Fru talman! En stolt centerpartist är Emil Källström. Han är stolt över den höga arbetslösheten. Han är stolt över att det är så många som behöver ekonomiskt bistånd i ett Sverige som styrs av en allians där ekonomin ska var närmast tigerlik. Det är mycket märkligt.
Bibehållen välfärd, pratade Emil Källström om. Menar du verkligen allvar? Hur kan man säga det när utanförskapet inte har gjort någonting annat än att öka, trots löften från dig och dina kolleger om att utanförskapet skulle minska till vilket pris som helst.
Vi ser i dag att det är över 400 000 personer som får någon form av bistånd. Vi ser den höga arbetslösheten. Vi ser den höga ungdomsarbetslösheten. Vi ser hur många som inte får något från trygghetssystemen, från sina sjukersättningar, från a-kassan, allt det. Och du säger att du är stolt över en bibehållen välfärd. Det är för mig en gåta hur man kan lösa ekvationen och få det svaret. Jag vill påstå att täljaren och nämnaren inte riktigt är synkade, för svaret är att välfärden verkligen har påverkats negativt under dessa år. Jag kan inte se någonting annat.
Emil Källström tillstår ändå att våra förslag är bra, trots att du är emot de specialdestinerade bidragen. Du tycker ändå som vi att gymnasiereformen är ett elände för kommunerna som ska spara 675 miljoner nästa år, likaså när det gäller sommarjobben, likaså när det gäller bidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid. Ändå säger du nej till dem. Vad är alternativet från Emil Källström och Centerpartiet?