Herr talman! Då och då händer det att vi som
människor och politiker får upp ögonen för någonting
som vi i och för sig har känt till men ändå inte tagit
till oss. Plötsligt inträffar någonting som får oss att
reagera och agera. Just detta hände mig när jag kom i
kontakt med osteoporos.
Jag hade naturligtvis som de flesta andra hört talas
om benskörhet, och jag hade som de flesta andra mött
den äldre kvinnan som råkade ut för upprepade frak-
turer, än en handled, än ett revben och kanske den
fatala lårbenshalsen. Jag hade sett hur hennes rygg
hade blivit krummare och krummare, hur midjan hade
tryckts ihop och hur hon successivt hade invalidise-
rats. Ja, ja, så där blir det på ålderns höst - det går
inte att göra någonting åt. Så var min egen och alla
andras reaktion. Och därvid blev det.
Så hände det mig själv, och jag fick anledning att
sätta mig in i vad benskörhet handlar om och upptäck-
te att osteoporos är en av våra mest utbredda folk-
sjukdomar. Jag kom i kontakt med den ena patienten
efter den andra som hade drabbats av fraktur på frak-
tur utan att någon hade brytt sig eller som hade blivit
felbehandlade. Jag upptäckte också att jag var långt
ifrån ensam om min i det närmaste totala brist på
kunskap om denna folksjukdom.
Osteoporos kallas ofta för den tysta epidemin. Den
är tyst på det sättet att den uppträder plötsligt och utan
förvarning trots att den har utvecklats under mycket
lång tid. Den är tyst också på det sättet att den fortfa-
rande är jämförelsevis okänd och, dessvärre, möts
med ett rätt så förstrött intresse också inom stora delar
av sjukvården. Jag kan inte frigöra mig från känslan
att bristen på kunskap och intresse har ett samband
med att det i så stor utsträckning har varit medelålders
och äldre kvinnor som drabbats, en grupp som van-
ligtvis inte prioriteras särskilt högt i vårt samhälle.
Ändå räknar man med att varannan kvinna och var
fjärde man någon gång under sin livstid kommer att
drabbas av fraktur. Särskilt illavarslande är att risken
för frakturer har tredubblats sedan 1950-talet och att
trenden är fortsatt stigande. Än mer illavarslande är
att osteoporos kryper nedåt i åldrarna. En 40-åring
kan i dag ha samma kvalitet på sitt skelett som en 70-
åring hade för 30 år sedan. I dag är också många
ungdomar i riskzonen.
För den som drabbas innebär osteoporos ofta ett
livslångt lidande och en gradvis invalidisering, bero-
ende av hjälp från andra och svårigheter att leva vad
som brukar betraktas som ett normalt liv. Kotfrakturer
och hopsjunken bröstkorg medför ständig värk, be-
lastning på inre organ, rörelsesvårigheter och ökad
dödlighet. Föreställ er själva hur det skulle kännas att
krympa 8, 12, kanske 20 cm! Också frakturer i armar
och ben, framför allt höftledsfrakturerna, leder ofta
till bestående handikapp. Den psykiska belastningen
kan bli svår, liksom belastningen på anhöriga.
Osteoporos förekommer globalt. Förekomsten är
emellertid högst i Norge och Sverige. Varför det är så
kan man inte säga med absolut säkerhet. Inte heller
kan utvecklingen förklaras enbart av det naturliga
åldrandet och ökad medelålder. Genetiska faktorer
och hormonförändringar har stor betydelse. Därutöver
påverkas skelettet av faktorer som har med livsstil att
göra såsom matvanor, rökning, brist på motion och
brist på kalcium och D-vitamin. Osteoporos kan också
uppstå som bieffekt vid andra sjukdomar och medici-
nering med bl.a. cortison. Mindre känt är förmodligen
att elitidrottare och balettdansöser löper betydande
risker att drabbas av osteoporos.
Forskningen om osteoporos har utvecklats jämfö-
relsevis sent. Men numera kan osteoporos såväl före-
byggas som diagnostiseras och i de flesta fall behand-
las med framgång också högt upp i åldrarna. Behand-
lingen framför allt i tidiga skeden sker ofta med rela-
tivt enkla medel. Under senare år har det dessutom
utvecklats läkemedel som har visat sig ha god effekt
även för grupper med hög ålder. Ändå diagnostiseras
och behandlas osteoporos alltför ofta inte förrän ka-
tastrofen är ett faktum, om ens då. Än mindre upp-
märksamhet ägnas åt förebyggande.
