Herr talman! I fjol, när vi behandlade min motion
om bättre epilepsivård, svarade utskottet egentligen
inte alls. Utskottet uttryckte att man hade förståelse
för problemet och mer i den stilen.
I år, 1997, har följande hänt. De tre utredningar
som Gertrud Sigurdsen initierade pekade på de tre
områden som jag själv har tagit upp i flera års motio-
ner.
För det första är epilepsivården i vårt land ordent-
ligt underdimensionerad.
För det andra behöver framför allt barn med epi-
lepsi bättre vård: diagnostisering, specialistbedöm-
ning och prövning om aktiva åtgärder, t.ex. operation,
är möjliga. Operationer ger för övrigt mycket bra
resultat inte minst på barn.
För det tredje saknas det neurologer med specia-
listkompetens. För närvarande saknas 13 stycken.
Lediga platser har utannonserats. Det gäller inte minst
i de norra delarna av vårt land. Landet behöver fak-
tiskt fler neurologer, och personer med neurologiska
sjukdomar behöver och kan kräva en bättre vård än de
får i dag.
Nu har Socialstyrelsen, som man tidigare har åbe-
ropat, behandlat dessa tre utredningar om epilepsivår-
den och kommit fram till följande häpnadsväckande
slutsatser: "På grund av begränsningen i vår kapacitet
har vi för närvarande ej möjlighet att ta upp epilepsi
liksom flera andra angelägna sjukdomsgrupper till
behandling". Man fortsätter: "Vi vill ta kontakt när
epilepsisjukvården blir aktuell".
Man tar sig för pannan.
I ett av de senare numren av tidningen Lands-
tingsvärlden skriver docenten i neurologi Kristina
Malmgren följande: "Operation skulle kunna hjälpa
flera". Hon fortsätter: "Det är viktigt att operera tidigt
för att minska risken för skador som orsakas av sjuk-
domen. Dessutom hinner förhoppningsvis inte en
negativ självbild utvecklas hos den sjuke".
Trots detta går det i snitt 15 år från sjukdomsdebut
till operation. 15 år! Tala om köer och väntetider! Nu
verkar det dessutom dessvärre som att antalet opera-
tioner minskar ytterligare.
Min motion har i år kommit att behandlas till-
sammans med prioriteringsfrågor. Någon har sagt att
detta är en fördel. Jag med min tydligen dåliga kun-
skap om sådana frågor förstår inte fördelen med att
motionen behandlas just när det gäller prioriteringar.
Det finns inte ett ord om epilepsi i utskottets utlå-
tande, inte ett ord om vad som kan göras, inte ett ord
om att den analys som har gjorts i de tre utredningar-
na är riktig och att åtgärder borde vidtas och inte ett
positivt ord om att utredningarna måste följas av en
bättre vård för personer, inte minst barn, med epilep-
si.
Nu måste jag ställa ett par frågor till utskottets ta-
lesman - om det uttrycket tillåts - Ingrid Andersson.
Det finns utredningar med slutsatser om klara
brister i vården. Riksdagen och socialutskottet vill
eller kan inte göra någonting. Socialstyrelsen har inte
tid. Vi har uppvaktat Landstingsförbundet med krav
om ett vårdprogram för personer med epilepsi, men
ingenting händer. Jerzy Einhorn, som var ordförande i
Prioriteringsutredningen, sade för några år sedan: Jag
tror att det är viktigt att vi återkommer till frågan vid
lämpliga tidpunkter.
Jag har, som sagt, ett par frågor till Ingrid Anders-
son. Jag vädjar om svar på dem.
När är det lämplig tid att ta upp frågan om epilep-
sivården? Anser utskottet att det är lämpligt med ett
vårdprogram också för de 100 000 svenskar som har
drabbats av epilepsi i någon form?