Fru talman! När riksdagen i dag debatterar betän-
kandet som gäller regeringens och Sveriges agerande
i FN kan man undra över varför det behövs en sär-
skild skrivelse, ett särskilt betänkande och en särskild
debatt om de här frågorna eftersom det glädjande nog
råder väldigt stor enighet och uppslutning bakom
regeringens politik bland riksdagens partier i de flesta
avseenden.
Jag vill understryka att jag ser det som väldigt
betydelsefullt att vi har den här typen av skrivelse,
betänkande och arbete som ligger bakom och som
leder fram till debatt och beslut här i riksdagen, där
alla partier har möjlighet att lämna bidrag och syn-
punkter. Sällan rör det frågor där det finns avgörande
skillnader mellan partierna. Snarare vill vi utveckla
olika delar och lyfta fram frågor som inte är tillräck-
ligt belysta.
Men eftersom vi alla betraktar FN-frågorna som
frågor av sådan betydelse vill jag instämma i det be-
klagande som Karl-Göran Biörsmark gjorde sig till
tolk för. Det gäller det demokratiska underskott som
faktiskt uppstår i riksdagen när man från regeringens
sida kommer med så många skrivelser och propositio-
ner på en gång. Det gör att det blir svårt för oss att
lägga ned den tid och tankemöda på det här området
som vi skulle vilja. Det gäller också andra områden
som blir lidande av att vi inte har tillräckligt med tid.
Det blir särskilt intressant i den belysning som ut-
skottet och riksdagen har fått genom en avhandling
och utvärdering som nyligen publicerades vid Lunds
universitet. En forskare har tittat på hur riksdagen och
folkrörelserna har möjlighet att delta i och påverka
regeringens FN-politik. Det visade sig att den påver-
kan som riksdagen och riksdagsledamöterna stod för
var rätt marginell. Vårt inflytande var mycket begrän-
sat, och linjerna var i stort sett redan lagda av rege-
ringen.
Det beklagar jag. När det gäller den svenska poli-
tiken, som vi står bakom, skall man inte se den som
begränsad till regeringens politik. Det är i stället Sve-
riges och svenska folkets politik, vilja och engage-
mang i FN som skall drivas. Där behöver alla partiers
och alla folkrörelsers engagemang och kunnande tas
till vara.
Därför har vi från Vänsterpartiet med förvåning
sett att i den här skrivelsen finns det inte med någon
form av utvärdering, diskussion eller redovisning av
hur folkrörelserna arbetar med FN-frågorna. Vi har
efterlyst det även i tidigare motioner som har behand-
lat FN-arbetet. Det är glädjande att vi kan se att man
från utskottets sida från samtliga partier har varit
överens om att det måste lyftas fram.
Vi har pekat på detta inte därför att vi tror att re-
geringen inte är intresserad av folkrörelsernas med-
verkan. Det har vi fått klart för oss och sett i prakti-
ken. Men vi menar att det behöver lyftas fram. Man
behöver diskutera vad som görs i dag, vad som skulle
kunna göras bättre och hur ännu fler folkrörelser och
enskilda människor faktiskt skulle kunna vara med i
ett konkret FN-arbete.
På en punkt skiljer vi oss åt. Helena Nilsson har
varit inne på det, och där finns det en gemensam re-
servation från Centerpartiet, Miljöpartiet och Väns-
terpartiet. Det gäller ungdomsrepresentation i FN-
delegationen. Vid vissa delegationer har man utsett
ungdomsrepresentant, men det är inte någon regel
eller något tvång att regeringen så skall göra. Om vi
från riksdagen och folkrörelserna i huvudsak var
representerade av ungdomar mellan 15 och 25 år
skulle vi kanske inte behöva driva på på den här
punkten. Men nu vet vi alla att medelåldern på FN-
delegater från riksdagen knappast ligger på 22, 23 år.
Den ligger snarare på minst det dubbla. Det gör det
nödvändigt att särskilt peka ut ungdomsrepresentation
som något väsentligt. Ungdomar kommer med andra
erfarenheter och de kan också sprida budskap och
viktiga frågor till grupper som vi i etablerade partier
kanske inte når på samma sätt. Jag yrkar därför bifall
till reservation 8 om ungdomsrepresentation.
Jag vill också peka på några andra frågor. Det
gäller jämställdheten och barns rättigheter. Vi vet att
FN har varit trögt. Sverige driver på i de frågorna, och
det är väsentligt. Det gäller likaså reformeringen av
FN-systemet och säkerhetsrådet. Där har vi nu bättre
insyn och bättre möjlighet att påverka. Det gäller
också hur säkerhetsrådet skall se ut i framtiden och
hur man skall arbeta med de ekonomiska och sociala
frågorna inom FN. När det gäller de projekt som
regeringen har inom nordiskt samarbete skall vi för-
hoppningsvis komma till något resultat inom en inte
alltför avlägsen tid.
