Fru talman! I detta betänkande behandlas en av
rättsväsendets allra viktigaste frågor, nämligen
brottsoffrens situation. Att minimera antalet brottsof-
fer är den viktigaste insatsen som kan göras. För varje
brott som inte begås får vi minst ett brottsoffer mind-
re.
Den viktigaste brottsförebyggande faktorn är, som
jag tror att alla kan stryka under, fungerande familjer.
Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att barn
och ungdomar lär sig att respektera andra människor
till liv och lem, andra människors känslor och andra
människors egendom. Familjen måste kunna fungera
som en frontlinje mot missbruk och kriminalitet.
Även skolan är viktig. Skolan har två viktiga upp-
gifter. En uppgift är naturligtvis att ge goda kunska-
per. Från brottsförebyggande synpunkt är det för-
ödande att så många elever i dag lämnar skolan med
bristfälliga kunskaper och dåliga betyg. Men det är
också mycket viktigt, och faktiskt en förutsättning för
att kunna lära sig något, att eleverna tidigt får lära sig
det vi förr kallade för ordning och uppförande. Sko-
lans personal måste direkt ta tag i uppdykande pro-
blem, redan innan de vuxit sig alltför stora.
Utskottsmajoriteten konstaterar på s. 9 i betän-
kandet att "det inte behövs några åtgärder från riks-
dagens sida med anledning av motioner som tar upp
rättsväsendets betydelse för brottsoffren, behovet av
ett gott bemötande, myndighetssamverkan och inter-
nationella åtaganden".
Fru talman! En fungerande rättsstat är det allra
viktigaste för brottsoffren. Det innebär naturligtvis att
brott förebyggs och förhindras men också att begång-
na brott klaras upp, att tiden mellan brott och påföljd
är kort. Vi måste ha ett påföljdssystem som fungerar
och som accepteras av medborgarna. Verkställigheten
av straff måste ske på ett sätt som inte äventyrar
brottsoffrens tilltro till rättsväsendet. Så är inte alltid
fallet i dag.
Sedan regeringsskiftet 1994 har rättsväsendet
drabbats av kraftiga neddragningar. Allra hårdast
drabbad är polisen. Att utreda ett brott, gripa och
lagföra gärningsmannen och möjliggöra en skade-
ståndstalan för målsäganden är fortfarande rättsvä-
sendets första och viktigaste skyldighet gentemot
brottsoffren. Trygghet för brottsoffren förutsätter att
polisen snabbt kan rycka ut och vara på plats strax
efter det att ett brott har begåtts samt att anmälningar
behandlas så att både offret och anhöriga känner att
någon faktiskt bryr sig.
För ett par veckor sedan fanns följande uppgifter i
en av våra Blekingetidningar. Av de ca 500 anmälda
brotten i Ronneby hitintills i år hamnade mer än var
tredje, eller exakt 37 %, omedelbart i polisens arkiv-
korg. Enligt polisen beror det på att konkreta spår och
spaningsuppslag saknas men även på bristande resur-
ser. Det handlar framför allt om stölder och inbrott.
Jag inser att det kan vara mest effektivt att direkt
skriva av en del av brotten, men för allmänheten och
naturligtvis för brottsoffren är det viktigt att i alla fall
försöka hitta den skyldige gärningsmannen.
Ronneby är naturligtvis inget undantag. Så här är
situationen hos flertalet polismyndigheter i Sverige.
Den 26 januari i år presenterade Polisförbundet en
undersökning som genomförts bland 243 slumpvis
utvalda närpoliser runtom i Sverige. Över hälften av
de tillfrågade poliserna uppgav att de arbetade 25 %
eller mindre av sin arbetstid som närpoliser. 80 % av
poliserna uppgav att de inte kunde fullfölja sitt när-
polisuppdrag på grund av arbetssituationen.
Rapporten är en dyster läsning, och den är värd att
ta på största allvar. Det är inte bara det minskade
antalet poliser som är problematiskt. Den allt högre
medelåldern gör sig nu påmind genom fler sjukskriv-
ningar och att alltfler inte kan jobba natt. Kostnaderna
för socialdemokraternas besparingar på polisen får i
dag bäras av ett ökat antal brottsoffer. I landet med
världens högsta skatter håller skyddet för liv och
egendom på att bli en klassfråga. Den som har råd
kan anlita vaktbolag.
