Fru talman! Jag skall inte alltför mycket förlänga
debatten. Vi kristdemokrater har inte några reserva-
tioner när det gäller detta betänkande utan vi har ställt
upp bakom majoritetstexterna. Men det är några frå-
gor som jag ändå känner att jag gärna vill lyfta.
När det gäller frågan om nedrustning tror jag att vi
allesammans här i kammaren blev chockade när Indi-
en gjorde sina kärnvapentester härförleden. Vi kanske
inte kan säga att vi blev helt överraskade. Det har på
något sätt funnits i bakgrunden som ett hot att så
skulle ske.
Vid ett tidigare tillfälle skrev vi från vårt partis
sida en kommittémotion där vi tog upp frågan om
kärnvapennedrustning och där vi hade ett förslag om
att Sverige, som nu har säte i säkerhetsrådet, skulle
försöka få upp frågan om kärnvapenmakternas ned-
rustning, och inte bara deras nedrustning utan också
deras avrustning av sina kärnvapen.
Jag kan inte exakt komma ihåg - och jag har inte
hunnit med allt det arbete som vi här har hört talas om
som vi har på vårt bord att ta fram - det exakta svar
som vi fick. Men det gick mer eller mindre ut på att
detta inte var någonting som kärnvapenmakterna ville
ha diskuterat i säkerhetsrådet.
Det är bestickande att just de permanenta med-
lemmarna är de som är kärnvapenmakter. Vi kan
förstå att det kanske inte ligger i deras intresse att i
det här sammanhanget diskutera frågan. Ändå har den
oerhört stor betydelse för världsfreden, som just är
säkerhetsrådets stora ansvar. Därför menar vi att frå-
gan trots allt borde komma upp också i säkerhetsrå-
det.
Det finns andra forum för att diskutera den här
frågan. Det är ju inte så att kärnvapenmakterna inte
har nedrustat. Men ändå vet vi att det är just det fak-
tum att det finns kärnvapenmakter och att de har
kärnvapen kvar som gör att andra stater, såsom Indi-
en, anser att de på något sätt har ett försvar för att de
också vill komma in i klubben. Det är trots allt är den
mäktiga klubben, de länder som sitter som permanen-
ta medlemmar i säkerhetsrådet.
Därför menar jag att de permanenta medlemmarna
i säkerhetsrådet på något sätt måste ta ett större ansvar
när det gäller den här frågan för att vi inte skall få fler
stater som liksom Indien vill och försöker att komma
in i den här klubben som vi vill skall försvinna. Jag
tror att vi allesammans är överens om att vi vill att
kärnvapenmakterna skall fortsätta sin nedrustning. Jag
har sagt att det finns andra forum för den debatten.
Men på något sätt tror jag ändå att de länder som inte
är permanenta medlemmar måste ta på sitt ansvar att
föra upp den här frågan också i säkerhetsrådet.
Sedan skulle jag också vilja säga några ord om de
humanitära katastroferna. Karl-Göran Biörsmark
berörde Sudan och det inslag vi såg på TV i går om
katastrofen i Sudan. Jag kan inte låta bli att göra re-
flexionen - och detta inte enbart med anledning av
Sudan utan också när jag tänker på debatten här i dag
- att insatserna ofta kommer för sent. FN har ett oer-
hört stort ansvar. Kofi Annan har tagit upp att detta på
ett ännu mer utmärkande sätt skall vara ett av de hu-
vudområden som FN skall ta ansvar för, dvs. den
humanitära situationen i världen.
Inte bara i Sudan utan också i t.ex. Nordkorea
upplever vi att insatserna kommer för sent. Hundratu-
sentals människor, kanske miljontals, hinner att dö
innan de får hjälp. Man kan inte låta bli att ställa sig
frågan: Kan inte FN göra mer för att komma in på ett
tidigare stadium? Jag vet att det ytterst är regimernas
skuld. Men vi andra står ändå inte utan skuld. Där
skulle jag vilja att vi ytterligare med frenesi drev
frågan i FN att komma in på ett tidigare stadium.
Det är många här som har tagit upp de interna
konflikterna. Jag skall inte säga alltför mycket om det.
Det är en väldigt svår fråga hur man bäst skall gå till
väga för att FN och säkerhetsrådet skall kunna ingripa
mer i de interna konflikterna än vad man hittills har
gjort när de mänskliga rättigheterna förtrampas på ett
flagrant sätt.
Jag tror att vi allesammans har upplevt våndan in-
för vad som hände i Rwanda, vad som händer i Bu-
rundi och vad som hände i Kivu. Vi såg tusentals,
tiotusentals, hundratusentals människor förlora sina
liv i dessa humanitära katastrofer. Nu har vi Sudan
och Nordkorea inför våra ögon.
I Sudan är det också interna konflikter, och vi har
också talat om Algeriet. Vi upplever allesammans att
vi skulle vilja att säkerhetsrådet kunde agera mer
kraftfullt.
Vi kristdemokrater har inte ställt upp på Folkpar-
tiets reservation. Jag vet inte om det är en stadgeänd-
ring som måste till, men på något sätt måste detta bli
mer effektivt. Det måste kunna fungera på ett bättre
sätt än vad det har gjort hitintills.
Vi har hört här att den politiska viljan inte finns.
Men då måste det finnas stater som är pådrivande -
kanske ännu mer pådrivande än de är i dag! Jag skulle
önska att Sverige tog på sig att ännu mer vara en
pådrivande part i de här frågorna. Vi får inte låta
människor förgås i de interna och humanitära kata-
stroferna.