Fru talman! Det är väldigt tillfredsställande att vi
får en FN-skrivelse hit till kammaren och att riksda-
gen på så sätt får möjlighet att debattera FN-frågor.
Det kom tydligt till uttryck i en debatt här i kammaren
för ett par år sedan att det fanns ett sådant önskemål.
Regeringen har lyhört hörsammat detta och har nu för
andra året i rad givit oss en FN-skrivelse. Jag ser
ingen anledning att FN-frågorna, som i likhet med vad
många här har sagt är en grundbult i svensk utrikes-
politik, skulle behandlas annorlunda än t.ex. Euro-
parådsfrågor eller nordiska frågor. FN-frågorna är
oerhört viktiga, och det är bra att vi får diskutera dem
här.
Det är dock klart att FN-frågorna inte uppvisar
samma spektrum av olika åsikter och samma oenighet
som en del andra frågor kanske gör inom utrikespoli-
tiken. Det finns ett grundmurat stöd för en hög svensk
FN-profil och för den politik som Sverige för i FN.
Jag tror nog att jag kan säga att alla som har varit FN-
delegater med rätta känner en väldig stolthet över att
vara svenskar när vi är i FN, och vi får också del av
det goda rykte som svensk FN-politik med rätta har
fått under en lång följd av aktiva år i FN.
Det finns ändå ett starkt engagemang, som tar sig
uttryck i motioner och reservationer. Dessa är kanske
mest ett uttryck för en frustration över att man vill
mer. Man vill att FN skall vara bättre. Man vill att
Sverige skall förmå mer. Jag har full förståelse för
detta. Jag känner samma frustration själv. Samtidigt
måste man dock gå tillbaka till förutsättningarna, inte
ha för stora och orealistiska krav på organisationen
utan försöka att med små steg, och kanske någon gång
lyckligtvis ett stort, förbättra organisationen.
En del sådana frågor har kommit till uttryck från
talarstolen här. Det gäller t.ex. att valfrågor borde
vara en av FN:s huvuduppgifter, att vattenfrågor
skulle vara en annan av FN:s huvuduppgifter samt att
det borde vara möjligt för FN att agera i interna kon-
flikter.
Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har mycket
framgångsrikt försökt att stärka FN. Han har lagt fast,
såsom flera har sagt här, fyra kärnområden som FN
bör ägna sig åt. Det är naturligtvis fred och säkerhet,
det är humanitära frågor, det är sociala och ekono-
miska frågor och det är utvecklingsfrågor. Alla dessa
frågor är naturligtvis nedlagda i FN-stadgan och har
sitt ursprung där. Tvärsektoriellt, över alla de här
frågorna, skall frågan om mänskliga rättigheter gälla.
Den skall genomsyra allt. I år talar vi särskilt mycket
om mänskliga rättigheter med anledning av att den
allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter firar
50-årsjubileum. Vi har anledning att göra det även
åren framöver. Nästa år har vi två jubileum: Konven-
tionen mot all diskriminering av kvinnor och barn-
konventionen firar 20 respektive 10 år. Jag är överty-
gad om att det normsystem som FN står för kommer
att få stor uppmärksamhet, inte bara här utan för-
hoppningsvis i hela världen, under de kommande
åren.
Sverige invaldes ju i säkerhetsrådet och har suttit
där sedan den 1 januari förra året. Vi har haft stora
förväntningar på att Sverige skulle kunna åstadkomma
en hel del utifrån det program som man gick till val
på. Tyvärr måste man inse att en plats i säkerhetsrådet
innebär att man är väldigt ockuperad av de dagsak-
tuella frågorna. Kanske är det egentligen först när
man har lämnat den här stolen som man med full
kraft, med kunskap och insikt om hur säkerhetsrådet
fungerar, kan försöka reformera såväl säkerhetsrådet
som FN:s utåtriktade arbete. Det har inte saknats
initiativ och försök från regeringen i den vägen under
denna period. Alltför ofta har dock dagsaktuella frå-
gor i stället trängt sig på, och man har fått ägna tid
och kraft åt att försöka hantera de akuta frågorna. Det
krävs ju ett visst mått av framförhållning om man
skall ändra kursen och börja arbeta konfliktförebyg-
gande i stället för att låta sig överrumplas av krig och
konflikter.
