Fru talman! Under den socialdemokratiska oppo-
sitionstiden var Erik Åsbrink s.k. fristående debattör,
så han kanske har glömt att Socialdemokraterna då
sade nej till många besparingar och själva föreslog -
hör och häpna! - ofinansierade skattesänkningar.
Sanningen är den att om de socialdemokratiska för-
slagen hade gått igenom hade statsfinanserna nu varit
i ett mycket värre skick. Så det var en evig tur att det
var en borgerlig regering då.
Jag delar inte Johan Lönnroths uppfattning att det
nu skulle vara bra att försena budgetsaneringen. Det
vill jag också ha sagt.
Finansministerns ekonomiska politik tycks gå ut
på att få lägre räntor genom budgetsanering. Det är
förvisso bra, men det räcker inte. Vi har, som Erik
Åsbrink själv anförde, haft mycket lägre räntor tidiga-
re och ändå haft en dålig tillväxt. Så det krävs mer.
Utbildningssatsningar är säkert också mycket bra,
även om man kan diskutera kvaliteten i det som nu
föreslås. Men framför allt tar sådana satsningar lång
tid. Man kan inte tro att man kan få bukt med dagens
eller ens morgondagens arbetslöshetsproblem genom
utbildningssatsningar. Det tar mycket längre tid än så.
Så det krävs uppenbarligen mycket mer.
Jag frågade om de dubbla skattekilarna. Nej, sade
Erik Åsbrink, där - men inte beträffande momsen
tydligen, för matmomsen är ju lägre - där skall lik-
formig skatt gälla, trots att en skattelindring där fak-
tiskt skulle skapa en mycket starkt växande tjänstesek-
tor.
Vad gäller arbetsrätten och turordningsreglerna
passar han, trots att det är ett område där det verkli-
gen skulle vara angeläget med aktivitet och initiativ
från regeringen.
Och i fråga om Sverige som investeringsland och
den kapitalförstöring som det innebär att lägga ned
lönsamma och fungerande industrianläggningar säger
han ingenting.
Det tycks mig tyvärr som om finansministern är
väldigt tomhänt, vilket är att beklaga för de arbetslö-
sa.