkande som nu är uppe till

debatt. Dock finns vi med på en del reservationer, och

om dessa vill jag här nämna något.

I Förenta nationernas deklaration om brottsoffers

rättigheter från 1995 anges vissa grundläggande prin-

ciper som ska gälla för brottsoffer. Det handlar bl.a.

om rätt till skadestånd från gärningsmannen och från

staten samt rätt till erforderlig medicinsk, psykologisk

och social hjälp. I deklarationen anges bl.a. att

brottsoffren ska behandlas med respekt och med-

känsla samt skyddas av rättsordningen. Vidare fram-

går att system ska skapas så att brottsoffren snabbt

och enkelt får gottgörelse.

Utskottsmajoriteten menar att FN-deklarationen i

allt väsentligt följs. Verkligheten ser dock annorlunda

ut. Om jag börjar med påståendet att brottsoffren

snabbt och enkelt ska få gottgörelse räcker det med

att erinra om att Brottsoffermyndigheten ständigt

misslyckas med att nå det av regeringen uppsatta

verksamhetsmålet, dvs. att minst 70 % av brottsska-

deärendena ska handläggas inom tre månader med

bibehållen kvalitet. Vidare saknar vart tredje brottsof-

fer, när polisutredningen är färdig och rättegången

avslutad, förtroende för rättsväsendet.

Enligt brottsforskaren och doktoranden i psykiatri

Magnus Lindgren, som på uppdrag av Rikspolissty-

relsen, Riksåklagaren och Domstolsverket undersökte

frågan 1999, var bristande information det allvarli-

gaste problemet. T.ex. fick 60 % av de tillfrågade

ingen information om brottsofferjourernas verksam-

het. Detta är helt oacceptabelt. 42 % fick aldrig in-

formation av polisen om att de hade rätt att få veta

vad som hänt i ärendet. På frågan om man skulle

anmäla en liknande händelse i framtiden svarade var

fjärde person att man var osäker eller ej visste, medan

så många som var sjunde person svarade nej.

Fru talman! Mot denna bakgrund får man ge ut-

trycket "i allt väsentligt" en generös tolkning om man

som utskottsmajoriteten vill hävda att Sverige i allt

väsentligt följer FN-deklarationen om brottsoffers

rättigheter.

Lindgrens utredning visade också att 68 % av de

tillfrågade kom i kontakt med åklagare först på rätte-

gångsdagen. Majoriteten av brottsoffren var missnöj-

da med detta och hade önskat att få träffa åklagaren

tidigare. Nu inför regeringen en skyldighet för åkla-

garen att informera målsäganden om beslut att väcka

åtal fattats. Vi kristdemokrater förutsätter att detta då

kommer att leda till en tidigare kontakt mellan åkla-

gare och målsägande. Därmed tas ett litet steg i rikt-

ning mot att bättre efterleva nämnda FN-deklaration,

vilket vi naturligtvis tycker är positivt.

Regeringen anför i propositionen att de rättsvår-

dande myndigheternas skyldighet att ge information

till dem som utsatts för brott har skärpts vid flera

tillfällen under senare decennier. Trots det konstate-

ras att olika undersökningar visar att det ändå finns

brister i hur rättsväsendet fullgör denna skyldighet.

Regeringen framstår som medveten om de uppenbara

brister som finns, samtidigt som man i propositionen

säger: "Information till dem som utsatts för brott är

av utomordentligt stor vikt."

Jag upprepar: av utomordentligt stor vikt.

Fru talman! Det kan inte sägas så värst mycket

starkare.

Mot denna tydligt tecknade bakgrund är regering-

ens passiva hållning i frågan förvånande, en hållning

som även utskottsmajoriteten gjort till sin. Betänk att

tidigare nämnda utredning visade att över hälften av

alla brottsoffer ej fått någon information om brottsof-

ferjourernas verksamhet, trots att förundersökningsk-

ungörelsen säger att polisen redan i dag ska informera

därom!

För brottsoffren kan sådan information utgöra

skillnaden mellan ingen hjälp alls och ett välbehövligt

stöd som kan hjälpa den drabbade att snabbare bli

rehabiliterad efter den kränkande och traumatiska

upplevelse som det ofta innebär att bli utsatt för ett

brott. Därför har Brottsofferjourernas riksförbund

vänt sig till regeringen med önskan om att polisens

informationsskyldighet ska förtydligas. Regeringen

har visserligen aviserat en förordningsändring, men

av vad som framgår av propositionen finns det risk att

det ej blir några avsevärda förbättringar.

