Fru talman! Sällan har väl ordspråket "Tomma
tunnor skramla mest" varit mer passande än nu. Det är
inte mycket konkret om vad som kan göras för att de
arbetslösa skall få jobb och för att tillväxten skall ta
fart som landets finansminister är beredd att komma
fram med.
När det gäller saneringen av de offentliga finan-
serna: Varför skall man hålla på att diskutera vad som
skedde under den period då vi hade regeringsansva-
ret? Erik Åsbrink vet mycket väl att sysselsättningen
rasade från 1989/90. Det i sin tur ledde till att vi fick
stora underskott i de offentliga finanserna. Det var
någonting som var på rullning långt innan vi fick
regeringsansvaret. Sedan vände sig utvecklingen bl.a.
genom de besparingar i storleksordningen 90 miljar-
der kronor som företogs under den tid vi hade ansva-
ret.
När det gäller vikten av att sanera de offentliga fi-
nanserna finns inga skillnader. Det vi diskuterar är hur
det skall ske, omfattningen och inriktningen. Vi tyck-
er att omfattningen borde ha varit större, och vi menar
att inriktningen med så stora skattehöjningar är helt
felaktig och har kvävt tillväxtkraften i svensk eko-
nomi. Häri ligger det allvarliga. Anne Wibble och jag
kan identifiera hinder för tillväxt och nya jobb. En del
av dessa hinder nämnde finansministern själv. Det
finns ett antal hinder som kan rivas ned. Om man
river ned dem kommer människor att få jobb och
statsfinanserna förbättras ytterligare. Men ändå gör
inte regeringen någonting, vill inte göra någonting.
Först återreglerar man det som vi genomförde,
relativt blygsamt, på arbetsmarknaden. Sedan säger
man till arbetsmarknadens parter: "Kan ni lösa detta
för vi vågar inte, vi kan inte? Om inte ni kan så kan-
ske vi skall göra någonting." Regeringen skall väl
regera? Det måste väl vara det som är uppgiften för
också den här regeringen.
Jag citerar bara vad ni själva säger om utbildning-
satsningen. Den anges som ett sätt att minska den
öppna arbetslösheten, och det gör den ju. Utbildning
är viktig, men det är också viktigt att tänka på kvalite-
ten: bättre och fler lärare, bättre teknik, bättre peda-
gogik och att hela tiden också se på kvaliteten. Där
missar ni. Detta är avgörande inte bara för jobben
utan också för lönebetalningsförmågan i jobben.
Varför skall skatten på arbete, marginalskatten,
höjas? Det vore bra om finansministern var beredd att
nu säga: Nej, jag kommer inte, som politiskt ansvarig
för den skattereform på marginalskattesidan som
genomfördes, att acceptera att marginalskatterna höjs.
Den statliga inkomstskatten skall vara på 20 %. Det
skall inte vara några avgifter över förmånstaket.
Är finansministern beredd att göra det?
Finansminister avvisar detta med tjänstesektorn
med att föraktfullt tala om pigavdrag. De människor
som saknar arbete skulle kunna få arbete i tjänstesek-
torn, men skattekilarna hindrar det. Då säger finans-
ministern att de skall vara arbetslösa. Nu har i stort
sett hela oppositionen på den borgerliga sida lagt fram
förslag av olika slag, och vi har sagt att vi är beredda
att göra någonting. Men ståndaktigt säger finansminis-
tern: Låt människorna vara arbetslösa, låt statsfinan-
serna bli ännu sämre.
Det vi ägnade oss åt när det gäller beskattningen
av kapital var att skapa neutrala regler. Kan finans-
ministern försvara detta att vi när det gäller skatten på
det egna riskbärande kapitalet i aktiebolagen har ett
dubbelt uttag mot exempelvis det lånade kapitalet?
Finansministern har i olika artiklar tidigare sagt att det
var rimligt och rätt att ta bort dubbelbeskattningen,
som vi då finansierade inom företagssektorn fullt ut.
Skall inte de fåmansbolag som kan växa få växa?
De spärras allra mest effektivt. Är finansministern
beredd att göra någonting vad gäller fåmansbolag?
Som Anne Wibble undrar jag också: Är finans-
ministern verkligen beredd att acceptera en våldsam
kapitalförstöring genom en förtidsavveckling av kärn-
kraften, som också följs av kraftiga energiskattehöj-
ningar och företagsnedläggningar?
Svara konkret på de frågorna!