Fru talman! Regeringen har visat stor aktivitet den
här våren. Det är bra. Det har den även gjort på det
utrikespolitiska området där många skrivelser och
propositioner har presenterats. Jag såg att vi vid något
tillfälle hade inte mindre än tolv betänkanden att bolla
med i utrikesutskottet. Det har bl.a. varit den skrivelse
som vi diskuterar i dag. Det är vidare Östeuropa, som
vi kommer till, Afrikaskrivelsen, demokrati och MR i
utvecklingssamarbetet, MR i utrikespolitiken, det
nordiska samarbetet, exportkontroll, EU osv. Pressen
på utskottet har varit ganska hård. Risken är att det
blir någon sorts demokratiskt underskott i hela pro-
cessen när så mycket material skall processas på så
kort tid.
I det sammanhanget vill jag gärna inleda med att
tacka utrikesutskottets kansli som har gjort ett fantas-
tiskt arbete och fortfarande har en hel del kvar att
göra i det här massiva arbetet.
Varför gör inte FN något åt Sudan, Rwanda, Bu-
rundi, Algeriet, aidsproblematiken, vattenfrågorna
och miljön? Det är frågor som jag ofta möter när jag
är ute på olika möten. Varför gör inte FN något?
Varför går inte FN in och ställer till rätta? Svaret är
väl bl.a. att FN gör väldigt mycket. FN uträttar
mycket redan i dag. Ett heroiskt och uppoffrande
arbete görs av många FN-arbetare ute i världen. Det
är osjälviskt och sker under mycket tuffa förhållan-
den.
Men å andra sidan är FN inte starkare än sin sva-
gaste länk. Och FN har tyvärr många svaga länkar i
sin sammanhållande kedja. Risken är stor att kedjan
brister. En sådan svag länk är bl.a. FN:s ekonomi. Om
alla medlemsländer betalade in sina årsavgifter till
FN, sin egen förening, skulle mycket av dagens svåra
ekonomiska situation för FN klaras av. Men när bara
ett trettiotal av medlemsländerna uppfyller sina för-
pliktelser är det klart att det blir näst intill omöjligt att
uträtta det som man är satt att genomföra. Det mandat
som FN har blir under sådana omständigheter omöj-
ligt på grund av pengabrist. Därför blir också för-
väntningarna på FN ibland orealistiska.
När katastrofsituationer och outhärdligt grymma
bilder i form av svältande barn eller våldsamma krigs-
scener växer fram på våra TV-skärmar - i dagarna
kan vi se bilder från Sudan t.ex. - är det många som
förtvivlat frågar: Var är FN?
Men många har nog inte riktigt klart för sig vilka
svåra omständigheter FN arbetar under. Därför är det
viktigt med en bred information om vad FN är och
vad FN uträttar under små omständigheter, för att
förväntningarna skall vara realistiska.
När man läser regeringens skrivelse och de motio-
ner som har lämnats in med anledning av den, finner
man att samstämmigheten är stor i Sverige när det
gäller FN. När Sverige en gång i tiden, precis som
Lars Hjertén var inne på, anslöts sig till FN gjorde
man det inte i första omgången. Sverige tvekade på
grund av neutraliteten och andra sådana politiska
inställningar. Men så småningom valde vi att gå in,
vilket Schweiz med samma argumentation inte gjorde.
Folkpartiets motion till den här skrivelsen börjar
med orden: Sveriges aktiva medlemskap i FN utgör
ryggraden för svensk utrikespolitik.
Regeringen avslutar sin FN-skrivelse bl.a. med
orden: Redogörelsen visar att engagemanget i FN är
och förblir en grundpelare i Sveriges utrikespolitik.
Det visar samsynen. Formuleringar av den typen
återfinns i andra partiers motioner också. Det är
glädjande att vi har den samsynen i Sverige. Det
känns bra.
Jag berörde litet FN:s ekonomi. Problemet där är
ju USA som är det land som skall betala den största
avgiften till FN. 25 % av FN:s budget kommer från
USA. Men USA släpar efter med en skuld på 10 mil-
jarder svenska kronor. Det är kombinerat med att man
fördröjer inbetalningar från många andra länder. Då
blir situationen svår för FN. Någon förbättring är
tydligen inte att vänta som det ser ut i dag. Det finns
vissa signaler från USA om att man skall betala, men
man ställer också ganska hårda krav. Vi vet inte vad
som kommer att hända i kongressen.
USA säger sig göra detta för att åstadkomma en
effektivisering av FN. Visst är det riktigt att det finns
organisatoriska brister och alltför stor ineffektivitet i
FN-byråkratin. Det måste åtgärdas.
Från svensk sida har detta påpekats i olika sam-
manhang, och Ingvar Carlssons kommission för glo-
balt samarbete, Vårt globala grannskap, ger exempel
på vad som måste göras. Men detta kan inte åstad-
kommas genom nedskärningar. I stället bör man i
dialog med USA - och det försöker man - åstad-
komma effektiviseringar med förbättrad ekonomi.
Det är dock inte bara USA som sviker. Även tra-
ditionellt FN-vänliga länder börjar sända ut fel signa-
ler och har gjort så en längre tid genom att skära i
biståndsbudgetarna. Här utgör Sverige inte något
undantag. De kraftiga nedskärningar som har gjorts
under senare år av den här regeringen får naturligtvis
också effekt på bidrag från svensk sida till FN-
organisationen.
Under senare tid har Sverige liksom EU och FN
stått handlingsförlamade inför de upprepade massak-
rerna i Bosnien, Rwanda, Burundi, Demokratiska
republiken Kongo, Algeriet osv. Utvecklingen går
mot allt färre väpnade konflikter mellan nationer till
ett ökande antal inomstatliga konflikter. Detta ställer
nya krav på FN och skapar förändrade förutsättningar
för insatserna.
Folkpartiet har i sin motion tagit upp det här. Vi
menar att FN nu måste gå in i en seriös diskussion om
hur FN kan agera i interna konflikter inom länders
gränser. Vi har yrkat på att man skall ta upp den tråd
som Carlsson-Ramphal-rapporten har tagit upp. Där
ger man förslag på hur man skulle kunna ta upp detta i
FN för att ändra stadgan så att möjlighet finns att
agera kraftfullare i interna konflikter. Jag tänkte på
det senast i går när jag såg ett inslag från Sudan. Det
är en intern konflikt som får rulla på år ut och år in,
och man kan gömma sig bakom detta att det är en
intern konflikt.
Här måste vi bryta ny mark. Det finns i betänkan-
det som vi här diskuterar en reservation från Folkpar-
tiet. Det är reservation 4, FN:s agerande i interna
konflikter. Jg yrkar bifall till den.
Avslutningsvis vill jag bara säga ett ord om de
FN-konferenser som har ägt rum under 90-talet. Det
har ju varit åtskilliga sådana: miljökonferensen i Rio,
befolkningskonferensen i Kairo, sociala toppmötet i
Köpenhamn, kvinnokonferensen i Peking, habitatkon-
ferensen i Istanbul.
Ur dessa konferenser har det kommit mycket bra
skrivningar och material, och många vackra ord sägs.
Jag menar att det nu är dags att gå från ord till hand-
ling. Det är dags att förverkliga det som 90-talets FN-
konferenser har lyft fram, som länderna har åtagit sig
att genomföra och som FN därmed också har ett stort
ansvar för. Men FN är som sagt inte starkare än dess
medlemmar. För att det inte skall stanna vid vackra
ord på fina papper måste det till ekonomiska resurser
och det måste till en vilja att gå från ord till handling.