Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande.
Betänkandet handlar om ett kanske inte alltför spännande område, om man tittar på vad det formellt handlar om: de allmänna bidragen till kommunerna. Men samtidigt går det inte att debattera de allmänna bidragen till kommunerna utan att tala om hela kommun- och landstingssektorn och de viktiga tjänster som utförs där. För det är trots allt så att de stora huvuddelarna av välfärdssektorn och de saker som utförs finns inom ramen för kommuner och landsting. Det är ofta vi i den här kammaren fattar beslut och debatterar om den här verksamheten, men till syvende och sist är det i kommunerna och landstingen man genomför verksamheten, och där finns också de valda företrädare som har ansvaret för verksamheten.
Denna sektor omsätter i stort sett 800 miljarder kronor och har vida arbetsuppgifter. I huvudsak finansieras verksamheten över kommunalskatten, dels den till primärkommunerna, dels den till landstingen. Det innebär att besluten över ambitionsnivån i allt väsentligt fattas i andra sammanhang än här i riksdagen.
Tittar vi ut över Kommun- och landstingssverige ser vi att det ser olika ut. Sverige är olika. Det är inte samma majoritet överallt i landet. Majoriteten ser inte ut som här i riksdagen. Det är olika koalitioner. Olika församlingar kommer fram till olika beslut om ambitionsnivån.
När man lyssnar på debatten här i riksdagen får man en känsla av att Sverige är indelat i två mycket tydliga block - ett block som verkar vilja dra ned på allt och att välfärdstjänsterna ska gå på svältnivå och ett annat block med generösa budgetar som skulle vilja ha ett annat Sverige om man bara fick bestämma. Men i kommun- och landstingssektorn ser det inte ut så. Ungefär hälften av kommunerna styrs av koalitioner där Socialdemokraterna ingår. I utvärderingar av hur mycket man satsar på välfärdstjänster finns det inget tydligt mönster att de partier som är i opposition här i riksdagen som majoritet i kommuner och landsting skulle föra en väsentligen annan politik.
Jag har några kommentarer till det som har varit uppe i debatten här i dag.
Till Pia Nilsson vill jag säga att det är hedrande att någon läser in sig så noga på de tidigare debatterna i det här sammanhanget. Hon hade en kommentar om att jag för ett år sedan gjorde en bedömning av läget när det gällde hur överskottet skulle vara. Jag har tydligen legat 5 miljarder fel i den bedömningen för ett år sedan. Man ska då beakta att den här sektorn omsätter 800 miljarder kronor, så differensen är mindre än 1 procent. Jag kan konstatera att det nog var fel på prognosen, men om man jämför med andra prognoser som har gjorts på ett års sikt kan man nog ändå vara ganska nöjd om man inte har mer fel än 1 procent.
Jag skulle också vilja lyfta fram H C Andersens
Den fula ankungen
. I den finns det en passage där ankmamman beskriver för den fula ankungen hur stor världen är. Den fula ankungen tror att det bara är den lilla pölen där man själv är som är världen, och andmamman tydliggör att världen är mycket, mycket större: Den går bortom pölen, ända bort till ladugården där borta. Saken är ju den att de båda hade fel. Världen är ännu mycket större.
När Pia Nilsson framhåller att regeringens bedömningar för ett år sedan inte har hållit exakt när det gäller utfallet vill jag påpeka att världen är mycket större än Sverige, och det har hänt saker i världen under det senaste året. Vi har i det närmaste en ekonomisk kollaps i Europa och i USA. Att då tro att Sverige skulle förbli opåverkat och att prognoserna skulle stämma ned på tredje och fjärde värdesiffran är väldigt naivt.
Prognoser är prognoser. Så sent som i dag har Riksbanken meddelat en ny styrränta. Om vi tittar på de prognoser som Riksbanken gjorde för ett år sedan kan vi konstatera att inte heller de har haft helt rätt. Men bara för att det är svårt att göra prognoser ska man inte sluta att göra dem.
Per Bolund lyfter fram behovet av långsiktiga förutsättningar. Det är mycket viktigt. Vi tar i betänkandet upp att regeringen har fått levererat till sig en utredning som heter
Spara i goda tider
, som behandlar just den frågan. Utredningen lyfter fram att man ska ge verktyg till kommuner och landsting så att de har möjlighet att spara i goda tider för att jämna ut konjunktursvängningarna.
Det är helt rätt som Per Bolund säger att många tjänster som levereras inom kommuner och landsting inte ska påverkas av konjunkturen. Bara för att det är lågkonjunktur ska man inte lära sig mindre i skolan, och det ska inte vara sämre omsorg i barnomsorgen för att det är lågkonjunktur. Inte heller ska man lägga till kurspaket i grundskolan för att det råkar vara högkonjunktur.
Det är fullt klart att det behövs instrument. Utredningen är lämnad till regeringen, och regeringen kommer att återkomma.
En annan fråga som behandlas i betänkandet är privata aktörer i skattefinansierad verksamhet. Det är en fråga som är mycket svår och som ibland debatteras i ganska högt tonläge. Det är viktigt att komma ihåg att det i det här parlamentet finns en ganska bred enighet om att vi i det här landet har marknadsekonomi och att marknadsekonomin har tjänat oss väldigt väl.
Marknadsekonomi innebär att vinst har varit en drivkraft i mycket av utvecklingen. Jag tror, eller rättare sagt jag är övertygad om, att vi inom välfärdssektorn måste vara noga med att inte säga nej till utveckling och innovation. Om vi ska kunna ha kvar en välfärdssektor som levererar god kvalitet och som vi har råd med - betänk det som var uppe i förra debatten, om hur det ser ut på personalförsörjningssidan - måste vi även i välfärdssektorn ha en utveckling. Hur den utvecklingen åstadkoms så att man minimerar den negativa sidan av den är en stor utmaning, men om man säger nej till marknadsekonomin och marknadseffekterna tror jag att man hamnar väldigt fel.
Här kommer lite oroande signaler från Socialdemokraterna. De svenska Socialdemokraterna har varit ett av världens framgångsrikaste vänster-center-partier. Det har man varit för att man inte har sagt nej till marknadsekonomi. Man har bejakat marknadsekonomi. Nu är det viktigt att det inte blir någon vänstersväng, så att man ger sig ut på en populistisk ökenvandring. De stora förlorarna på det skulle bli de som är i behov av välfärdstjänsterna.
Det har tagits upp ett antal andra frågor, och jag är den första representanten för Alliansen att gå upp i denna debatt. Jag inser att några har begärt replik på mig, men jag vill citera en historia till. Det här är den lilla bocken Bruse. Det kommer en större senare. Om det är någon fråga som ni tycker vore mer välriktad till någon annan än till mig kan ni spara den.
(Applåder)