Varför denna senfärdighet? Varför har det varit

omöjligt att presentera denna ändring i samband med

att propositionen lämnades? De rådande bristerna har

ju regeringen känt till ett bra tag.

Utskottsmajoriteten är följsam. Med drag av bes-

serwissermentalitet slår man helt sonika fast att frå-

gan om polisens informationsskyldighet ej lämpar sig

för några generella uttalanden från riksdagen. När nu

dessa graverande missförhållanden rått under flera år,

till men för brottsoffren, är det svårt att se det olämp-

liga i att folkets valda ombud reagerar för att få en

förbättring till stånd.

Vi har med anledning av regeringens proposition

varit i kontakt med den person i min hemstad Vä-

nersborg som kan sägas vara föreståndare för

brottsofferjouren för Vänersborg och Södra Dal. Han

- för det är en man - är även regionsamordnare för

brottsofferjourerna i Västra Götalands län. Av honom

fick jag veta att Brottsofferjourernas riksförbund

gärna ser en skärpning av polisens informationsskyl-

dighet som går ut på att polisen alltid, såvida det inte

är omöjligt eller olämpligt, ska fråga brottsoffret om

han eller hon vill ha kontakt med en stödorganisation

- en formulering som vi också hade med i ett av våra

motionsyrkanden.

Med samme person hade jag i höstas ett längre

och mycket intressant samtal om brottsofferjourernas

problem och bekymmer. När jag avslutade samtalet

med att fråga honom vad han med tanke på verksam-

heten önskade mest av allt svarade han inte, som jag

förväntade mig, mer pengar och resurser. Nej, han

svarade helt enkelt: att vi blir så kända att alla som

behöver vår hjälp vet att vi finns.

Ett sätt att nå dit, fru talman, är att polisens infor-

mationsskyldighet skärps. Därför menar vi kristde-

mokrater, tillsammans med Centern och Folkpartiet,

att polisen när man kommer i kontakt med brottsoffer

bör åläggas en skyldighet att fråga den brottsdrabbade

om han eller hon vill komma i kontakt med en

brottsofferjour eller liknande organisation. På så sätt

slipper man ifrån det problem med sekretess som

uppkommer ifall polisen skulle åläggas att i stället

informera stödorganisationer om brottsoffret.

Moderaterna har i det här fallet valt att lägga fram

ett särskilt yttrande där man säger att man inte är

beredd att nu förorda en mer detaljerad författnings-

reglering av polisens agerande gentemot målsägande-

na. En liten stilla undran av närmast retorisk karaktär

från min sida kan då vara: När är moderaterna bered-

da att författningsreglera? Måste missförhållandena

först bli än värre?

Regeringen har antagit en strategi för hur man ska

förverkliga barnkonventionen. Trots det återstår en

rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Det är

hög tid att se över hur vi kan hjälpa barn som utsatts

för brott. Står dessutom barnet i beroendeförhållande

till brottslingen krävs extra insatser. Barn kan inte

värja sig som vuxna kan. Barn kan inte välja sin

värld. Att utsättas för brott är en skrämmande upple-

velse, som ej sällan lämnar bestående men. Det är

därför oerhört viktigt att det barn som utsatts för brott

bemöts av personal som är van att uppfatta barns

språk, signaler och behov.

Socialtjänsten, polisen och åklagaren måste få

adekvat utbildning och stöd i sitt arbete. Barn har

ibland svårt att uttrycka i ord vad de varit med om.

Det händer att en fullständig bild av händelseförlop-

pet kommer fram först efter åtskilliga samtal. Ett

fåordigt och motvilligt svar får därför inte sätta barns

trovärdighet på spel. Alla som i sitt arbete eller upp-

drag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott

behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar

som gäller. Barn som brottsoffer har rätt till en hög-

kvalitativ och säker rättslig behandling.

I enlighet med det sagda i denna del har vi tidiga-

re hävdat att reglerna om förhör med barn bör ändras

så att barn i högre utsträckning kan förhöras vid fler

än ett tillfälle. Därför är det positivt att Kommittén

mot barnmisshandel har föreslagit det.

Dock kan vi inte godta de tempoförluster som nu

uppkommer i och med att det är ett år sedan kommit-

tén lade fram förslaget, samtidigt som regeringen ej

verkar ha några planer på att göra motsvarande änd-

ring i förundersökningskungörelsen. Av den anled-

ningen vill vi att regeringen av riksdagen får i upp-

drag att genomföra den ändring som kommittén före-

slagit.

Rättsväsendet är beroende av att människor vågar

vittna om det de varit med om. Många gånger är det

sådana uppgifter som fäller avgörandet i brottmål.

