Fru talman! Jag skall börja med att svara på några
av Johan Lönnroths frågor.
Jag tycker att det är en förenklad historieskrivning
att säga att kronans knytning till ecun 1991 var ett
misstag. Av olika skäl hade det inte varit möjligt att
hålla pris- och kostnadsökningar i Sverige under kon-
troll under ett antal år dessförinnan, och det gjorde att
den här anknytningen, när den kom till sist, var svår
att vidmakthålla. Man kan inte isolerat rycka loss
detta ur ett längre skeende och beskriva själva beslu-
tet som ett misstag, utan det är ett långt mer komplext
förlopp som ligger bakom detta beslut.
Jag anser inte att vi skall senarelägga eller fördrö-
ja budgetsaneringen. Jag tror att det är väldigt viktigt
att vi genomför den såsom det är tänkt, så att vi kan
återskapa en balans i de offentliga finanserna 1998.
Jag tror att detta är nödvändigt för att vi varaktigt
skall kunna hålla nere inflationen, pris- och kostnads-
ökningar, för att vi skall kunna få lägre räntor och den
vägen - inte som enda åtgärd men som en viktig åt-
gärd - få underlag för en högre tillväxt och för ett
skapande av nya jobb i svenskt näringsliv. Därför ser
jag det som viktigt att vi fullföljer den här politiken.
Då kommer jag på nytt osökt in på mina övriga två
meddebattörer. Det är en mycket märklig historie-
skrivning när de två personer som hade det högsta
ansvaret för den ekonomiska politiken och för bud-
getpolitiken under de borgerliga regeringsåren säger
att det egentligen skulle vara den socialdemokratiska
oppositionen som är ansvarig eller att allting skulle ha
blivit så mycket värre.
Sanningen är ju att när vi har borgerliga regeringar
i det här landet åstadkoms det på några få år en för-
störing av våra statsfinanser som saknar motstycke,
som aldrig någonsin har inträffat under alla de år då vi
har haft socialdemokratiska regeringar. Mellan 1976
och 1982 var det en borgerlig regering som förde upp
underskottet till bland de största i industrivärlden. En
socialdemokratisk regering fick sanera detta under-
skott. Sedan upprepades tyvärr hela förloppet - fast
det den gången blev ännu värre - mellan 1991 och
1994, och en socialdemokratisk regering har fått ta itu
med detta.
Det går inte att på ett trovärdigt sätt plädera för
skattesänkningar - vi har nu hört ett antal sådana
förslag eller antydningar, framför allt från Bo Lund-
gren men även från Anne Wibble - när man var med
om att låta de offentliga utgifterna skjuta i höjden så
att de översteg 70 % av bruttonationalprodukten när
de borgerliga partierna lämnade ifrån sig regerings-
makten.
Det måste finnas något samband mellan utgifter
och inkomster, och det är det som ni inte har förstått
eller i varje fall inte har kunnat tillämpa i praktisk
handling. Det är i stället en socialdemokratisk rege-
ring som får ta itu med den svåra och mödosamma
uppgiften att bringa utgifter och inkomster närmare
varandra. Det har krävts smärtsamma utgiftsnedskär-
ningar, och det har också krävts skattehöjningar för
att vi ändå skall kunna avveckla det här budgetunder-
skottet. Sedan skapar vi förutsättningar, en större
handlingsfrihet inför framtiden - om vi då vill sänka
skatter eller öka utgifter. Den diskussionen kan vi föra
när vi återigen har en offentlig sektor i balans.
Till sist: Det är väldigt viktigt att vi när vi genom-
för politiska beslut, särskilt sådana som är besvärliga
och innebär ett nytänkande, försöker göra det i sam-
förstånd och inte i konfrontation. Det är en fördel om
vi kan ha enighet mellan flera partier i riksdagen, det
är en fördel om vi kan göra det i samförstånd med
arbetsmarknadens parter och inte genom någon typ av
krigsförklaring som riktar sig mot parterna på arbets-
marknaden.