Herr talman! Öppen handel - rättvisa spelregler
var namnet på den handelspolitiska skrivelse som
regeringen lämnade till riksdagen i mars i år. Öppen
handel och rättvisa spelregler var också målen för
Sveriges deltagande i WTO:s ministermöte i Seattle i
förra veckan. Men resultaten från Seattlemötet ute-
blev. Vi fick inte öppnare handel som följd av att 135
handelsministrar träffades, och vi fick tyvärr inte fler
och rättvisare spelregler.
En ljuspunkt i den mörka Seattleveckan var att
Sverige och ungefär 30 andra WTO-medlemsländer
undertecknade ett avtal om att upprätta ett särskilt
rättscentrum som ska ge u-länderna bättre möjligheter
att hävda sin sak i handelstvister i WTO. För att
WTO-reglerna ska möta respekt måste vi se till att
alla medlemmar kan utöva de rättigheter som med-
lemskapet ger dem och inte bara vara tvungna att
sköta sina skyldigheter. Detta var en positiv händelse
lite vid sidan av de egentliga förhandlingarna.
Inför Seattlemötet var det många som sade att
förberedelserna var för dåliga. Det fanns t.ex. inte ens
en gemensam text att förhandla kring när vi kom dit.
Vad detta beror på kan man ha många teorier om.
Men det vore konstigt om inte striden om vem som
skulle vara generaldirektör i WTO bidragit. Den stri-
den lämnade organisationen utan ledarskap mellan
april och september i år, en period då förberedelsear-
betet borde ha varit intensivt.
De dåliga förberedelserna till trots hoppades vi
alla att när ministrar från 135 länder kommer samman
skulle viktiga knutar kunna lossna. Mirakel har skett
förut. Nu hann man bara förhandla en enda fråga
någorlunda långt, jordbruket. Det tog lång tid. Att det
tog så lång tid beror givetvis mycket på EU:s inställ-
ning. Som det såg ut när förhandlingarna avbröts i
fredags hade vi faktiskt en text som ur svenskt per-
spektiv såg mycket lovande ut.
Den innebar att en framtida jordbruksförhandling
skulle handla om både marknadsöppningar för ut-
vecklingsländerna och en gradvis avtrappning av
exportbidrag och andra former av subventioner.
Skulle EU-länderna ha kunnat skriva under en sådan
uppgörelse som del av ett paket? Det kommer vi
aldrig att få veta. Motsättningarna mellan EU och
USA och mellan USA och viktiga u-länder om de
övriga frågor som skulle ha ingått i paketet var för
stora.
Det blev aldrig någon helhet att ta ställning till.
EU:s välvilja sattes aldrig på prov. U-ländernas kri-
tiska hållning blev aldrig testad. Ansvaret för detta
vilar enligt min mening tungt på USA. Värdarna var
väldigt kategoriska i vissa frågor och gjorde knappast
några eftergifter alls. I stället bestämde man sig för att
ge upp. Det innebar att ett tillfälle har gått förlorat.
Jag är rädd för att vi politiker för en tid framöver
har avsagt oss möjligheten att flytta fram våra posi-
tioner vad gäller att styra den internationella ekono-
miska utvecklingen. Vi som anser att världsekonomin
underpresterar är givetvis besvikna. Vår uppgift är nu
att se till att perioden av inaktivitet blir så kort som
möjligt. Ministerkonferensen är suspenderad. Enligt
ordföranden och WTO:s generaldirektör ska arbetet
återupptas i Genève snarast möjligt.
Mot bakgrund av den amerikanska inställningen
befarar jag att det kan bli svårt att nå resultat före det
amerikanska presidentvalet, och vi behöver procedu-
rer som garanterar u-ländernas delaktighet i proces-
sen. Jag menar att EU och Sverige i detta läge bör
verka för att ett meningsfullt WTO-arbete ska komma
i gång så snart som möjligt.
Förhandlingar om handel med jordbruksvaror och
tjänster ska börja efter årsskiftet. Dessutom ska över-
syner ske av flera WTO-avtal. EU bör vara en aktiv
deltagare i dessa processer. Men vi måste samtidigt
vara realister. Det kommer att bli svårt för EU att
hantera en isolerad jordbruksförhandling. Bl.a. av
detta skäl behöver vi fortfarande en bredare WTO-
process som ger större möjligheter att nå balanserade
resultat.
Min slutsats är att hade viljan att komma överens
varit tillräckligt stor hade vi kommit överens i Seattle,
de dåliga förberedelserna till trots. Hade tillräckligt
många av världens länder, och framför allt de stora
spelarna EU och USA, varit tillräckligt angelägna om
öppnare handel och rättvisare spelregler hade vi haft
en uppgörelse om det i dag.
Bilden av ett stort, starkt och skräckinjagande
WTO, så mäktigt att det drar till sig våldsamma pro-
tester, har alltså visat sig vara fel. Utan politisk vilja i
medlemsländerna är WTO ingenting. FN:s general-
sekreterare Kofi Annan, som var på plats i Seattle
men som hindrades från att tala, skrev i en artikel i
förra veckan: Ekonomin har blivit global, men politi-
ken är i stor utsträckning fortfarande lokal. En tydli-
gare bekräftelse på det än misslyckandet i Seattle är
enligt min mening svår att hitta. Tack, herr talman!