När det gäller de meningsskiljaktigheter som har
kommit till uttryck här och som finns i reservationer-
na skall jag hastigt gå igenom vad som skiljer majori-
teten från några av partierna i vissa frågor.
Lars Hjertén berörde moderaternas motion. Här är
det framför allt synen på vad som skulle kunna åstad-
komma en reducering av fattigdomen i världen som
skiljer oss åt. Lars Hjertén säger att utrikesutskottets
majoritet inte delar uppfattningen att man skall främja
en snabb tillväxt. Det är naturligtvis inte det som är
huvudfrågan. Moderaterna skriver i sin reservation att
endast genom att frigöra de här krafterna i u-världen
kan man bekämpa fattigdomen. Vi menar att tillväxt
självklart är nödvändigt och bra, men det är minst lika
viktigt att man har ett demokratiskt system, att man
har en politik som gynnar folkflertalet och att fördel-
ningen blir rättvis. Vi har sett i vissa länder, t.ex.
Indonesien och Malaysia, att enbart snabb tillväxt inte
utrotar fattigdomen, med tydliga bevis på att man inte
lyckas om man struntar i demokratifrågorna och inte
är lyhörd för folkens behov. Därför har vi inte tillgo-
dosett moderaternas motion med ett bifall utan av-
styrkt den.
Det handlar också om synen på Världsbanken och
IMF. Vi tycker visst att de är oerhört viktiga och att
den utveckling som sker inom Världsbanken är gläd-
jande. Men fortfarande saknas den representativitet
som man skulle önska av de organ som handhar de
ekonomiska frågorna för världssamfundet.
I sin reservation hyllar moderaterna också globali-
seringen och den globala frihandeln. Naturligtvis är
frihandel och möjlighet till marknader för utveck-
lingsländerna oerhört betydelsefullt. Men sanningen
är ändå att väldigt många av de fattigaste länderna
inte har del av den globala marknaden, och det hand-
lar om att släppa in dem här. Det är ingen välsignelse
för dem att vissa länder växer sig starka medan klyf-
tan till de fattiga ökar.
Någon har beskrivit globaliseringen som den våg
som skulle lyfta alla båtarna på floden. Lustjakterna
och kryssarna for snabbt i väg. Några av småbåtarna
kom långt efter, och några sjönk därför att de inte
orkade med. Så är det med globaliseringen av eko-
nomin och handeln: Det måste till särskilda ansträng-
ningar för att lyfta de fattigaste ekonomierna.
Vi har inte heller delat moderaternas uppfattning
att Sverige skall diktera nya kärnområden för FN.
Några av dem som man har angett stämmer överens
med majoriteten; det är vi fullt medvetna om. Men
man blandar ganska friskt och gör enligt min mening
medel till mål. FN:s interna reformering är ett medel
för en effektivare FN-verksamhet. Den kan inte vara
ett mål i sig.
Folkpartiet tar upp valfrågor och interna konflik-
ter. Vi har här på samma vis tyckt att valfrågorna inte
bör lyftas upp till ett särskilt kärnområde, ett huvud-
tema för FN. Det är inte detsamma som att FN inte
skall syssla med detta. FN gör det, och FN har faktiskt
haft observatörer i mer än 70 val. Det finns en enhet i
sekretariatet som sysslar med det här och även har
viss samordnande funktion.
Synen på val kan också skilja litet grand. När K-G
Biörsmark replikerade talade han om demokrati. Det
är en väldig skillnad. Val är en liten del i en demo-
krati. Men att alltför snabbt i en demokratiseringspro-
cess släppa ett val över huvudet på folk kanske inte är
den rätta metoden. Det krävs bra förarbete och gott
underarbete. Valet skall komma som ett resultat av att
människor är beredda att välja sina företrädare. Sedan
skall det ske. Därefter måste man hålla demokratin i
gång genom många andra metoder än enbart valfrå-
gorna. Vi tycker att det är för snävt och att det inte är
en tillräckligt stor fråga för att vara ett kärnområde.
