Fru talman! I sitt inlägg svarade Erik Åsbrink på
Johan Lönnroths fråga och sade att ett av problemen
bakom försvaret av den fasta kronkursen var att man
inte ett antal år dessförinnan, före 1991, hade lyckats
hålla pris- och kostnadsökningar under kontroll. Det
är alldeles korrekt. Det är den avgörande orsaken till
fallet i svensk ekonomi, dvs. att pris- och kostnads-
ökningarna accelererade från 1989 och framåt. Till
det kan man lägga de effekter den våldsamma
prisuppgången hade på de finansiella marknaderna.
Allt detta kom sig av en bristande politik under den
tid då Erik Åsbrink som statssekreterare och statsråd
hade ett stort ansvar.
Det intressanta nu, givet att vi är överens om vik-
ten av att sanera de offentliga finanserna, är att disku-
tera vad regeringen i framtiden kan tänka sig att göra,
vilka beslut riksdagen kan få fatta när det gäller att
skapa förutsättningar för tillväxt och nya jobb. På den
punkten har jag inte hört landets finansminister säga
ett enda ord utöver det som vi är överens om, dvs.
saneringen av statsfinanserna. Han försvarar i och för
sig skattehöjningarna. Det kunde ändå vara intressant
att få hans kommentar på ytterligare några punkter.
När det gäller arbetsrätten kan inte regeringen
fatta egna beslut. Man vågar inte och kan inte. Det har
vi konstaterat.
Vi är överens om att utbildningssatsningen är
nödvändig och kan ge positiva effekter, och jag hop-
pas att jag och finansministern är överens om att
kvaliteten inte skall eftersättas.
Men det krävs också någonting nu. Finansminis-
tern avvisar varje åtgärd för att förbättra villkoren för
den privata tjänstesektorn. Finansministern svarar inte
på frågorna om fåmansbolagen och dubbelbeskatt-
ningen. Vore det inte klädsamt med ett svar på de
frågorna? Är det, finansministern, rimligt att ha en
dubbel beskattning på det egna riskbärande kapitalet?
Är det rimligt att höja marginalskatten så att företags-
ledare i de viktiga teknologibranscherna, inom bran-
scher som läkemedel och telekommunikation, säger
att de riskerar att tappa människor som är anställda
där? Om finansministern inte svarar är det, som Af-
tonbladet säger, ett nytt fattigdomsbevis i regeringens
och landets viktigaste frågor.