Lena Sandlin kommer senare att särskilt ta upp de
yngres situation och förebyggande verksamhet.
Intresset för osteoporos har också under senare år
ökat internationellt. Ett uttryck för detta är att osteo-
poros ägnas betydande uppmärksamhet i en nyligen
publicerad rapport från Europeiska institutet för kvin-
nors hälsa och kommer att behandlas i den rapport om
hälsoläget inom den europeiska unionen som utarbe-
tas inom EU-kommissionen.
Motion 239 har väckts av kvinnor från riksdagens
samtliga sju partier. Vi anser att det är hög tid att
sjukdomen osteoporos uppmärksammas som det folk-
hälsoproblem den är.
Det går inte an, herr talman, att osteoporospatien-
ter tillåts drabbas av fraktur på fraktur utan att få vare
sig diagnos eller behandling.
Det går inte an att det på många håll inom sjuk-
vården och omsorgen saknas tillräckliga kunskaper
om osteoporos.
Det går inte an att det inte finns tillräcklig tillgång
till bentäthetsmätare.
Det går inte an att det inte finns förebyggande
verksamhet.
Det går inte an att sjukvårdsansvariga är okunniga
och aningslösa om det vårdbehov och de kostnader
som följer med osteoporos. Det går inte an att de är
okunniga om det faktum att vård- och omsorgsbeho-
vet med nuvarande utveckling riskerar att explodera, i
den mån det inte redan har gjort det.
Det går inte an att möjligheterna att bromsa en så-
dan utveckling lämnas outnyttjade.
Första steget är att skaffa en gemensam kunskaps-
bas och en samlad bild av situationen i Sverige. Där-
för har vi motionärer föreslagit en kartläggning av
pågående forskning, av hur osteoporos och risken för
frakturer uppmärksammas och behandlas inom vår-
den, förekomsten av bentäthetsmätare, patienternas
situation, kunskaperna inom vården och vårdutbild-
ningarna och kunskaperna hos allmänheten. Likaså
behövs en ekonomisk analys av samtliga kostnader.
Först tyckte jag att det var litet underligt att ut-
skottet hade valt att behandla motionen i betänkandet
om prioriteringar i vården. Motionen har i det här
skedet ett annat syfte. Men detta är givetvis en fråga
som borde ha hög prioritet. Alldeles stilla har det inte
heller stått. Som utskottet skriver har Läkemedelsver-
ket i samarbete med sin norska motsvarighet alldeles
nyligen utfärdat rekommendationer för behandlingen
av osteoporos. Det är ett framsteg som emellertid
täcker endast en del av behovet. Ändå tar jag det
tillsammans med den aktivitet som bedrivs inom EU
som ett tecken på att medvetandet om osteoporos har
börjat vakna.
Osteoporos kostar. Enbart sjukvårdskostnaderna
för höftledsfrakturerna beräknas uppgå till mer än 2,5
miljarder kronor per år. Vad de totala kostnaderna för
sjukvård, rehabilitering, omsorg, sjukpenning och
förtidspensioner går på vet ingen. Det är emellertid
inte svårt att inse att det handlar om betydande be-
lopp. Det är inte heller svårt att inse att tidiga insatser
innebär god ekonomi för alla, alltifrån den enskilda
patienten till sjukvårdshuvudmännen. Lägg därtill
minskat lidande och ökad livskvalitet. Dragkampen
om krympande resurser borde börja just här - med att
man gör vad som kan göras för att människor så länge
som möjligt skall slippa bli patienter, slippa bli bero-
ende av vård och andras omsorg och slippa återkom-
ma som patienter.
Givetvis hade jag gärna sett ett tillkännagivande
till regeringen om vikten av att genomföra den kart-
läggning vi begär, men jag tolkar ändå utskottets
skrivning som att riksdagsmajoriteten har en positiv
inställning och förväntar sig detsamma från regering-
en. Med det, herr talman, låter jag mig tills vidare
nöja.