Fru talman! Riksdagen står i dag inför ett histo-
riskt beslut. Vi skall ta ställning till en ny miljöbalk
och får därmed en sammanhållen lagstiftning på mil-
jöområdet. Den bärande principen som miljöbalken
bygger på och som är all internationell lagstiftnings
grund är polluter-pays-principen - förorenaren beta-
lar. KU har yttrat sig till jordbruksutskottet och till-
styrkt denna proposition. Vi har haft att yttra oss över
dess grundlagsenlighet.
Före den 1 januari 1995 var inte egendomsrätten
grundlagsskyddad. Den som lidit en förlust genom att
hans egendom exproprierats var tillförsäkrad ersätt-
ning enligt bestämmelser i vanlig lag.
Vårt EU-inträde innebar att Europakonventionen
inkorporerades i svensk rätt. Därmed fick vi en gene-
rell regel om att den enskildes rätt inte skulle kränkas.
Äganderätten blev därmed grundlagsfäst i regerings-
formen 2 kap. 18 §. En bestämmelse om att ersättning
skulle utgå vid ingrepp i enskild egendom skrevs
också in i grundlagen, utöver Europakonventionens
mer allmänna ordalydelse. Det är detta tillägg som har
lett till tolkningssvårigheter, trots att KU mycket
tydligt underströk att ersättningsrätten inte skulle
utvidgas i förhållande till rådande rättsläge. Förvänt-
ningsvärdena skulle inte omfattas, och inskränkning-
arna i egendomsskyddet skulle vara av viss storlek,
för att något exemplifiera vad vi sade.
Den rättsvetenskapliga debatten har varit omfat-
tande och motstridig när det gäller hur 2 kap. 18 §
andra stycket skall tolkas. Skall motivuttalandena när
det gäller regeringsformens rättighetsbestämmelser
väga tyngre än grundlagens formella lydelse? Där står
att man skall få ersättning om markanvändning inom
berörd del försvåras eller om skada uppkommer som
är betydande.
En sådan ordagrann tolkning skulle leda till säreg-
na, ibland stötande resultat för det allmänna rättsmed-
vetandet, inte minst ur miljösynpunkt. Det skulle
strida mot miljöbalkens bärande idé. Det är politiskt
absurt, och det kan inte vara meningen att ersättning
skall utgå om myndigheterna inskränker verksamheter
av miljöskäl.
Lagrådet, som har en rådgivande funktion, anser
att man skall vara återhållsam med att fästa avseende
vid motivuttalanden om de är svårförenliga med la-
gens ordalydelse. Lagrådet föreslår för att rättsläget
skall bli klart att andra stycket i 18 § 2 kap. regerings-
formen ändras så att det mer stringent uttrycker lag-
stiftarens - riksdagens - avsikt.
KU vidhåller att vårt tidigare motivuttalande skall
tolkas så, att någon utvidgning av äganderätten inte
föreligger, även om äganderätten nu är grundlagsfäst.
Den tolkning av bestämmelsen måste göras som var
avsedd vid dess tillkomst. Men det självklart riktiga
och logiska är givetvis att motivuttalandena i förarbe-
tena och ordalydelsen i lagtexten är i så stor överens-
stämmelse som möjligt.
KU har uppmärksammat Lagrådets påpekande,
och vi har därför kommit fram till att lydelsen i rege-
ringsformen skall ses över. Regeringen bör utreda
frågan med parlamentarisk medverkan. Däremot anser
utskottet att det skulle leda till oöverblickbara kon-
sekvenser om, som moderaterna anser, den enskilda
äganderätten blir orubblig och okränkbar. Utskottet
anser att inskränkningar endast får ske i klart angivna
fall och alltid med full ersättning.
Vi har också en gemensam äganderätt till vissa
naturtillgångar: luft, visst vatten och viss mark. Det
gemensamma ägandet är också något att slå vakt om
och skydda. Gemensamma miljövärden skall värnas.
Om detta talar moderaterna sällan.
Min personliga åsikt är att den enskilda äganderät-
ten skall formuleras på ett övergripande principiellt
sätt i regeringsformen och att ersättningsreglerna
borde kunna regleras i vanlig lag.