Fru talman! Jag har naturligtvis all respekt för att
finansministern i sina inlägg inte hinner svara på så
många frågor. Jag vågar mig ändå på att ställa ett par
frågor till - vi får väl se hur mycket som hinns med.
Finansministern talar i sitt svar om det fria fallet
1991-1993. Jag tror nog att vi nu är ganska många
som är överens om att inte bara tidigare misstag utan
också beslutet att fixera kronan vid ecun, liksom det
dogmatiska kronförsvaret som följde fram till fallet i
november 1992, bidrog både till den ökade arbetslös-
heten och till den stora statsskulden.
Min fråga blir helt enkelt: Är vi, finansministern,
överens om den historiebeskrivningen?
Uppenbarligen är vi alla här överens om att det är
nödvändigt med budgetsanering. Men det finns i dag
en risk för att takten i budgetsaneringen kommer i
konflikt med arbetslöshetsmålet på samma sätt som
åren 1991-1992. Då skulle jag vilja ställa en fråga.
Om det skulle visa sig att de relativt optimistiska
bedömningar som görs om att vi skall komma tillbaka
i ett bättre konjunkturläge kanske redan i höst eller
senast vid nästa årsskifte inte håller, utan det fortsätter
att vara en nedåtgående trend och vi riskerar att ham-
na i samma situation som 1992/93 och kommer att ha
en alltför stark krona, är finansministern då beredd att
något lätta på ambitionerna att stärka kronkursen och
driva på takten i budgetsaneringen, alltså att man i
stället låter budgetsaneringen något tidsfördröjas för
att just klara arbetslösheten?
Till sist: Jag är i likhet med andra uppenbarligen
oroad över att sysselsättningspropositionen fördröjs.
Vänsterpartiet och regeringen var överens på hösten
1994 om att en stark arbetsrätt är till fördel för syssel-
sättningen. Fackföreningsrörelsen och de anställda
som känner sig trygga och säkra tar ansvar för eko-
nomi och lönebildning. Det är alltså bra för syssel-
sättningen. Min enkla fråga är helt enkelt: Är det
någonting som har hänt som har gjort att regeringen
har ändrat på den bedömningen?