Fru talman! Innan jag kort kommenterar några av
våra övriga reservationer vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 1 samtidigt som jag vill tala om att vi givet-
vis står bakom samtliga moderata reservationer och
det särskilda yttrandet.
Samstämmiga uppgifter från aktörer inom rättsvä-
sendet vittnar om att förekomsten av hot och våld mot
vittnen har ökat markant. Mycket tyder också på att
våldet och hoten fått en allvarligare karaktär och att
det i flera fall har lett till att den hotade inte har vågat
ställa upp som vittne. Detta är ett mycket allvarligt
hot mot rättsstaten.
Verksamheten med vittnesstöd är därför välkom-
men och bör intensifieras. Men ett program att ge
stöd till vittnen vid tingsrätter och övriga domstolar
löser inte problemet med de vittnen som skräms till
tystnad redan innan ärendet har gått så långt att det
ska tas upp vid en huvudförhandling. Samhället måste
med kraft bemöta de personer som genom våld eller
hot om våld hindrar att rättegångar kommer till stånd.
Fru talman! Ett år har snart gått sedan riksdagen
beslutade att straffvärdet för övergrepp i rättssak bör
vara lika högt som straffvärdet för mened. Men rege-
ringen har ännu inte återkommit med förslag i enlig-
het med riksdagens beslut. Det är faktiskt lite förvå-
nande att regeringen under ett riksmöte inte hinner
färdigställa en lagändring av en så förhållandevis
enkel natur som det här handlar om. Ett förslag till
lagändring i enlighet med riksdagens beslut borde
kunna läggas fram inom den närmaste tiden.
Fru talman! Vi anser att förslagen i propositionen
underskattar kostnaderna för bl.a. Brottsoffermyndig-
heten och vittnesstöd.
Brottsofferfonden utgör en viktig resurs för
brottsoffren och de ideella föreningar som arbetar
med brottsofferfrågor. Vi har sedan länge föreslagit
att fångarna genom ett 20-procentigt avdrag på arbet-
sersättningen ska ytterligare bidra till finansieringen
av Brottsofferfonden. Det här förslaget drevs igenom
under den borgerliga regeringstiden men har sedan
avskaffats. Avdraget ska, som tidigare, framgå av
fångarnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns
det en betydelsefull pedagogisk poäng med denna
ordning eftersom den dömde faktiskt regelbundet
påminns om att han betalar till Brottsofferfonden.
Samtidigt skulle denna åtgärd bidra till en ytterligare
förstärkning av kvinnojourer och andra verksamheter
som i dag erhåller stöd från Brottsofferfonden.
Brottsoffren får härigenom en indirekt upprättelse
samtidigt som ytterligare resurser görs tillgängliga för
brottsofferinsatser. Vi har ingen reservation på denna
punkt, men jag tar tillfället i akt att framföra vår upp-
fattning. Den är viktig.
Fru talman! Den som bryter mot ett besöksförbud
ska enligt vår uppfattning kunna övervakas med
elektronisk fotboja. Härigenom tydliggörs att det är
mannens rörelsefrihet som ska begränsas, inte kvin-
nans. Åtgärden skulle vara ett tydligt stöd för
brottsoffret - den förföljda kvinnan. Det finns väl
fungerande teknik att använda, vilket innebär att det
inte finns några praktiska hinder mot att inleda en
försöksverksamhet.
Regeringen säger sig utreda de rättsliga förutsätt-
ningarna. Arbetet med detta sägs pågå inom Justitie-
departementet. Jag kan bara konstatera att trots att
både den nuvarande och den förra justitieministern
haft god tid på sig får vi fortsätta att vänta på ett för-
slag. Frågan är, som jag ser det, tydligen inte speciellt
prioriterad på Justitiedepartementet. Samtidigt kan
jag dock konstatera att en riksdagsmajoritet här i går
godkände att långtidsdömda fångar ska kunna avtjäna
sista delen av sitt fängelsestraff med elektronisk fot-
boja.
Fru talman! Avslutningsvis vill vi att det införs en
rätt för målsägaren att uttala sig under huvudförhand-
lingen. Detta är viktigt för balansen i rättegången.
Erfarenheter både från Malexanderrättegången och
från brandrättegången i Göteborg talar för denna
förändring. Vi föreslår därför att en sådan rättighet
skrivs in i rättegångsbalken. Regeringen bör därför,
enligt vår uppfattning, presentera ett förslag till riks-
dagen om att göra brottsoffrets berättelse till en na-
turlig del av den svenska brottmålsprocessen.