Herr talman! Det här är i huvudsak ett mycket bra
förslag, och Prioriteringsutredningen har gjort ett
väldigt bra arbete. Det är en utredning jag har följt
noga.
Redan 1989 motionerade jag i mitt landsting om
att en prioriteringslista skulle inrättas och att vi skulle
uppvakta statsmakterna om att en sådan lista skulle
tas fram för landet. Jag tror att vi var det första lands-
tinget i Sverige som gjorde detta. Nu, åtta år senare,
har vi ett förslag om detta att behandla här i riksda-
gen.
Ett av skälen till att vi motionerade var naturligt-
vis de begynnande svårigheterna för landstingen att
klara de stora behoven. Men det ekonomiska tänkan-
det var också eftersatt inom landstingen, enligt min
åsikt. Ofta hade klinikcheferna en väldig makt över
investeringsbesluten. Det baserades inte alltid på
rationella grunder om man skulle köpa en datortomo-
grafi eller en njurstenskross. Det var ofta prestigeskäl,
fick man en känsla av. Det som efterlystes var att ett
ekonomiskt tänkande kom till stånd.
Det har hänt mycket under de här åren. Väldiga
besparingsbeting har drabbat landstingen och sjuk-
vården. Det ekonomiska tänkandet har påtvingats
sjukvården in i minsta enhet. Det är ett av skälen till
att vi har reserverat oss mot att kostnadseffektivitets-
principen skall införas i en etisk plattform. Vi tycker
inte att den hör hemma där, utan att det är en själv-
klarhet i en naturlig verksamhet.
Dessutom är det, precis som Leif Carlson säger,
mycket svårdefinierat. Vad menar man med kostnad-
seffektivitet? Ofta sätter man likhetstecken med spa-
rande, t.o.m. med passivitet ibland. Om man inte gör
någonting så kostar det ingenting. Då får man fina
bokslut.
Några exempel på hur det kan se ut i dagens Sve-
rige, efter besparingsraseriet: vårdsalar står tomma, en
del sjukhus har tomma lokaler, utrustning används
inte, mängder av kompetent personal är arbetslös.
Men kostnaderna har sjunkit. Är detta kostnadseffek-
tivitet, som många väl tycker att det är? Nej, när man
inte använder resurserna skulle jag vilja kalla det för
slöseri. Så länge man inte har riktigt klart för sig vad
man menar med kostnadseffektivitet tycker jag inte att
den bör ingå i en plattform, framför allt inte i en etisk
sådan. Där kan man ta upp andra saker: människovär-
desprincipen, behovsprincipen och liknande saker,
som är mycket viktigare.
Vi har två reservationer till. Den ena gäller en pa-
tientlag, som Kerstin Heinemann också tog upp. Det
är riktigt att det kanske är att slå in öppna dörrar. Det
är ingen ny fråga. Tanken har funnits tidigare att man
skall stärka patienternas ställning, och den har för-
stärkts på senare tid. I Sverige har vi haft en balans
mellan sjukvårdshuvudmännens skyldigheter att till-
handahålla vård och patientens rättigheter. Det har
legat en tonvikt på skyldigheterna. Men i takt med att
sjukvårdshuvudmännen har haft mindre resurser har
de fått allt svårare att leva upp till skyldighetskraven.
I samma takt ökar patienternas rättighetskrav. Därför
tycker jag att det för att balansera situationen har
blivit angelägnare att få fram en sådan lag.
Det finns olika alternativ. Dels kan man ha lagen
som en del i en balk, eller också kan man ha en en-
skild patientlag. Problemet är bara att utredningskvar-
nen mal långsamt i detta land. Skall man ha en sjuk-
vårdsbalk och en patientlag som en del i en sådan tar
det en väldig tid innan man får fram den. Då hinner
kanske verkligheten förändras så att inte lagen är
giltig. Därför vill vi trycka på så att vi även från riks-
dagens sida uttalar oss för detta, för att få litet fart på
processen.
Vi har ytterligare en reservation. Den handlar om
preventionsarbetet. Utredningen lyfter fram det
mycket fint, det är inte tal om det. Men här kommer
också de ekonomiska resonemangen in. Man måste
kunna bevisa att preventionsarbetet är kostnadseffek-
tivt. Det är många gånger mycket svårt att veta hur en
informationskampanj mot tobak, alkohol eller droger
slår i verkliga kostnader. Det är väldigt svårt att mäta
sådana saker. Samtidigt är det en viktig verksamhet.
Det är på den grunden vi har reserverat oss.
Jag tänker inte yrka bifall till alla reservationerna.
Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3
under mom. 4, patientlagen.