Fru talman! Jag har lite svårt att förstå Kia Andre-
assons synpunkter på det sätt som man genomför ett
anförande. Jag nämnde ju att jag skulle uppehålla mig
vid de områden där vi hade annorlunda meningar än
utskottsmajoriteten. Självklart blir det då så att man
talar mer om reservationerna än om det som är posi-
tivt. Jag är övertygad om att Kia Andreasson egentli-
gen förstår det.
Återigen säger Kia Andreasson att det farligaste
stället för kvinnan att vistas på är hos familjen. Men
då får man ju också se lite grann på tidsaspekten. Hur
många timmar om dygnet befinner sig en kvinna i
familjens hägn? Hur många timmar om dygnet är en
kvinna ute och åker bil? Det dödas ju många kvinnor
i trafiken också, men där händer inte så mycket. Om
man tar detta i relation till den tid som man är på
olika ställen är det klart att man med statistik kan
bevisa det mesta. Det är jag övertygad om.
Sedan sade Kia Andreasson tidigare någonting om
att brottsofferjourerna var nöjda med de förändringar
som nu kommer till stånd. Det är inte riktigt säkert
därför att brottsofferjourerna är, som det är nu, syn-
nerligen missnöjda med att polisen inte fullgör den
skyldighet som man redan nu har, nämligen att man,
som det står, i lämplig utsträckning ska informera
brottsoffer om att det finns hjälp och stöd att få av
exempelvis brottsofferjouren och liknande organisa-
tioner. Det sker i alltför dålig omfattning.
Nu kommer regeringen inte med någonting nytt i
det här fallet. Man säger att någonting är på gång,
men det lilla man har sagt om vad som är på gång
tyder inte på att det kommer att bli några större för-
ändringar. Som jag tog upp i mitt anförande så är inte
brottsofferjourerna speciellt nöjda i den delen.