Fru talman! Utgiftsområde 18 omfattar år 2002 ca
9,5 miljarder kronor och minskar därefter år 2003 och
2004. År 1994, när jag kom in i riksdagen, låg nivån
på över 40 miljarder kronor.
Bostadspolitiken är det politikområde som fått de
största nedskärningarna i de besparingstider som
varit. Det har väl inte undgått någon hur detta har
påverkat bostadssituationen i landet - främst i våra
tillväxtområden.
De borgerliga partierna tycker att nedskärningarna
ska fortsätta, och lägger sig på ännu lägre nivåer. De
tror att marknaden ska lösa bostadsproblematiken,
vilket naturligtvis är en felaktig slutsats. De är så
ivriga att föreslå försämringar när det gäller ränte-
bidragen att både Kristdemokraterna och Folkpartiet
drar ned så mycket redan 2002 att det inte ens är
möjligt att genomföra med de regler som gäller.
Den borgerliga enigheten är bräcklig i en rad frå-
gor. Moderaterna vill t.ex. avveckla radonbidraget,
och Centern höja det. Moderaterna och Centern vill
sänka bostadsbidragen, och Kristdemokraterna höja
dem. Moderaterna vill ta bort investeringsbidragen
för studentbostäder, Kristdemokraterna och Center-
partiet vill höja dem.
Så här ser det ut på punkt efter punkt. Den borgerliga
röran i bostadspolitiken är omfattande.
De borgerliga är dock överens om att investe-
ringsbidraget för nybyggnation av billiga hyresrätter
ska avskaffas. Det ska tydligen inte vara möjligt för
hushåll med lägre inkomster att kunna hyra en nypro-
ducerad lägenhet. I borgerlighetens Sverige ska detta
endast vara förunnat människor med tjocka plånböck-
er.
Vänsterpartiet står naturligtvis bakom förslagen i
budgeten, eftersom det är en samarbetsproposition.
Men det är en kompromiss. I framtiden vill vi se en
rad förändringar. Ett område som blir styvmoderligt
behandlat är bostadsbidragen. Här har Vänsterpartiet i
förhandlingarna tyvärr utan framgång drivit kravet på
förändringar i bidragssystemet så att även de fatti-
gaste får del av tillväxten.
Bostadsutskottet har även givit en rad vänsterkrav
om bostadsbidragen regeringen till känna utan att
regeringen hittills reagerat och kommit med förslag
om hur regelsystemet ska ändras. Det är ett bevis på
att bostadsfrågornas hantering i regeringen är otill-
fredsställande. Att bostadsfrågorna hanteras av ett
flertal departement och minst tre ministrar är inte bra.
Den borgerliga regeringen avskaffade Bostadsde-
partementet och bostadsministern för tio år sedan.
Inte heller den socialdemokratiska regeringen har
vågat tillsätta någon sedan dess. Nästa regering ska
naturligtvis ha en bostadsminister, och frågorna ska
samlas i ett departement.
Bostadsfrågorna har väckts till liv igen om än all-
deles för sent. Nu kräver de handlingskraft. Svensk
bostadspolitik står inför stora utmaningar, och både
stat och kommuner måste ta sitt ansvar. 40 000 lä-
genheter bör nyproduceras varje år under en längre
tid.
Det redan byggda beståndet står inför ett omfat-
tande ombyggnadsbehov. Enligt Boverkets prognos
fram till år 2010 skulle 35 000 lägenheter årligen
behöva en omfattande ombyggnad. SABO redovisar
ett ombyggnadsbehov inom allmännyttan på ca
500 000 lägenheter t.o.m. år 2015.
Regeringens kortsiktiga syn på bostadspolitiken
måste bytas mot en mer långsiktig strategi. Riksdagen
bör slå fast produktionsmål för både nybyggnationen
och ombyggnationen och sätta in åtgärder utifrån
dessa målsättningar. Att hänvisa till Boverkets pro-
gnoser eller SCB:s ger inget annat än statistiska kon-
stateranden och leder inte till aktiv handling.
