Herr talman! När jag gick ut gymnasiet funderade jag ganska mycket på att eventuellt börja studera utomlands. Jag tyckte att det kunde vara en chans att pröva något nytt, förverkliga några idéer och drömmar som jag hade och få lite nya perspektiv på tillvaron. Dessutom fanns det under de sista månaderna på gymnasiet mängder av informationsbroschyrer och kataloger som man fullständigt översköljdes av. Särskilt de sista veckorna kändes det som om möjligheterna för vad man skulle kunna ägna sig åt framöver var oändliga.
På sommarlovet gick jag en informationskurs hemma i Örebro som ett utländskt universitet hade anordnat. Där berättade man om sin verksamhet, vilket samarbete man hade med Örebro universitet och vilka fördelarna var med att studera utomlands. Alla tänkbara frågor som man kunde ha om detta besvarades. Det riktigt intressanta, herr talman, åtminstone så här i efterhand, var att höra hur annorlunda de tyckte att det var att vara på denna typ av informationsträffar i Sverige. Deras bild var nämligen att när man anordnade denna typ av träffar i Sverige, och för all del i övriga Norden, kom det mycket olika människor dit. Det var både de som var välbärgade och de som inte var det, de som hade studievana med sig hemifrån och de som inte hade det. Det var de som säkerligen hade haft råd att sticka i väg och göra detta på egen hand och de som helt förlitade sig på och förväntade sig att vi ska ha ett studiestödssystem som gör det möjligt att förverkliga också sådana drömmar.
Herr talman! Jag tänker inte ägna mitt anförande i dag åt att diskutera regelverket för studerande utomlands eller ens diskutera utlandsstudier i största allmänhet särskilt mycket. Men denna bild säger en hel del om att vi ändå har kommit ganska långt i Sverige. Studiestödet kan fungera som det verktyg som människor har för att förverkliga sina drömmar och uppnå sina mål. För en del kan det handla just om utlandsstudier, för andra kan det handla om att läsa in högskolebehörighet på komvux på andra sidan gatan eller precis allting däremellan.
Vi har onekligen kommit en bra bit på väg sedan det första studiestödet betalades ut för snart 90 år sedan. 1919 kunde man tydligen kvittera ut 1 500 kronor för studier, under förutsättning att man var beredd att betala tillbaka dem på tio år. Och kammarens ledamöter kanske inte är medvetna om att just i år firar det allmänna studiebidraget 50 år. 1957 kunde man få ut 34 kronor i månaden om man var mellan 16 och 18 år. Jag kollade upp detta i en tabell och det ska tydligen motsvara lite drygt 300 kronor i dagens penningvärde. I dag, 50 år senare, har vi ett studiestödssystem som av många betecknas som ett av de mest generösa i världen. Det har vi också hört tidigare i dag.
För lite drygt ett år sedan publicerade det amerikansk-kanadensiska Educational Policy Institute en rapport där man rankade studiestödssystemet i 15 industriländer. Rapporten fokuserade dels på vilka ekonomiska förutsättningar man har som student, dels på hur tillgängligheten, genomströmningen och den sociala bredden ser ut i högskolesystemet. Det är väl ingen överraskning att Sverige placerade sig väldigt bra, vi hamnade högst upp i rankningen. Man fastslog i rapporten att vi har just den kombination av ganska låga utbildningskostnader, ganska generösa bidrag och ganska goda möjligheter till omfattande studielån som behövs för att göra det enkelt och lättillgängligt att studera.
Herr talman! Utgångsläget är med andra ord ganska bra och ganska positivt. Det får inte betyda att vi slutar att diskutera dessa frågor eller att vi lägger armarna i kors och säger att vi nu inte behöver göra mer. Det finns fortfarande behov av många förbättringar, vilket inte minst en del av de motioner som vi diskuterar i dag är exempel på.
Vi vet till exempel att de sociala trygghetssystemen inte är perfekt utformade för studenter. Det innebär problem om man blir sjuk eller på annat sätt är i behov av stöd från samhället. Den situationen har inte uppstått hur som helst och väldigt snabbt. Den har vuxit fram och med tiden blivit alltmer akut, men den förra regeringen gjorde inte speciellt mycket åt det.
