Fru talman! Det var många frågor. Jag är inte sä-
ker på att jag hinner svara på alla.
Jag konstaterar att Bo Lundgren inledde med att
säga att han hoppades att vi inte skulle tala om sane-
ringen av statsfinanserna. Jag förstår detta därför att
resultatet av de tre år med borgerlig regering då Anne
Wibble var finansminister och Bo Lundgren skatte-
minister är ganska förfärande. Det är faktiskt vad jag
och den socialdemokratiska regeringen håller på med
i denna dag: en lång rad mycket svåra och smärtsam-
ma beslut för att sanera det träsk som efterlämnades
av den tidigare borgerliga regeringen. Detta är inte
något kameralt som skall hållas avskilt från diskus-
sioner om sysselsättning och tillväxt. Jag vill åter
betona att det är helt avgörande för att vi skall få en
tillväxt och för att vi skall få högre sysselsättning och
lägre arbetslöshet i Sverige att vi klarar att fullfölja
saneringen av det konkursbo som vi socialdemokrater
fick överta hösten 1994. Så och endast så kan vi få
fortsatt lägre räntor, vilket i sin tur är en absolut nöd-
vändig förutsättning för att svenska företag i industrin
och i andra näringar skall öka sina investeringar och
därmed skapa nya jobb. Ni kommer inte undan en
sådan diskussion hur ogärna ni än ville föra den.
Jag noterade också att Bo Lundgren beskriver den
socialdemokratiska utbildningssatsningen som ett
försök att tricksa med siffror, närmast att statistiskt få
bort människor ur arbetslöshetssiffrorna. Det är na-
turligtvis inte på det sättet. Utbildningssatsningen,
som kanske är den största som har gjorts i modern tid
i Sverige, har till syfte att främja sysselsättning och
tillväxt i framtiden. Det är bra för de enskilda indivi-
derna, och det kommer att vara väldigt många som
kommer att få stärka sin kompetens och därigenom
hävda sig på den framtida arbetsmarknaden, som
kännetecknas av allt större krav på kompetens, allt
större föränderlighet. Det är också bra för vårt nä-
ringsliv och vårt samhälle att vi får mer utbildad och
mer kompetent arbetskraft, som gör att vi kan få upp
tillväxten i det här landet. Det handlar inte alls om
något friserande av siffror, som Bo Lundgren så för-
aktfullt beskriver det, utan det handlar om en avgö-
rande offensiv insats för att bygga under en politik för
ökad tillväxt och sysselsättning, just det som den här
interpellationsdebatten skulle handla om.
När det sedan gäller skatter kan jag - jag skall
gärna inbegripa Anne Wibble i detta - berömma mig
om att ha genomfört en stor skattereform för några år
sedan som jag tror på ett avgörande sätt förbättrar
förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Det är
mer än vad Bo Lundgren kan visa upp, som under sin
tid i Finansdepartementet mest satt och perforerade
det skattesystem som vi byggde upp genom att införa
allsköns avdrag, undantag och särbestämmelser som
underlättade för skatteplanering och som i hög grad
bidrog till det statsfinansiella moras som vi sedan har
hamnat i.
Jag är inte beredd - detta som svar på en av Anne
Wibbles frågor - att införa särbestämmelser när det
gäller hushållens tjänster, om det är pigavdrag eller
någonting dylikt. Jag tycker att tjänstesektorn skall
konkurrera med varusektorn efter samma skatteregler
- höga eller låga skatter, men de skall var likformiga
och neutrala. Det var en av de bärande principerna
bakom skattereformen.
När det gäller arbetsrätten pågår nu överläggning-
ar med arbetsmarknadens parter som jag hoppas kan
leda till någon form av samförstånd. Om inte så blir
fallet får regeringen återkomma till frågan senare. Jag
hoppas kunna svara på någon av Johan Lönnroths
frågor i nästa inlägg.