Herr talman! Jag delar uppfattningen att det var u-
länderna som förlorade mest på detta. Det är de som i
dag utestängs mest från möjliga exportmarknader på
grund av restriktiva regler. Vår handel med industri-
varor är mycket mer befriad än den handel som är
viktigast för dem, nämligen handeln med mat och
kläder. När vi nu inte gjorde några framsteg och allt
blir vid status quo är det min mening att u-länderna är
de som förlorade mest.
Jag tror att man kan säga att u-länderna är mer
aktiva och bättre organiserade än tidigare. Men de är
fortfarande, precis som Marianne Andersson säger,
inte tillräckligt välorganiserade och väl förberedda för
att klara av att göra sin röst tillräckligt hörd.
Jag har lite svårt att se vad vi kan göra för att
åstadkomma detta för dem. Det måste nog vara deras
eget verk. Men ett viktigt initiativ är det som vi tog
under förra veckan, och som jag nämnde under fråge-
stunden, nämligen att sätta av resurser för ökat stöd
till u-länder att höja sin kapacitet på det här området.
Det handlar om utbildning, överföring av kunskap
och stöd till rättshjälp. Det är frågor som jag tror
kommer att bli allt viktigare i framtiden. Jag tror
också att vi i de enskilda länderna i den rika världen
ska inrikta mer av vårt bistånd på den här typen av
stöd. Det kan också bädda för mer samarbete.
Jag tror att vi redan är på väg att se mer och mer
av samordning och samarbete inom u-världen mellan
utvecklingsländer. Men vi ska inte glömma att ut-
vecklingsländerna inte är en homogen och samman-
hållen grupp. De har väldigt olika intressen inbördes.
När de kommer samman allesammans har de väldigt
lite gemensamt att argumentera för. Jag tror att vi får
räkna med att de grupperar sig i flera olika konstella-
tioner i olika sakfrågor.