Herr talman! När Prioriteringsutredningen arbeta-
de stod det klart för alla att den etiska grund som
prioriteringar i vården behövde stå på måste vara av
sådan natur att den kunde omfattas av en alldeles
överväldigande majoritet av svenska folket. Om stora
skiljaktigheter förelåg på detta grundläggande plan
skulle svårigheter uppstå. Visserligen skulle kanske
debatten bli vital, men oro och misstänksamhet hos
allmänheten kunde lätt få näring. Nu finns en så stor
värdegemenskap i samhället att enighet om den etiska
plattformen kunnat nås, samtidigt som debatten vitali-
serats - även om det faktum att frågorna inte riktigt
kommit in i ett hälsoekonomiskt sammanhang medfört
att debatten inte blivit så intensiv som man kanske
väntat.
Vänsterpartiet, som inte var representerat i utred-
ningen, har tyvärr inte velat ställa upp för den etiska
plattformen vad gäller den lilla ekonomiska anknyt-
ning som där finns. Man vill inte inse att kostnadsef-
fektivitet hör till den etiska plattformen. Utan tvekan
medför en vård som inte bedrivs kostnadseffektivt att
resurserna räcker till färre. Visst är frågan svår och
visst innehåller den politiska risker. Prioritering inne-
bär ju också att man anger att man avstår från någon-
ting. Definitionen av en kostnadseffektiv vård är inte
entydig, men att bara vara advokat för ökade resurser
till vården är inte acceptabelt.
Herr talman! Frågor om prioriteringar som alltid
gjorts, men som man inte klart redogjort för, lyfts nu
fram till diskussion. Att inte öppet tillstå faktiska
prioriteringar har väl kunnat förekomma tidigare.
Men dagens, och kanske ännu mer morgondagens,
patient skall inte bara enligt lagen vara informerad
och delaktig, utan han eller hon kräver också det. Den
vård som patienten skall ha kan inte ges utan patien-
tens medverkan. Därför är detta ett viktigt dokument
och ett viktigt underlag för den fortsatta debatten.
Denna måste vara kontinuerlig och ständigt pågå och
utvecklas, varför också uppföljningen är högst vä-
sentlig. Förändringar sker ständigt och nya sjukdoms-
grupper kommer in, som motionerna visat på. Vi är i
huvudsak överens om de förändringar av bl.a. hälso-
och sjukvårdslagen som här föreslås.
Under arbetet med betänkandet har vi fått gehör
för våra synpunkter, nämligen att smärtlindringen
måste lyftas fram inte bara vid vård i livets slutskede
utan vid all vård, i och med att man i utskottet uttalar
att man delar vår uppfattning. Likaså poängterar ut-
skottet hur viktigt det är att aktuell information röran-
de vård i livets slutskede finns tillgänglig. Utskottets
uttalande i denna del är mycket viktigt, eftersom ak-
tuella undersökningar visar att sådan information ofta
inte finns.
Däremot måste, tyvärr, vår uppfattning stå kvar,
nämligen att man från majoritetens sida mera verbalt
ägnar sig åt den enskilde patientens rätt och värdighet
än konkret föreslår åtgärder som stöder patienten.
Ingenstans berör man vikten av att den enskilde pati-
enten de facto får sin rätt och värdighet säkrade ge-
nom att han eller hon så långt det är möjligt tillförsäk-
ras rätten att välja vård. Vi anser att det är viktigt att
den enskilde patienten har rätt att välja den vårdform
som bäst passar just honom eller henne i enligt med