Jag vill peka på några andra, kontroversiella, frå-
gor. Den ena är att Folkpartiet har tagit upp valfrågor
och menar att deltagandet i val borde stärkas, vilket
borde bli en ny målsättning inom FN. Vi tycker från
Vänsterpartiets och flera andra partiers sida natur-
ligtvis att detta är mycket angelägna och viktiga frå-
gor, men att höja dem till ett av FN:s mål känner jag
mig åtminstone på det här stadiet tveksam till.
Detsamma gäller frågan om ändring av FN-
stadgan för att FN skall kunna agera i interna konflik-
ter. Vi delar säkert alla K-G Biörsmarks oro över att
FN i dag inte ingriper så kraftfullt som vi önskar i
interna konflikter. Som jag ser det är det dock knap-
past en stadgeändring som behövs. Det råder i dag en
bristande politisk vilja från inblandade parter. Jag
önskar att Sveriges röst i säkerhetsrådet i vissa fall
skulle vara litet högre. Vi skall inte i förväg backa
därför att vi inte tror att det går att få gehör om vi tar
upp interna konflikter i Colombia eller Algeriet. Jag
menar att vi inte skall dra oss för detta men att vi
knappast löser denna fråga genom en stadgeändring.
Fru talman! Det finns många generella och även
konkreta frågor inom FN som är värda att lyfta fram.
Jag vill avslutningsvis peka på en mycket konkret och
näraliggande fråga som för mig och för Vänsterpartiet
känns angelägen. Det gäller situationen i Västra Saha-
ra.
Jag hade i förra veckan möjlighet att besöka inte
Västra Sahara, som fortfarande är ockuperat av Ma-
rocko, men flyktingläger i södra Algeriet, där en stor
del av befolkningen från Västra Sahara i dag lever
och har levt i mer än 20 år. Det här är en fråga som
FN under många år har hanterat väldigt valhänt och
där man inte på något sätt har kunnat skönja någon
ljusning på problemet.
Västra Sahara är ockuperat av Marocko sedan
Spanien lämnade det som koloni 1974. Sedan dess har
FN på olika sätt försökt lösa problemet. Man kom
fram till principlösningar 1988 och 1990, och 1991
bestämdes om folkomröstning och fredsavtal, men det
har inte hänt någonting förrän FN bytte generalsekre-
terare och Kofi Annan utsåg en särskild representant.
Då tog man från FN:s sida på ett helt nytt sätt upp
frågan.
Sedan hösten 1997 föreligger en överenskommel-
se från Houston där parterna har förbundit sig att
genomföra en folkomröstning som, om planerna hål-
ler, skall äga rum i december 1998.
Västra Sahara är Afrikas sista koloni, det sista
koloniala område som blir självständigt. De år som
området har varit ockuperat har inneburit mycket av
besvikelse och av lidande. FN har liksom naturligtvis
parterna en del försyndelser på området, men nu finns
faktiskt chansen för FN att visa sin styrka, både vad
gäller den identifieringsprocess som nu pågår och vad
gäller genomförandet av folkomröstningen på ett
korrekt sätt. Yttrandefrihet och lokalers tillgänglighet
måste säkras och informationen skötas under den tid
som föregår folkomröstningen.
Det är också av stor betydelse att man skickar or-
dentligt med valobservatörer. Sverige har, såvitt jag
har förstått, givit ett halvt löfte om att ställa sig väl-
villigt, om vårt land blir tillfrågat om detta.
Det är alltså av stor betydelse att FN genomför
folkomröstningen på ett mycket gediget sätt. Man kan
också säga att Västra Sahara i detta avseende har helt
andra förutsättningar än många andra områden. Det är
ett relativt litet land, av halva Sveriges storlek. Det är
ännu inte klart hur stor befolkningen är, men det rör
sig enligt olika beräkningar om mellan 200 000 och
300 000 människor. Det bör alltså finnas väldigt goda
förutsättningar för FN att se till att det här genomförs.
Vidare, fru talman, gäller det inte bara att genom-
föra en folkomröstning och att se till att den går bra
till. Det gäller också att med lärdomar som man har
från tidigare kolonier ge det gedigna stöd som behövs
för att bygga upp ett självständigt land för människor
som har tvingats leva i ett ockuperat land eller på
flykt under så många år. Där kan FN och Sverige via
FN men också som direkt involverat land ge allt det
stöd som kommer att behövas för att se till att landet
får sin självständighet liksom att det kan byggas upp
till en demokratisk stat, där utvecklingen skall kunna
gå framåt.