Av den anledningen känns det bra att regeringen tillsätter utredningen om studenternas studiesociala situation. Som vi hörde var det ett krav som ställdes av de borgerliga partierna och Miljöpartiet redan under den förra mandatperioden.
Vi vet också att studiestödssystemet av många uppfattas som alldeles för stelt. I en tid när studenterna verkligen inte är någon homogen grupp av 20-åringar som käkar makaroner - som jag tror att Rossana Dinamarca beskrev det - är det klart att det kan uppstå problem med att studiestödssystemet inte hänger med och inte är tillräckligt väl individuellt anpassat. Flera av de motioner som vi diskuterar i dag berör detta på ett eller annat sätt. Det känns bra att regeringen även på det området har aviserat att man under denna mandatperiod tänker se över såväl beloppsnivåer som inkomstgränser. Det är bra att man även tittar på de frågorna.
Vi vet dessutom att många studenter har klagat på hur CSN har fungerat. Det har inte minst många moderater påmint om här i talarstolen. Vi har nog alla hört berättelser om - en del av oss har själva upplevt det - hur det är att sitta i den där telefonkön där man aldrig kommer fram och om handläggningstider som har blivit väldigt långa.
Här har det hänt en hel del. Handläggningstiderna till exempel har blivit kortare och servicen bättre. Vi utgår som sagt ifrån att regeringen noggrant följer hur administrationen av detta fungerar.
Det finns ju olika sätt att hantera sådana frågor. I Finland låter man bankerna göra det med en statlig garanti. Det finns olika sätt.
Vi vet att många studenter, trots bidrag som internationellt sett är ganska generösa, upplever att det är svårt att få situationen att gå ihop och pengarna att räcka. Det är litteratur, hyra och mat och förhoppningsvis något kul att göra på helgen. I det korta perspektivet blir man ju knappast rik av att plugga. Så är det ju.
Som vi delvis har varit inne på har ju själva systemet byggts upp på ett sådant sätt att man har straffat ut dem som har velat jobba extra vid sidan av. Som kreditgivare har staten onekligen haft en väldigt märklig inställning till sina låntagare. Man har resonerat ungefär så här: Visst, vi lånar gärna ut pengar, men om du börjar tjäna mer egna pengar drar vi in lånen.
Man kan ju inte låta bli att fundera på hur det skulle gå för andra kreditinstitut eller banker i samhället om man började resonera på samma sätt: Det är klart att vi lånar ut pengar till att köpa en ny villa, men om du börjar tjäna mer pengar själv stryper vi ditt bostadslån.
Det låter onekligen märkligt, och är det även i det här fallet. Här skedde det omedelbart förbättringar när Sverige fick en ny regering. Jobbavdraget som infördes för några månader sedan innebär en klar förbättring också för många studenter. Det är dessutom utformat på ett sådant sätt att det även gynnar dem som har ganska låga inkomster. Det är med andra ord en politik som med omedelbar verkan förbättrar ekonomin för de studenter som väljer att jobba extra vid sidan av.
Herr talman! Vad som också är glädjande är naturligtvis att Socialdemokraterna nu äntligen stämmer in i de krav som Moderaterna och många av de andra borgerliga partierna har riktat så länge kring nivåerna i fribeloppsgränserna. De gör det visserligen inte på det sättet att de avsätter några egna pengar i en budget och redovisar hur de vill betala för det, men de ger oss äntligen rätt i den argumentation som vi har haft i så många år. Det tycker jag är väldigt glädjande och inte en dag för tidigt. Så har det minsann inte låtit alla gånger. Många är de socialdemokrater som i den här kammaren och på andra platser har argumenterat emot förändringar och höjningar av fribeloppsgränsen och hänvisat till i stort sett vilka argument som helst så länge man inte gör det mer lönsamt för studenter att jobba extra.
Nu är alltså såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet inne på samma linje som utskottsmajoriteten som också i det här betänkandet understryker vikten av att fribeloppet höjs. Det är naturligtvis en av de mest angelägna delarna i den översyn som regeringen har aviserat. Det känns fantastiskt bra, tycker jag, att veta att stora delar av oppositionen kommer att stödja den linjen när fribeloppsgränserna höjs under mandatperioden.
Med det vill jag yrka på att motionerna avstyrks och bifall till förslaget i betänkandet.