Internationella transaktionsskatter har moderaterna
reserverat sig emot. Man säger att det är olämpligt att
FN skall ta ut skatt. Jag vill gärna fråga Lars Hjertén:
Vad är det som gör att detta är högst olämpligt, när
det är gemensamma åtaganden? Vi pratar inte enbart
om Tobinskatten, utan nämner i betänkandet flera
olika varianter. På ett eller annat sätt måste FN finan-
siera inte bara den reguljära verksamheten och den
fredsbevarande utan också de tillkommande behov
som vi ser väller över FN. Där skulle FN gärna kunna
göra någonting och skulle vara ett bra verktyg för att
åstadkomma utveckling, men där saknas resurserna.
FN behöver bygga upp fonder för oförutsedd och
planerad verksamhet.
Till den viktiga frågan om interna konflikter. Det
skiljer sig inte i synen på hur FN borde agera. Vi
tycker alla att FN borde kunna agera i interna konflik-
ter, men vi inser naturligtvis också att det är en omöj-
lighet så länge inte den politiska viljan finns. Eva
Zetterberg har framfört det som är majoritetens syn i
frågan, nämligen att enbart genom att ändra orden på
ett papper åstadkommer vi inte någonting. Om det
bara var processen som ledde fram till en annan for-
mulering som ändrade något skulle världen inte se ut
som den gör, för FN-stadgan är full av vackra formu-
leringar som tyvärr inte efterlevs. Men det är ändå ett
viktigt verktyg för oss.
Jag tror att man bör hantera den här frågan precis
som man har gjort med andra viktiga FN-frågor. Man
måste påverka, försöka ändra attityder och få en
praxis att utvecklas, och sedan får man ändra FN-
stadgan efter hand. Så gjorde man när det gällde
fredsbevarande operationer under Dag Hammar-
skjöld, och jag tror att det är den enda framgångsrika
vägen. Annars skulle all energi i FN absorberas av en
diskussion om formfrågor och hur orden på papperet
skulle se ut. Jag är också rädd att en försvagad FN-
stadga skulle kunna bli ett resultat.
Till Miljöpartiet och SHIRBRIG. Här tror jag att
det föreligger ett missförstånd. I statuterna till
SHIRBRIG sägs det tydligt att de bara skall kunna
användas under FN-stadgans kap. 6. Enligt vår lag-
stiftning behöver inte regeringen komma till riksdagen
och fråga om man får sätta in fredsbevarande trupp
under kap. 6. Jag vill höra med Bodil Francke Ohls-
son om hon anser att detta skall vara en ändring. Skall
den då gälla generellt, att varje gång som vi skall
skicka fredsbevarande trupp efter FN:s förfrågan skall
det avgöras av riksdagen? Om inte tror jag att vi
egentligen är överens, därför att statuterna säger,
under kap. 7 i FN-stadgan, att detta inte skall ske med
tvångsmedel.
Vattenfrågorna är oerhört viktiga. De ingår i det
bredare säkerhetsbegrepp som säkerhetsrådet har att
arbeta med. Men att, som motionärerna och reservan-
terna vill, göra detta till en av de stående frågorna på
säkerhetsrådets dagordning tror vi inte på. När vatten-
frågorna är del av en konflikt skall de självfallet an-
gripas, precis på den grunden, att det är knappa vat-
tenresurser som är orsaken. Ofta är konflikterna mer
komplexa än så. Vi har emellertid inte velat göra detta
till en huvudfråga för FN.
Frågan om ungdomsdelegat i FN-delegationen har
tagits upp. I den svenska FN-delegationen deltar lön-
tagarorganisationerna, arbetsgivarorganisationerna
och en folkrörelserepresentant. Folkrörelserepresen-
tanten utses i ett nomineringsförfarande bland alla
föreningar och organisationer som går under folkrö-
relsebenämningen. Under de senaste sex åren har
ungdomsorganisationen LSU respektive Peace Quest
blivit antagen som representant. I övrigt har det varit
handikapporganisationer, Svenska kyrkans organisa-
tioner, fredshögskolan och IKFF, Kvinnor för fred.
Var och en av dessa skulle med rätta kunna kräva en
egen delegat. Jag tror att det är viktigt att man tar vara
på ungdomars intresse, men att särbehandla dem och
öronmärka en plats i delegationen skulle göra organi-
sationen stor och otymplig och skulle innebära krav
av samma slag från andra.
Fru talman! Det här var några, möjligen litet spre-
tiga, uppfattningar om FN:s viktiga arbete. De baserar
sig på de åsiktsskillnader som har kommit fram i
utskottet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.