Herr talman! Det stämmer att jag tydligt har sagt
att jag tycker att USA får ta på sig en viktig del av
ansvaret för att det gick som det gick. De hade den
dubbla rollen att vara värd för mötet och ordförande
för förhandlingen, ansvarig för organisation och pro-
cess. Samtidigt var de huvudaktörer på den ena sidan
av förhandlingsbordet. Det var inte lätt för dem att
klara ut den rollfördelningen, och de lyckades inte
särskilt väl.
Men jag tycker också att det är viktigt att vara
ödmjuk och att inte avstå från självkritik på andra
håll. Min åsikt är att vi i EU var bland de mer kon-
struktiva, de som har mindre att klandras för än and-
ra. Men jag vill hellre betona att också vi har varit
med och gjort saker som man i efterhand kanske ska
vara ödmjuk inför.
Det gäller framför allt de förberedelser som ägde
rum under ett par månader i Genève där inte heller
EU visade någon särskild flexibilitet och inte lockade
andra att öppna sina kort och röra sig framåt. Den
förhandlingsvilja och den flexibilitet som EU faktiskt
visade, den visade man i Seattle. Det var bra, men det
hade nog varit bättre om den hade kommit tidigare.
Det hade kanske satt i gång en dynamik så att fler
hade börjat röra på sig och avstånden hade kunnat
krympas i förtid.
Min bedömning kvarstår att ansvaret faller tyngst
på den amerikanska parten. Men inte heller vi i EU
har anledning att säga att vi står helt utan skuld, även
om jag tycker att vi skötte oss hyggligt.