Fru talman! Jag tror att vi kan göra mycket. Det har gjorts en hel del. Vi har, som Marie Wahlgren säger, fått en bättre lagstiftning. FN har tagit tag i de här frågorna, och vi har Cartagenaprotokollet med mera. Vi har tagit upp frågorna till en diskussion och en global debatt. Det är otroligt viktigt för en stor del av den fattiga befolkningen i världen. Men jag tycker inte att vi gör tillräckligt. Jag tror inte heller att tillämpningen av lagstiftningen och kontrollen av vad som händer är tillräcklig.
Det är nog så att företagens intressen går före de rättigheter som många befolkningsgrupper bör ha. Det är till och med så att vissa länder känner att deras inflytande över de här frågorna har begränsats, att det är de stora företagen som nästan dikterar villkoren. Därför gäller det att se till att det finns ett demokratiskt inflytande, att det finns öppenhet, att det inte får vara en massa hemlighetsmakerier. Vi måste ha en öppen debatt hela tiden och på det sättet stärka lagstiftningen. Vi måste ha respekt för att de fattiga länder som har de här råvarorna får tillbaka ett återflöde och får rätt att bestämma över sina tillgångar. Det tycker jag är en rättvisefråga.