Byggkostnadsproblematiken är något som rege-
ringen med förkärlek ägnar sig åt, och visst är det
viktigt. Viktigare är dock att få en jämn och hög pro-
duktionsnivå och att fokus riktas på boendekostna-
derna. Faktum är att när bostadsbyggandet var som
högst under en längre tid under slutet av 60-talet och
början av 70-talet var också byggkostnaderna som
lägst.
Utgå från boendekostnaden och pressa alla kost-
nader som påverkar den så att mer än 3 % av befolk-
ningen i t.ex. Stockholm kan efterfråga det som byggs
där. Staten ska bidra med att ta bort skatten på hyres-
rätt och införa permanenta investeringsbidrag för
nybyggnation och ombyggnation.
Det kommer att betyda större ekonomiska insatser
från statens sida och en långsiktigare planering än
dagens ryckiga politik. Bostäder är lika viktiga in-
frastruktursatsningar som vägar och järnvägar. Riks-
dagen har när det gäller dessa antagit en långsiktig
plan för de närmaste 15 åren med en satsning på 390
miljarder. Jämför man med bostadssidan blir det en
svindlande skillnad både i pengar och planeringshori-
sont.
Vänsterpartiet föreslår därför att dagens tillfälliga
investeringsstöd för nyproduktion av hyresrätter per-
manentas och att ett nytt införs för ombyggnation.
Nyproduktionsstödet ska villkoras med tak för hyres-
nivån utifrån allas rätt till en god bostad till en rimlig
kostnad. Stödet ska även omfatta studentbostäder,
även där med villkor för hyressättningen. Det särskil-
da stödet för ekologisk hållbarhet kan då avskaffas
och vara en del av det generella investeringsstödet.
Ett investeringsstöd för ombyggnation ska också
villkoras med tak för hyresnivån för att undvika kraf-
tiga hyreshöjningar i samband med omfattande om-
byggnationer. Stödet ska villkoras när det gäller mil-
jöfrågor men även ge utrymme för betydligt fler in-
satser än vad dagens räntebidragssystem medger.
Det nuvarande räntebidragssystemet bör avskaffas
i och med att permanenta investeringsbidrag införs. I
dag går dessa räntebidrag i stort sett till lyxbostäder
för dem som kan betala sina boendekostnader även
utan detta stöd. Det kan inte vara statens uppgift att
subventionera detta byggande. Resurserna är begrän-
sade och måste riktas dit de bäst behövs.
Omstruktureringen i samhället, där ett stort antal
kommuner tappar befolkning, innebär stora problem.
Bostäder som en gång i tiden var nödvändiga för
bostadsförsörjningen står nu tomma och innebär stora
ekonomiska åtaganden för övriga hyresgäster och för
kommunen som ägare.
Det är bra att regeringen, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet är överens om ett långsiktigt stöd till dessa
kommuner. Det kan handla om kapitalinsatser, lån
eller sänkta räntekostnader för att underlätta antingen
rivning om det är nödvändigt eller ännu bättre ut-
veckling till nya ändamål.
Vänsterpartiet vill helst se att detta stöd var i form
av ett strukturellt investeringsbidrag med stor frihet
för den enskilda kommunen att välja den väg och de
åtgärder som den anser vara bäst. Tyvärr kommer inte
villkoren att se ut riktigt så. Men vi är ändå nöjda
med att satsningen görs och att den blir långsiktig.
Det handlar om ca 1 miljard kronor om året som
kommer att avsättas för det ändamålet.
En social bostadspolitik kräver en rad andra åt-
gärder för att uppnå det som är huvudmålet, nämligen
allas rätt till en god bostad. Då krävs det betydligt
radikalare grepp än en bruksvärdesprövning vid för-
säljning av allmännyttiga bostadsbolag. Allmännyttan
är en lika självklar del av en social bostadspolitik och
ska naturligtvis finnas i alla kommuner. Det är lika
självklart som att kommunerna bedriver barnomsorg,
skola och äldreomsorg.
Hyresgästinflytandet måste stärkas och rätten till
en bostad vara lika stark som rätten till utbildning och
sjukvård. Den sociala bostadspolitiken ur ett vänster-
perspektiv kommer min kollega Sten Lundström att
beskriva i sitt inlägg om en stund.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 23 och står naturligtvis bakom övriga vänster-
partireservationer.