Under de senaste åren har diskussionen förts angåen-

de bemötandet av målsägande och vittne vid dom-

stolarna. Alltför många domstolar saknar i dag anpas-

sade lokaler för dessa kategorier. Vi kristdemokrater

har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna bör vara

så utformade att de brottsdrabbade under ett förhand-

lingsuppehåll erbjuds möjlighet att vistas i rum som

är avskilda från den misstänkte och dennes vänner

eller anhöriga.

Vidare bör förhandlingarna anpassas och föras

under former som ej kan anses kränkande för målsä-

ganden.

Regeringen säger i propositionen att vittnesstöd

ska finnas vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom

tre år. Vi välkomnar regeringens arbete med att ut-

veckla vittnesstödsverksamheten, men vi finner det

angeläget att driva upp tempot så att målsättningen i

stället är att dylikt stöd ska finnas vid domstolarna

inom ett år.

Vittnesstödsverksamheten kan bidra till att minska

obehaget och rädslan för att berätta om det som hänt.

Erfarenheter visar att vittnesstödet fungerat bra och

uppskattas av de rättsvårdande myndigheter som

berörs.

Det är också positivt att regeringen påpekar att

uppbyggnaden av verksamheten ska ske i samråd

med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra

berörda ideella organisationer som besitter mycket

kunskap väl värd att tillvarata.

Till sist, fru talman, resursfrågan. Jag nämnde ti-

digare i mitt inlägg min kontakt med regionsamord-

naren för brottsofferjouren i Västra Götaland. Han

berättade att man nu håller på med rekrytering av

personer för vittnesstödsverksamhet vid tingsrätterna

i Vänersborg och Trollhättan. Ett trettiotal personer

ska utbildas. I Vänersborg börjar man i september,

medan utbildningen redan är i gång i Trollhättan.

Båda domstolarna har uttryckligen förklarat att

man inte har någon möjlighet att inom ramen för sina

anslag betala något av kostnaderna för den nya verk-

samheten. En av lagmännen uttryckte t.o.m. sin oro

över att man kanske måste betala dubbelt porto om

man måste lägga in ett informationsblad med kallel-

sen till vittnet. Det säger inte så lite om domstolarnas

ekonomiska situation.

Regeringen är villig att avsätta medel för att sti-

mulera igångsättande av vittnesstödsverksamheten

vid de tingsrätter och hovrätter som i dag saknar

denna verksamhet. Däremot är man inte beredd att

fortgående stödja vittnesstödsverksamheten ekono-

miskt, och det är oroande. Vittnesstödsverksamheten

får inte haverera på grund av bristande resurser. Lik-

som Domstolsverket gjort i sin remiss vill vi påpeka

att det är angeläget att verksamheten får en lämplig

finansiell lösning. Frågan om kontinuerligt ekono-

miskt stöd till vittnesverksamheten måste ses över.

Också kommunerna kommer att behöva ökade re-

surser med anledning av den tydligare regleringen i

socialtjänstlagen. Regeringen föreslår att socialnämn-

den ska verka för att den som utsätts för brott och

dennes anhöriga får stöd och hjälp. Enligt ett förslag

till ändring av nämnda lag ska socialnämnden särskilt

beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för

våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov

av stöd och hjälp för att förändra sin situation.

Lagändringen innebär att det klart framgår att so-

cialnämndens ansvar utökas till att omfatta alla

brottsoffer. Vi kristdemokrater tillstyrker förslaget,

men vill samtidigt påpeka att det i praktiken med all

sannolikhet kommer att medföra ökade kostnader för

kommunerna, eftersom syftet med lagändringen rim-

ligen måste vara att kommunerna ska göra något mer

än de redan gör.

Regeringen ämnar låta Socialstyrelsen disponera

sammanlagt 1,5 miljoner kronor för att kunna bedriva

ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess

arbete med brottsofferfrågor men tar i övrigt inte upp

ett ökat resursbehov för kommunerna. Det är något

oroande.

När det slutligen gäller ekonomisk ersättning till

enskild som fått fingerade personuppgifter delar vi

Rikspolisstyrelsens oro över att den aktuella ersätt-

ningen ska komma att belasta polisväsendets anslag.

Vi utgår från att den ekonomiska frågan löses under

den fortsatta beredningen av den nationella hand-

lingsplanen för skydd av bevispersoner.

Fru talman! Regeringen bör ges i uppdrag att i det

fortsatta budgetarbetet beakta vad vi här anfört när

det gäller resursfrågan. Vi kristdemokrater står natur-

ligtvis bakom de reservationer där vi finns med, men

för att måna om tiden nöjer jag mig med att yrka

bifall till reservation nr 7.