Fru talman! Så ska vi ha't! Men var ska vi ta't? Det är den grundläggande frågan för all kommunal verksamhet.
En annan grundläggande fråga är: Kan den kommunala ekonomin och landstingsekonomin utvecklas på ett avgörande annat sätt än den svenska ekonomin i dess helhet?
Man behöver inte vara Nobelpristagare i ekonomi för att kunna svara på den frågan, för svaret är nej. Det helt avgörande för den kommunala sektorns ekonomi är själva sysselsättningsgraden. Det är väldigt lätt att se det. Hur får kommuner och landsting sina pengar? Jo, till två tredjedelar är det skatteintäkter från de arbetande människorna.
Vi tar ut väldigt höga kommunala och landstingskommunala skatter i landet. På varje tjänad hundralapp tar kommunerna numera ut 20:66 kronor, och landstingen tar ut ungefär 10:90 kronor, något höjt, för skatterna höjs just i år på ett par ställen. Det är alltså uppåtriktat.
Sammanlagt är det ungefär 32 eller 33 kronor, ända upp till 33:50 kronor, som man får betala i någon kommun. Det är väldigt hög skattebelastning för vanliga medborgare som inte tjänar så mycket. Då ska man veta att kommunerna tar en väldigt stor del av det.
Samtidigt, fru talman, får vi väldigt mycket för de pengarna. Välfärden, i den mening som de flesta människor upplever den, är kommunal verksamhet. Det är sjukvård, skola, förskola, vägar och vad det nu är - alla dessa olika kostnadsposter.
Dess bättre är de svenska kommunerna genomgående mycket välskötta med högkompetenta medarbetare över lag. Det finns få undantag. Jag tycker att man ska säga att antalet kommuner som inte är välskötta här i landet är väldigt få. De medborgare som väljs till de kommunala församlingarna - landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige - har alla ett gemensamt: De ska sköta den kommunala ekonomin så gott det någonsin går inom de ramar som inte minst vi i riksdagen ställer upp för deras möjligheter att göra det.
Under förra året, fru talman, var det bara 17 kommuner i landet eller till och med 16 som gick med underskott. Ungefär 160 kommuner visade bättre resultat är någonsin. När man har så goda resultat är det klart att det någon gång går nedåt, och det kommer det säkert att göra nästa år för många kommuner, beroende på statsbidragsändringar och annat som kommer.
Men totalt sett - här måste jag något polemisera mot herr Bolund - kan man se, om man läser den fina skrift som säkert också herr Bolund har läst, nämligen
Om kommunernas och landstingens ekonomi - oktober 2011
, som man måste säga är en rafflande skrift, att prognoserna för de kommande åren, trots alla de bekymmer som finns, ändå är att i stort sett alla kommuner och landsting kommer att klara sig med överskott av icke betydande omfattning. Överskottet är inte alls så stort som 2,8 procent, som det var för 2010, men det är ändå över 1 procent, och det är ganska mycket i de här sammanhangen.
Fru talman! Under detta år har två viktiga utredningar om kommunernas ekonomi presenterats. Den ena, som jag själv hade tillfälle att sitta i, var Utjämningskommittén. Den bereds nu, som så mycket annat, i Regeringskansliet för att kunna träda i kraft 2013.
I den kommittén var vi eniga i många avseenden, möjligen eftersom vi var bundna av direktiven, att det inte fanns mer pengar, som alla oppositionspartier just nu anslår hej vilt, mest naturligtvis Vänsterpartiet, som anslår 19,6 miljarder utöver vad regeringen har föreslagit.
Det betyder inte att det inte kommer att ske stora saker i utjämningssystemet. Men jag tror att det viktigaste som Utjämningskommittén föreslog var att vi ska slå fast att man ska kunna bo var som helst i landet även framdeles och kunna räkna med god social service. Vi ska också ha ett utjämningssystem när det gäller intäkter som gör att människor kan känna trygghet.
Jag tycker att vi i Utjämningskommittén på en punkt lyckades visa att det finns en skillnad mellan statistiken och verkligheten. Det är att ganska många välmående förortskommuner har väldigt höga inkomster - det gäller faktiskt också kommuner som har höga inkomster från industrier, som Gällivare och Kiruna. Det är höga inkomster, men kostnaderna ligger någon annanstans.
Detta är någonting som vi inte fullt ut kunde beakta med hänsyn till realiteten. Man ser nu också kommuner som får väldigt höga kostnader för till exempel trafikinvesteringar som har gått upp under 2010. Detta är en oformlighet i själva utjämningssystemet som regeringen bör fundera på.
Den andra utredning som kom, fru talman, heter
Spara i goda tider
. Det handlar om balanskravet. Det är viktigt för många kommuner att de kan se till att spara överskott och hantera dem på ett klokt sätt. Det nuvarande balanskravet är alltför snävt för många kommuner i det avseendet. Också denna utredning är under beredning, och man kommer säkert att komma fram till klokare förslag än vi har för närvarande.
Jag ska inte ta upp gymnasiereformen, för den har Sveriges Kommuner och Landsting rett ut på ett bra sätt med hänsyn till demografin. Det som sägs här från talarstolen tar inte hänsyn till den demografiska utvecklingen. Det gör däremot Sveriges Kommuner och Landsting, för det måste man göra i varje kommun och landsting. Man måste se hur antalet elever utvecklas. Det är avgörande på den punkten. Det gäller också de äldre.
Men jag ska läsa vad Sveriges Kommuner och Landsting har skrivit den 14 oktober i år. Rubriken är: Kommunsektorn klarar skuldkrisen. Sedan står det:
Kommuner och landsting har förutsättningar att klara omvärldens ekonomiska oro relativt väl. Resultatet faller visserligen kraftigt jämfört med förra året, men det förklaras till stor del av engångskostnader och minskande statsbidrag. Totalt beräknas kommunsektorn få ett överskott på 2 miljarder.
Jag menar att det är det viktigaste, att vi kommer att kunna klara den allmänna välfärden också 2012, under förutsättning att vi klarar sysselsättningen, och det finns goda förutsättningar för det.