Fru talman! Jag vill ta upp myterna kring patentlagstiftning och gener. Det är faktiskt inte så länge sedan som vi i den här kammaren antog en lagstiftning om patent på gener. I den likställs det som kallas för växtförädlarrätt och patentering på växter. Man skyddar alltså bondens rätt till sitt eget utsäde. Det är den första saken som man bör beakta när man slänger ur sig sitt förakt mot patent.
Jag ser dessa myter ganska ofta: Man borde aldrig någonsin få ta patent på gener som finns i ursprungsbefolkningar. Det är så hemskt att läkemedelsföretagen måste köpa tillbaka läkemedel som innehåller delar av de gener där man har tagit patent.
Låt mig ta upp ett exempel. Om man i Amazonas djungler hittar ett protein som kan bota bröstcancer. Sedan tar Astra Seneca fram den genen och använder den för att ta fram proteinet för att ha det i sitt läkemedel.
Ungefär en av 5 000 aktiva substanser blir någonsin ett färdigt läkemedel. I genomsnitt tar det i dag tolv år och kostar mer än 800 miljoner dollar - inte kronor. Av alla läkemedel som tas fram är det bara ett av tre som någonsin blir lönsamt, trots att man har patenträtten.
Tror någon i den här församlingen att man någonsin skulle utveckla proteinet till ett läkemedel mot bröstcancer om man inte hade patenträtt?